Kategoriarkiv: Romarriket

Gladiator

 

Måndagen den 15 januari 215 f.Kr.
Jag vaknade redo för den segern jag skulle göra för Rom och besegra den mäktiga Athena. Jag var peppad när jag gick ut på Arenan och var glad för att alla skulle skrika mitt namn när jag skulle besegra den Mäktiga gladiatorn Athen. När Athen gick ut på Arenan såg jag hur han hade rädsla i sina ögon, men han såg också att jag var irriterad när alla skrek hans namn.

Vi skulle kriga med Svärd och Athen var mycket duktig med svärd, men det han inte visste var att jag också var duktig med svärd. Jag tog mitt favoritsvärd med modighet och visade att jag inte var rädd. Han Såg märkligt på mig för att jag inte var rädd. Han tyckte det var konstigt och samtidigt blev han lite rädd för mig.

Då gick vi mot varandra och med moddighet och vi krigade för döden. Vi gick i cirklar och jag försökte vänta tills han gjorde något fel eller börja tänka på något annan och då skulle jag döda honom! Jag Såg att han visste att jag inte var någon enkel motståndare och han började bli rädd och DÅ! Jag gick snabbt mot honom, hoppade, tog mitt svärd och högg honom i ryggen. Då började alla 50 000 tittare att skrika Glandidantor! Gladidantor! Glandidantor! Jag blev glad, jag var lycklig och alla såg att den mäktiga Glandidantor besegrade Athen och att jag var stark. Men samtidigt var många ledsna att den mäktiga Athen dog och det var en tragedi.

Natten fredagen 15 januari 216 f.Kr.
Det var exakt 1 år sedan jag besegrade Aten och blev känd över hela Romarriket. Jag satt och tänkte på mitt förflutna, allt började med att jag blev född som en krigare i Grekland för att min pappa också var en stark krigare. Min mor dog tidigt av sjukdomen pest. Jag och min pappa var alltid rädda att Romarna skulle komma och besegra Grekland för att de hade mycket bättre arme och många legioner. En dag ringde klockan och alla fick panik och jag skulle ut och kriga mot Romarriket. Jag kommer ihåg känslan av att jag skulle gå och kriga mot de starkaste och bästa, jag visste att vi skulle förlora.

Lördagen den 16 januari 216 f. Kr.
Denna morgon gjorde jag mig redo för att kriga mot Romarna och jag satte på mig utrustningen samtidigt som jag var väldigt rädd att jag skulle bli dödad. Min utrustning vägde Väldigt mycket jag hade aldrig haft fulla utrustningen på mina träningar förut. Jag kom ihåg att en av kaptenerna i armen viskade till mig att inte vara rädd för att jag var stark och de kommer gilla mig där. Men då visste jag inte vad som skulle bli fånga tagen i Rom. Jag gick och ställde mig bakom muren med alla andra Greker för att vänta på alla andra och att muren skulle öppnas och att vi skulle dö. Jag kommer ihåg känslan att jag skulle vara nära att dö det var väldigt konstig känsla och man skakade.

Den Stora Muren öppnades med alla 7 män som drog upp den med kedja. Jag kommer ihåg att jag bara såg den Stora Romerska armen. Jag och andra gick fram ut framför våra murar och jag kommer ihåg känslan när nästan 20 000 Romerska personer kollade på mig som om de redan visste att jag var stark och var skicklig för att döda mig. Jag började nästan skratta lite när jag tänkte på att jag var 18 år gammal och krigade med personer som var typ 25 år bast det var galet för mig.

Jag kommer minnas den dagen när jag då krigade mot de mäktiga Romarna som jag nu är känd i. Jag älskar mitt liv nu i Rom som en gladiator.

Av: Kalle

Legenden om Rom

766 före Kristus 21 Juni min uppväxt (7 år)
Idag är det sju år sedan jag (Romulus) och min tvillingbror (Remus) hittades av en Varghona vid floden Tibern. De minnen jag har från den dagen för sju år sedan flyter omkring i mitt huvud än idag. Jag minns hur solen strålande i mina ögon, jag betraktade min broder och såg hur hans isblåa ögon gnistra av solens ljus. Vi låg i en brun korg, där ett handtag separerade mig från min broder. I korgen var det ett litet hål där jag kunde stoppa ner min fot, jag kunde känna hur vattnet forsade fram och tillbaka. Korgen, vår enda livrem, träffades av en stor smäll och det skvätte vatten överallt, och i och med det kände jag hur strömmen drog oss mot ena sidan av floden.

Vid flodkanten öppnade jag mina ögon och framför mig såg jag en varghona, hennes blick var intensiv och hennes ansiktsuttryck var obehagligt skrämmande. Pälsen på varghonan såg mjuk och len ut, med en dyster grå nyans som efterliknade de färger av kraftiga vattenfyllda moln. Det sägs att vargar fruktar människor, eftersom att det finns många jägare och hedrar som dödar de. Men inte den här varghonan, hon kom närmare och närmare korgen, tills hon stod precis framför oss. Plötsligt gav Remus till ett öronbedövande skrik. Varghonan backade två steg, och Remus brast ut i gråt, det tog en evighet för han att sluta gråta tills han äntligen såg att det inte gjorde någon nytta. Hon tog tag handtaget med hennes vassa, vita tänder. Hennes tänder var så vita att solens ljus strålade på de. Varghonan gick och gick, djupare och djupare in i skogen tills hon plötsligt stannade till. Det lät som att några jägare hade korsat hennes väg, men det var bara en hare som trasslade omkring i ett litet grönt träd som hade flera stammar. Varghonan hade en liten koja under en stor ek fylld med gröna löv och många långa grenar. Eken var så pass stor att om man klättrade längst upp kunde man se de sju kullarna. Plötsligt kom jag i kontakt med verkligheten igen. Jag var så törstig, det var som att hela min kropp var uttorkad och det kändes som att all saliv i munnen var borta. Varghonan lade oss i kojan, och gick sedan tillbaka till Tibern för att hämta vatten till mig och min broder. Jag gäspade stort och sträckte på mig, skulle inte varghonan vara tillbaka snart tänkte jag för mig själv, tills jag somnade. Resten av historien är ett minne blott.

753 före Kristus, hittade kungariket 2 Mars (19 år)
Det var en kylig kväll, jag gick ut ur slottet ner vid Tibern. Där allt började, jag gick och gick tills jag var framme vid ett träd, jag satte mig bredvid trädet. Jag började tänka på alla minnena från när vi tog tillbaka makten från Morfars bror. Jag kollade upp när jag kände värmen på mina ben, och till min förvåning såg jag en blodröd stämningsfull solnedgång vid utkanten av bergskedjan. Jag kunde känna den friska luften bland vinden, och bara njuta av den vackra utsikten.

För ungefär 3 månader sedan så hittade en heder mig och min broder, och berättade om allting som hade hänt. Han sa, ”Ni var sönerna till prinsessan Rhea Silvia. Hennes far hade varit kung, men jagats bort av sin bror. Nu när brodern blev kung i landet ville han döda er, eftersom att han trodde att ni sedan skulle ta över makten över han, och därför lades ni i en korg som kastades i Tibern, i hopp om att behålla sin diktatorroll.”

Vi bestämde oss för att gå och avrätta vår morfars bror. Vi kom fram till en kulle, där det frodades högt gräs som var grönt färgat. När vi kom fram till slottet hade vi hedern med oss som sällskap, för att hjälpa oss med att avklara vår färd. Alla ögon vändes mot oss och på en sekund var det som att ingen hade stått upp. Det var som de visste vilka vi var innan vi ens hade sagt något. Längst upp i slottet stod vår morfars bror redo att bemöta oss, jag möte han i blicken. Han hade de isblåa ögonen som min broder hade, sekunden efter var han redan död. Remus min starka och hjältemodiga broder, tog chansen och dödade han med sitt svärd med gulddetaljer vid handtaget, och spetsen med färgen av silver. Vår morfar blev sedan kung igen och som belöning gav han oss ett stycke land vid Tibern, som vi sedan med tiden byggde upp till en stadsstat.

753 före Kristus, dödade min broder, 23 April
Jag vaknade av en kraftig magsmärta, det var som att smärtan förflyttade sig mellan olika organ i magen. Idag skulle vi bestämma vart gränslinjen skall vara. Jag gick för att klä på mig några rena kläder, jag valde att ha min röda mantel och min metall detaljerade väst. När jag gick ut, hittade jag den perfekta gränslinjen. Jag drog ett streck på marken för att sedan visa vart muren runt staden skall gå. Jag kollade bakom mig och bemötte min broders ögon, hans ögon så blåa och hans hår med guldenlockar, som var en onaturlig lysande nyans. Remus retades, han började hoppa över strecket. Jag hade fortfarande kvar magsmärtan från morgonen, och jag var verkligen inte på bra humör. Jag började känna hur all ilska bara kom upp från botten av mina tår upp till hela min kropp, jag blev stört förbannad och hög ihjäl min broder. Sedan sade jag ”Så ska det gå med alla som försöker ta sig över mina murrar”. Känslorna i min kropp var lite olika, jag var både stolt och ledsen samtidigt. Mina axlar sjönk ihop och min blick var mot det gröna gräset, och i mina ögon växte det fram tårar. Det var en tragedi att min broder dog men jag behövde fortsätta framåt i mitt liv.

Det romerska imperiet blev döpt efter mitt namn, Romulus , och jag blev rikets första kung och fick diktatorrollen. Under den tiden jag var kung funderade jag dag och natt på om jag skulle få bevittna ett krig under min styrelse, eller om det skulle förbli en evig pax romana.

Av: Sandra

Källor: Historiska boken, Wikipedia, So-rummet, Ms.Brander, Mr.Karlsson, Ms.Ingeborg.

Julius Caesar

Andra dagen på veckan 13 juli 82 f.kr
Jag, Gajus Julius Caesar, XVIII år gammal, medborgare i Rom. Jag är född i en förnäm familj år 100 f.kr. Den senaste månaden har jag rest runt i riket bl.a. till Aten, de grekiska öarna och andra delar av riket i Öster, det var hur fint som helst där. Ni som läser detta, ni måste färdas till Aten och om ni får chansen, far över till Akropolis, när jag stod på dess klippa kände jag vindar susa förbi. Jag kan prata grekiska så jag kunde tala med alla som bor där, jag har också precis skaffat en fru, hennes namn är Cornelia Cinna. Här i Aten så lyssnar jag ofta på filosofer, jag vill bli en politiker som min far och min farfar. Jag studerar retorik på Rhodus. Jag fick till och med sova i en guldsäng för min tapperhet i en strid om eklövskransen, det var tufft men vi vann i slutändan.

Fjärde dagen på veckan den 21 september 68 f.kr
Hej igen bloggen! Nu är jag känd som ”Caesar” istället för ”Gajus Julius Caesar”. Mitt första jobb har nu gjort mig till en senator, men det tog slut väldigt snabbt. Så nu är jag en ämbetsman, att vara ämbetsman är skönt men kan ändå bli jobbigt lite då och då. Som ämbetsman ser jag till att brödsäden till det fattiga folket kommer fram. Jag ordnar också med gratis fester och gratis föreställningar på cirkus. Pengarna från staten räcker inte till, eftersom pengarna inte räckte så lånade jag upp pengar och senast i morse så hjälpte en av mina kompisar mig genom att betala för nästa fest. Nu börjar jag bli populär bland folket, det verkar också som att senaten börjar bli ganska misstänksamma om mig, lite jobbigt att tänka på vad de kan försöka med.

För några dagar sedan så bildade jag ett triumverat förbund (tremansförbund) med två av mina kompanjoner, Ganeus Pompejus Magnus också känd som Pompejus, Marcus Licinius Crassus Dives också känd som Crassus. Pompejus är Roms främste fältherre och har precis utvidgat romarriket i öster. Crassus, Roms rikaste man, som alla senatorer var skyldiga pengar. Han hade blivit rik bl.a. på sin brandkår.

Sjunde dagen I veckan 13 september 52 f.kr.
Hej igen, jag kom precis tillbaks till Rom från Gallien. För några veckor sedan fick jag ett brev av Pompejus och senatorerna i Rom när jag var i Gallien. I brevet stod det att jag skulle återvända hem över floden utan mina legioner. Om jag inte skulle lyda det skulle det betraktas som förräderi mot republiken, det gjorde mig lite skrämd. Men jag misstänkte att det var ett trick, så jag tog med mig min legion, över floden. Jag och mina legionärer marscherade till Rom mot senatorerna och Pompejus. När jag bara var CCCL (350) kilometer ifrån Rom tänkte jag om jag skulle ta det nästa steget, steget som skulle betyda uppror mot republiken, mina fötter skakade. Det var kylig luft. Jag fick rysningar men det tog bara nån sekund innan jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att ta chansen, anledningen var eftersom Pompejus legioner var allihopa i Spanien. Striden var en lätt seger, Pompejus och några andra hade flytt till Egypten, jag följde efter dem till Egypten. När jag kom fram så mötte jag flera egyptier som höll i hans huvud. Där träffade jag också Kleopatra, jag kunde knappt andas när jag såg henne, hon var så vacker. Jag tvingade mig själv att hjälpa henne få makten i Egypten över sina systrar, Ptolemaios och Arsinoë. Därefter följde Kleopatra med mig hem till Rom.

När jag tänker tillbaka så minns jag festen som jag firade min triumf under. Jag minns att Kleopatra var där, hon var hur vacker som helst, den vackraste kvinnan jag någonsin sätt. Vi firade med ett triumftåg, jag gav de fattiga mat, säd, olivolja och en gnutta pengar. Jag känner fortfarande lukten av maten vi åt och ljudet av allt firande. Vi firade i XL (40) dagar. Rom har blivit kaotiskt, senatorerna vill stoppa mutning men de rånar pengar från banken för att kunna muta ännu mer, det är visserligen straffbart men det gör så de tar ännu mer pengar för att muta domarna. Men anledningen till att jag skriver just nu är också för att jag har fått många epilepsianfall under den senaste tiden. Jag skulle gå till hären, men en av mina sammansvurna har talat till mig, han vill att jag far till senaten. Så jag ska till senaten om bara ett par dagar.

Av: Anton

Källor:
https://www.so-rummet.se/kategorier/julius-caesar
https://www.google.se/search?q=julius+caesar+tidslinje&source=lnms&sa=X&ved=0ahUKEwilzpfX6YTZAhXElCwKHXj5CssQ_AUICSgA&biw=1366&bih=671&dpr=1

 

Reptus – Soldaten

17 januari 264 f.kr
Denna måndag var en av mina värsta dagar av mitt liv. Jag, Reptus, ligger helt utmattad på träplankan där jag sover varje natt. Jag hade inte fått någon möjlighet att få någon sömn alls igår natt för att min ägare, Hestos, var sjuk och eftersomn jag är den enda slaven han äger var jag tvungen att ta hand om honom och djuren. Hestos är inte riktigt den snälla typen av slavägare utan den sura och griniga typen. Han är också rik, så varje gång han är sjuk ska han njuta av en bit saftigt kött till middag. Själv gillar jag inte att laga kött åt Hestos eftersom jag måste börja laga den dagen innan han ska äta den och sen tar det tid och kraft att grilla köttet.

Senare på dagen gick jag till slaktaren för att hämta Hestos kött, och på vägen till slaktaren såg jag den romerska armen göra sig redo för krig. Jag har velat bli en romersk soldat enda sedan romerna tog över det ljuvliga Grekland där jag levde innan jag blev en slav i Rom. I Grekland hade jag ett bekvämt och enastående hus med ett makalöst jobb som en hög militärchef.

I det stora och smutsiga fönstret till slaktarhuset såg jag att det var stängt. Jag insåg att resan till slaktarhuset var förgäves. Hestos var arg när jag kom hem eftersom att jag inte hade kött med mig och konsekvenserna till det var ingen middag för mig.

20 januari 264 f.kr
När jag vaknade på morgonen gick jag till stallet för att ge vatten till åsnorna. Utanför Hestos hus såg jag en ung man prata om hur slavar kan bli fria. Jag gick fram till honom för att få höra mer om vad det handlade om och det var då jag fick höra det, hur jag skulle bli en fri man. Hur det gick till var att man skulle vinna en kamp med en stor publik mellan mig och två andra slavar och hur man vinner är att överleva. Jag tyckte att jag var perfekt för det här eftersom jag har erfarenheten av en hög militärchef så jag tyckte att det var en bra chans för mig att få tillbaka min frihet. Efter att jag hade fått all information av mannen gick jag och gjorde mina sysslor innan striden skulle inleda.

När Hestos kom hem efter sitt jobb som en Ämbetsman förklarade jag situationen och som jag förväntade mig blev han arg. Jag packade mina saker och gick mot det stora och bedömda Kolosseum. Jag träffade mina två konkurrenter precis innan tävlingen, Konstantin och Tigros. Jag hade överlevt och klarat slaget och hade blivit förflyttad till en cell. Det var då jag insåg att jag inte hade fått all information. För att få min frihet var jag tvungen att bli soldat vilket jag inte hade några problem med men publiken skulle rösta om mitt liv. Som tur var röstade de att jag fick leva.

25 Mars 264 f.kr
För exakt två månader sedan blev jag en soldat för den romerska armen och uppfyllde min dröm, men det jag inte såg var den korrupta sidan av armen. Jag har sett hur vissa befälhavare dödat inte bara män utan kvinnor och barn också för att de inte gjorde som de ville. Det är då jag insåg hur mycket jag saknar Grekland.

Under de här två månader som romersk soldat har jag träffat Himus. Himus var också en slav från Grekland som hade kämpat för sin frihet på samma sätt som jag. Han hade också samma åsikter som mig om den romerska armen. Tidigare idag återvände vi till Rom efter en resa till Egypten som ledaren över militären i Rom hade skickat oss för att kontrollera så att allt var på plats där. När vi anlände till Rom insåg vi hur stort Imperiet verkligen var och att vi inte behövde vara soldater längre. Vi båda gillade Egypten och tänkte att vi skulle kunna fly dit och hitta nya jobb där. Vi tog två hästar från min gamla slavägare Hestos stall och började ridningen mot Egypten.

Just nu sitter jag och Himus på våra hästar på väg till Egypten.

Av: Ramin

Källor:
Mrs. Brander, Mr. Karlsson, Ms. Ingeborg
Synonymer.se
Wikipedia.se
Grundskoleboken.se
So-Rummet.se
Min Mamma
Varldenshistoria.se
Ne.se

Matchen på liv och död – Gladiator/krigsfånge och slav

14 juni 390 e.Kr

Idag var min första dag i Gladiatorskolan med andra krigsfångar som vi alla var. Vi lärde oss om hur vi skulle använda vapen och hur man slogs som en riktig gladiator. Vi stod med våra rustningar som var riktigt tunga, samt vapen som var gjorda av tungt metall. Alla hade samma klädsel som bestod av en vit tröja, ett svart bälte av vanligt garn och två benskydd gjorda av metall som var hårt spända på båda vaderna. För de stora och kända gladiatorer fick de snygga kläder som de rika krigarna, svart mantel som täckte hela bakdelen, rustningar som täckte hela kroppen gjort av metall och rent guld samt en hjälm med ett vasst spjut som sticker uppåt från hjälmen. Vi var alla tvungna att slåss mot de bästa deltagarna för att överleva. Jag kan se matchen framför mig, kan se en klar bild i min huvud, när jag vinner och är den enda kvar i arenan som står som en segrare. Som tur så har jag lite kunskap från min pappa som var en gladiator men har inte sätt honom sen han flyttade till rom för att kriga. Ändå så vet jag vet att han var riktig bra på det han gjorde.

4 Nov 390 e.Kr.

Det har gått nu 4 hårda månader med bara träning. Jag kunde se resultat, hade blivit mycket starkare än förr, skickligare än förr, snabbare än förr. Jag var redo, det var imorgon allting stod på spel, mitt liv stod på spel! Men har dock inte heller det bästa vapen eller utrustningen. Allt jag kommer ha på mig är några par ben och armskydd samt en sköljd. Jag har också ett svärd men inte vilken som helst men min legendariska pappas svärd! Jag både rädd, tusentals fjärilar inne i magen, är peppad och har mycket kunskap. Det kommer att vara tusentals människor i läktaren och prinsen samt kungen!! Vinnaren får inte bara bli fri men också tjäna en stor summa guldmynt samt middag men kungen. Imorgon gäller det! Allting gäller!

5 Nov 390 e.Kr, Det avgörande slaget

Idag var den sista dagen det var dags för Match! Vi alla Krigsfångarna marscherade till burarna som ledde till arenan och de stora krigarna uppdelades i burarna. Det bullrade, arenan var full, det var helt galet i läktaren och vi var snart redo för MATCH!! Arenan var rund och slavarna satt längst bak uppe i läktaren, det var de som skrek mest och de rika adelsmännen satt närmast arenan. Det var cirka 50 000 i läktaren, Kungen och drottningen satt med ett par glas vin, där satt två stora soldater för att försvara de. De hade väldigt bra rustning med praktiska vapen. Kungen och drottningen hade en guldmantel på sig och en stor, mäktiga krona ovan på. Drottningen hade en klar, vit klänning medans kungen med en silver-aktig pansar som täckte hela överkroppen och ett guldhalsband som hände över kungen. Det kurrade i magen och kändes som om jag vill nästan spy men nu måste jag fokusera mer på matchen och ge allt. Jag kan inte komma tillbaka från det här, jag är fast här och kan inte fly! tänkte jag.De stora krigarna i andra buren var hungriga, väldigt hungriga! 1000 fjärilar i magen som fladdrar runt som galningar. Alla i läktaren började skrika: ” Luați-le!” Vilket betydde ”ta de!” på rumänska. Det kändes som om att vi krigsfångarna skulle nu slåss mot de största, de omöjligaste! vilket inte finns en chans att vinna över, inte ens det minsta! Jag var nästan en av de sista som skulle ut på fältet, till arenan Colosseum, det var det mest bästa känslan jag hade haft, mest pirrigaste känslan och snart började det som vi alla har väntat för, Matchen! Gladiatorerna började närma oss och vi skulle nu, när som helst börja. Min taktik var att inte gå mot attack först och vänta lite så att när det bästa tiden kommer för mig att gå mot attack! Det pipade i arenan och matchen började, alla sprang som galningar men jättarna var för starka. Redan 2 av krigsfångarna dog och jag som väntade på attack visste exat vad jag gjorde. Det var nu bara 5 personer som stod kvar i arenan, 2 krisfångare som inkluderar mig och 3 gladiatorer. Jag var för skicklig att kunna undvika och försvara mig mot de stora, hungriga jättarna. Det var nu bara 3 män kvar och jag var en ensam krigsfångare mot 2 stora gladiatorer.

Det var den bästa tiden nu, bästa tiden att attackera! Jag kom springande mot de stora gladiatorerna och hoppar… BANG!! Jag tog ner de båda på ett slag och Jag, den segrande vinnaren i den mest kända arenan Colosseum!!! De både jättarna ramlade på knäna först och sen slutade jag matchen med att jag hög av jättarnas stora, feta huvud. 50 000 galna människor skrek i mina öron och den känslan kunde jag aldrig beskriva. Jag var fri! Jag var en normal medborgare! Jag var Roms BÄSTA GLADIATOR!!! Men ändå så ville jag fortsätta med att vara en gladiator även om det var det dummaste man kan göra.

Extra Fakta (404e.KR)

404 f.kr 14 juni bestämdes det att gladiatorspelet ska slutas. Alla arenor stängs och alla gladiatorer är fria. Det var en dag man kan inte kunde beskriva och det firades mycket i Rom. Ingen skulle behöva dö eller se någon dö igen. Slut med allt det hemska!

Av: Ayaan

Källor:

https://translate.google.se/?hl=sv
https://www.so-rummet.se/kategorier/gladiatorer
Romerska riket – Wikipedia sv.wikipedia.org

Hannibal

Historisk blogg skriven av Hannibal Barca, kartagernas främste fältherre under de puniska krigen mellan Kartago och Rom. Hannibal anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar. Den här bloggen handlar om hans stora seger vid Cannae i Italien 216 f.Kr.

1 augusti 216 f.Kr
Armén sägs vara den största världen nånsin skådat, över 80 000 soldater rapporterar mina spioner. Vi har nu varit i Italien i två år och det är dags att till slut anfalla romarnas huvudarmé. Det här slaget kommer att bli det tredje och förhoppningsvis avgörande slaget. Den som vinner den här gången kommer med säkert att vinna kriget. Min plan är att lura romarna in i en fälla, omringa dem och förinta den sista romerska armén i Italien. Vi är i Cannae i södra Italien. Det är den perfekta platsen för en strid, öppet fält omringat av höga kullar längs med floden Aufidus. Romarna skulle inte kunna fly. I min armé har jag 50 000 soldater av olika nationaliteter, mina män talar många olika språk och kommer från Afrika, Iberien, Gallien och Numida och de har följt med mig hela vägen över alperna till Italien. Vi hade med oss med 80 elefanter vid resans början, 37 överlevde färden över alperna.

2 augusti 216 f.Kr
Efter en tidig frukost var mina trupper redo för strid. Romarna stod redan och väntade på oss. Deras rustningar glänste i den starka morgonsolen. Gräset var brunt och sönderbränt och hästarna rörde upp damm på fältet. Min armé rörde sig i en formation mot romarna. Första fasen av mina stridsplan är att utplåna deras kavalleri. Min plan är att skicka en liten grupp nubiska hästkrigare med pilbågar att anfalla deras soldater på avstånd. Då kommer deras kavalleri följa efter och sen anfaller mina hästkrigare de när de är ur position. Men de vet inte att de då går rakt in i min fälla. När mina nubiska krigare flyr tillbaka har de över 1000 romerska ryttare efter sig som rider rakt in i min fälla.

Jag signalerar till mina män att anfalla och ljudet från ett högt horn hörs tjuta över fältet och hundratals ryttare stormar och omringar de romerska kavallerisoldaterna.

Det blir en blodig sammandrabbning, men det romerska kavalleriet besegras. Mina trupper hade beordrats att snabbt rida bakom romarnas infanteri, som rörde sig närmare mina huvudlinjer i förberedelse för att anfalla. Just då så springer en kort nubisk soldat med en ring i handen. Han ger den till mig och på den står det ”Lucius Aemilius Paullus” namnet på den Romerska konsulen och generalen. Jag beordrar soldaten att rida till den romerska armen och slänga ringen till de. När soldaten återvänder stannar den avancerande romerska armen 150 meter framför mina stridslinjer, chockerade. Ett högt horn tjuter över de bruna fälten och så anfaller romarna. När de bara är 15 meter ifrån stridslinjerna så hörs en ny hornsignal som signalerar mitten rankerna att vika inåt och fånga romarna. Pilar flyger, över skyn, skrik från döende soldater ekar och det gulnande stridsfältet färgas blodrött.

3 augusti 216 f.Kr
Striden har pågått hela natten, det är en riktig slakt. Över 70 000 romerska soldater ligger döda på det nu blodiga fältet. Över 5000 gallier, Iberier och Numidier har också stupat på fältet, men det är ett litet pris att betala när man tänker på hur många fienden som dött. Efter denna enorma seger var det inte bara den romerska armén som besegrats, båda de romerska konsuler hade också blivit dödade.

Av: Elliot

Källor:
https://www.youtube.com/playlist?list=PLkOo_Hy3liEIVg222yBVS38DXAE_EKF-N https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Cannae
SO-boken
Ms Branders lektioner
Andra böcker jag har läst

Dotter till tronen

63 e. Kr. (Maius, maj, tidig kväll)

Idag var jag ute nästan hela dagen, men så klart så bryr sig mor och far knappt om mina handlingar eller var jag befinner mig. Trots allt hatar de mig för att jag inte är en kille, att jag inte kan ärva tronen om min äldre bror skulle dö. Jag hade spenderat min dag utanför staden Rom, tidigt när solen steg hade jag lämnat palatset och försvunnit långt borta, mot gränserna. På vägen ut från staden hade jag passat på att kvickt köpa en limpa bröd. Sedan hade jag pumpat ut några skinnlägel vatten ur en gatubrunn som låg undangömt i en gullig liten gränd med vinrankor runt om, som från en saga. När jag nått gränserna hade jag anslutit mig med de soldater som är del av den legionen utanför Rom. De övervakar Roms gränser och är vana vid att jag kommer och är med de, samma tid varje dag går jag med de längs Roms gränser. Gränserna såg helt normala ut, när jag var liten hade jag hört om de läskiga varelser utanför, men utanför ser allt detsamma ut. Det luktar förvisso renare utanför Rom, speciellt under sommaren, då hela Rom är som en ugn där alla hus och invånare är mat. Vi delade mat och vatten när halva dagen hade gått åt och solen stod i mitten av himmeln. Att försvinna bort från allt i en hel dag har inneburit en säkerhet, att inte vara i närheten av min mor och far, all den tid som spenderas i palatset är bortkastad tid.

Min broder hade hjälpt mig att hitta till den här platsen, jag hade följt med honom flera gånger när jag var liten och kollat på när han tränat med soldaterna. Gränserna hade alltid varit läskiga när jag var liten, slutet på det säkra inom staden, fullt med banditer och farliga typer. Fast nu ser jag inte på de stora murarna som slutet av något underbart, men början av ett äventyr. Utflykterna upphörde för några år sedan, fast minnet av de fanns kvar.

Minnena kom till nytta för några månader sedan när hade mor blivit missnöjd med hur jag uppfört mig under kvällsvarden. Det hela hade börjat med att mor slagit till en av tjänsteflickorna och mumlat att hon förtjänade att bo med hundarna för att hon ställt maten fel framför henne. Då hade jag försökt beskydda henne men mor hade blivit missnöjd och skickat mig till mitt cubiculum (kammare) utan kvällsvarden. Dagen efter hade jag vaknat tidigt och försvunnit ut i staden, när solen fortfarande höll på att vakna och himlen var en målning som inte kunde målas. Men jag hade då råkat springa in i en av min broders lärlingar och lyckats tappa medvetet på grund av den hårda rustningen. När jag vaknat hade han tagit mig till Roms utkanter, han hade märkt att något var fel eftersom jag sprungit in i honom hårt nog att förlora medvetet. Han hade därför börjat prata med mig om bråket dagen innan samtidigt som vi gått igenom lägret där soldaterna som övervakar Roms gränser bor, med tält, övervakningstorn och träningsläger beströdda här och där. Jag hade befunnit mig där tills månen stigit upp från samma linje där båtarna försvinner vid horisonten. Constantin (min broder) hade tagit mig tillbaka till palatset

Själva minnet av hur jag kom hit för några månader sedan, hade fått tiden att rinna iväg som sand i ett timglas. Men Constantin hade kommit och hämtat mig när han var klar med träningen, han brukar träna med de nya soldaterna eftersom han själv är högsta befälhavare. Mor och far hade bestämt att han skulle bli befälhavare när han fyllde XVI (sexton), men hans träning påbörjades som liten. Nu är han lika stark som en oxe, brukar jag oftast höra från bekanta som känt honom som liten. På vägen tillbaka hade jag märkt hur han verkar vara svag runt dottern till en av de rika familjerna i Rom, kanske blir hon min syster? Nog med skvaller, natten nalkas och jag måste vila nu, så att all energi till nästa dag är tillbaka.

63 e.Kr. (Iunius, juni, eftermiddag)

Min mammas broder hade kommit till Rom idag, en överraskning för mig, men något som alla andra i familjen hade vetat. Han hade stått och fört en konversation med min fader angående hans blindhet mot de hot utanför staden, någonting om illasinnat män som ville att senaten skulle komma i makten igen. När han hade märkt att jag tjuvlyssnade hade han snabbt hunnit krama om mig, sedan hade vi försvunnit ut ur staden. Tillsammans hade vi kul idag, utanför staden. Vi har pratat om kriser och situationer medans vi gått längs kusten. Domitius, min mors bror, har alltid behandlat mig som en äldre och kunnigare, när ingen annan har det. Han har alltid varit den fader jag aldrig haft, han förlorade sitt första barn i en

oförklarad sjukdom, hans hustru dog i förlossningen av sitt andra barn. Barnet dog tillsammans med sin mamma. Sedan dess har han behandlat mig som sitt barn när mor och far inte såg mig som deras barn utan en förbannelse.

Domitius hade nyss kommit tillbaka från fredsavtal i Greklands stadsstater, det hade varit uppror. Med sig hade han ett halsband av pärlor och snäckor, till mig. En klänning lika vacker som himlen och stjärnorna hade han också haft med sig till mig från en annan av stadsstaterna. Den bestod av nyanser lika som eftermiddags himmeln och en nyans min mor har på en av sina juveler, likadan som natten. Det började vid nacken och blev mer till den mörka himmeln vid midjan där ett bälte av guld slingrade runt midjan. Guld bältet hade några av gudarna inristade på den, men inte de jag växt upp runtom utan de mäktiga gudarna från Grekland.

För många år sedan hade jag suttit i Pantheon och bett till gudarna Securitas och Neptunus för säker och bra resa tillbaka till Aten för Domitius. Han hade då letat upp mig i templet och väntat tills jag var klar. När han väntat hade jag hört honom muttra surt över något när han gått runt i det sfär formade templet. Senare när jag hade avslutat så hade han berättat att mina gudar är imitationer av de riktiga gudarna i Grekland. Vi hade skrattat åt hans fåniga kommentar, speciellt jag eftersom han tydligt var sur på att folket i Rom beundrar imitationer av hans folks riktiga gudar. Han hade lovat att nån gång skulle han och jag åka till Aten, då skulle han lära mig om de ’riktiga gudarna’, som han hade kallat de. Jag ser verkligen fram emot att åka till Aten.

64 e.Kr. (Sextilis, augusti, förmiddag)

Denna morgon hade jag vaknat av att någon ruskat till mig ordentligt, Domitius. Han hade dragit upp mig ur sängen och genom de långa korridorerna av palatset. Han hade dragit mig till det området där de lagar morgonmål, middagsmål och kvällsvarden. Rummet har en stor stenugn, en springbrunn, en stort-förråd med mat som skulle kunna mätta hela Rom i ett helt år, viner som har färdats från andra sidan världen från mäktiga kungar, glas-tallrikar och bägare som hade det allra vackraste smycket, det vackraste kacklet med små färgade glas bitar i väggarna och stora fönster som hade utsikt över hela Rom. Domitius hade börjat dra ner hyllor och köksredskap. Så fort han dragit ner de, började en dörr urskiljas. Han hade öppnat dörren våldsamt och dragit mig igenom den mystiska dörren. Jag hade då varit för trött för att fråga några frågor, men jag var inte alls rädd. Efter dörren hade en oändligt lång korridor väntat, korridoren var helt täckt i damm och spindelnät. Men efter en lång stund av att Domitius hade dragit på mig, hamnade vi långt utanför Rom, för att inte nämna från palatset. Domitius hade tagit mig till en hamn! Lukten hade varit både ljuvlig men ändå Han då vänt sig om och gastat att han och jag skulle till Aten. Redan vid det laget hade jag fattat att någonting sådant väntade efter de långa korridorerna. Vi hade i alla fall kramats och han fick minst CX (100) gratifikationer.

Domitius hade sedan gått ombord på det mest storslagna skepp jag någonsin lagt ögonen på. På framsidan var en stor kvinna av träd som föreställde en Amor (kärleksguden), med färger som fick henne att se riktigt ut. Hela skeppet hade dekorationer och färger som jag aldrig sett förut. Längs hela skeppet fanns det flera mönster och målningar med de grekiska gudarna och zodiaken. Flera år av jobb på denna båt, kostnaden skulle nog kunna göra varje fattig i Rom till patricier. Jag hade stått på beundrat skeppet så mycket att jag inte ens hade märkt att Domitius hade dragit på mig och att skeppet hade börjat lämna hamnen. Till slut hade jag vaknat till liv igen för att ljudet av de skriande måsarna hade dött ut. Nu är jag på väg till Aten.

Av: Alexandra

En senators fru

Butikens början – 17 oktober, 128 f. Kr.
Idag öppnade jag min butik. Den ligger vid Colosseum och vi säljer massor av bröd med olika smaker. Tack vare min man vet folk om affären. Han hade berättat om mig till sina vänner, som hade kommit och hälsat. Flera patricier beundrar mig för att vi bakar så gott bröd kryddat med världens alla smaker. Vi bakar inte bara bröd utan säljer också fina sjalar gjorda av siden. Med den bästa kvaliteten man någonsin kan hitta, är de så mjuka att hålla i. Alla mina väninnor är glada över att det finns ett stort utbud av sjalar. De tackade mig mycket och jag blev glad över att jag öppnade butiken. Det här skulle aldrig hänt utan gudarna Mercurius och Furrina.

När solen var högt uppe på himlen, överlämnade jag arbetet åt slavarna. De gjorde jobbet flitigt, men jag blev tvungen att klä dem i mina vackra kläder. Slavarna förtjänade inte att bli klädda i tunikor tillverkat av högklassigt material. Tunikorna var en present från Quintus, min man. Han gav mig dem efter jag fött vår första son, Aulus. De hade kommit från Kina och var väldigt dyra. Klädda i flera olika färger, skulle man tro att slavarna var patricier, när de inte var det alls. Men om man inte smyckar slavarna, kommer inga kunder. Jag funderar om hur jag ska lösa problemet.

Sedan hade jag gått runt på gatorna som då var fyllda med människor. Ett par patricier och senatorer jag mött förr var på gatorna. De nickade och jag nickade tillbaks. Quintus var väldigt känd. Jag hade hört rykten om att han kunde ta hand om massor av klienter. Majoriteten i senaten var rädda för honom. Massor av plebejer hade anslutit honom i hopp om att få pengar. Han gav pengar och plebejerna blev glada. Ibland såg jag vissa klienter buga i närheten av mig för att min man var viktig. Resten var plebejer eller slavar klädda i smutsiga, slitna kläder. Somliga hade inga sandaler på sig, kläderna var täckta i damm och det luktade fruktansvärt. Den ofräscha lukten ledde mig hem, där jag efteråt började äta en lätt maträtt.

21 april, 129 f. Kr.
Idag fick jag reda på att Quintus hade blivit en ämbetsman. Han hade kommit hem med ett stolt leende som prydde hans läppar och bakom honom kom ett par andra senatorer. Slavarna tog hand om dem medan de gick till innergården. Utanför vårt hus hade de slagit ner sig på sofforna, där flera slavar hade kommit med mat och tvättat deras fötter. Händerna höll glas av vin som matchade togorna. På bordet fanns tallrikar, importerade från Kina, och mat. Deras händer plockade isär bröd samtidigt som en konversation pågick. Jag gick in i gården och stod bredvid min man som log åt mig. Jag tyckte inte om leendet. Varje gång jag gjorde något han gillade, gav han mig ett äckligt leende som visade kontrollen han hade över mig som kvinna. Jag hälsade snabbt och gick därifrån.

Ute på gatorna vandrade jag överallt tills jag såg butiken. När jag blev ledsen gick jag alltid dit för att samla mina tankar. Den behagliga doften av bröd som fyllde luften med en mysig känsla och synen av sjalar som skimrade i solskenet roade mina tankar. Kulörer reflekterade min butik i regnbågens färger och mummel målade stämningen. Det var mitt enda sätt att fly från allt stress som torterade sinnet.

Ett par minuter senare såg jag min väninna Claudia gåendes mot mig. Hon hade mörkblont hår som var uppsatt och folk tittade på henne vart hon än gick. Den blåa tunikan svajade i takt med hennes fotsteg och en röd sjal prydde axlarna. Lik mig var hennes man också med i senaten, men Quintus hade inte talat med honom förr. Vi var bra vänner som litade på varandra och hon fick syn på mig ståendes inne i affären. I ett ögonblick stannade tiden då hon omfamnade mig. Claudia hade kramat hårt för att trösta mig från de tankar som plågade minnet. Tårarna strömmades och jag berättade om rädslan jag hade inför min man. Rädslan som var som kedjor. Rädslan som aldrig gick bort. Hon lyssnade medan alla andra ignorerade mig. När jag sedan gick hem hade jag aldrig varit så tacksam mot min kära vän.

10 juli, 130 f. Kr.
Vi flyttade till vårt sommarhus idag som ligger utanför Rom och har stora rum likt vårt hem. Istället för att ha en innergård har vi en gård som sträcker sig vart man än kollar. Gården grönskar med massor av växter i olika nyanser, vinden bär med sig dofter av blommor och fåglar kvittrar mycket. Atmosfären var lugnande som ett litet vattendrag som porlade när vi anlände hit. Det var som en helt annan värld. Jag hade längtat så mycket för att komma hit efter sommaren börjat. Stanken av skräp och plebejer gjorde det omöjligt att bo i Rom, då de orsakade bränder som förstörde höghusen vi byggde åt de. Kunde de inte vara mer tacksamma åt oss patricier, undrar jag.

Efter vi nått vår destination, gav jag order till slavarna för att få alla uppgifter klara innan jag slappnade av. Slavar bar våra dyrbara saker in i huset, medan solen stod högt på himlen. Aulus hade tittat på mig med de bruna ögonen som gnistrade med nyfikenhet och jag undrade vad han tänkte. Vissa dagar stirrade han ut i det tomma, hans tankar någon annanstans. Detta hade hänt efter vi nyligen fått en grekisk slav som skänkte Aulus kunskap. Hans sätt att tänka hade utvecklats och jag såg inte samma pojke från förra året framför mig. Den lekfulla, vita togan hade ersatts mot en röd toga fylld med detaljer. Det började bli dags att han skulle gifta sig för att hedra vår familj, men innan dess måste han plugga retorik. Utan retorik kan han inte bli en mäktig senator vars namn kommer finnas kvar.

Solen hade börjat gå ner, efter uppgifterna blivit klara. Jag hade gått långt ifrån huset själv och omgivit mig i växtlighet. Ingen skulle någonsin hitta mig i skogen under kvällen för att allihopa var rädda för mörkrets klor. Månen kom långsamt upp då jag promenerade och ljuset ledde mig till en sjö blänkande i kvällen. Det var helt tyst, inte ett ljud hördes förutom mina fotsteg. Djuren var de enda i skogen. Ibland längtade jag bort från oljudet som skapade dystra känslor inom mig. Framför mig var ett ställe jag kunde återvända till då hemmet inte gav mig trygghet. Ett ställe för mig själv. Ingen annan.

Av: Sneha

Källor:
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/liv-och-dod-i-rom
Att leva i Rom PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romerska-matvanor
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romersk-arkitektur-och-vattenforsorjning http://www.grundskoleboken.se/wiki/Rom_de_vanliga_m%C3%A4nniskorna
Levande historia 7
Romarriket blir stormakt PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/antikens-rom-en-varldsmetropol https://romarna7c.wikispaces.com/Hur+romarna+levde http://antikensrom.se/Samhalle_och_religion.html
http://www.fornamn.se/Latinska-namn/sida,1.html https://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_namn
http://www.mytologi.nu/romersk-mytologi.html https://www.so-rummet.se/kategorier/religion/forntidens-och-antikens-religioner/romersk-religion-och-mytologi
http://popularhistoria.se/artiklar/antikens-rom
http://www.tonysmynt.se/orm.html http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/romarnas-popularaste-namn http://lisasinclair.se/mode-och-kladhistoria-antikens-rom/

Spartacus – Flykten till frihet

11 Juni, år 73 f.Kr.
Den senaste tiden har varit fruktansvärd. Efter att ha rymt från krigstjänsten blev jag efter ett tag fångad och sedan såld på en slavmarknad i Italien. Därefter hamnade jag på en gladiatorskola i en stad vid namn Capua. Där skulle jag vara tills jag blev förd till arenan för att strida mot någon annan fånge, eller om jag hade haft otur ett vilddjur. Jag kunde inte vara inlåst där längre! Jag var inte den enda som kände att jag behövde fly. Så tidigt i morse samlades de flesta av oss gladiatorer på skolan. Vi tog de vapen vi kunde hitta, vilket var köttknivar och spett vi hittat i köket och kämpade oss ut från skolan. Jag har tur att jag överlevde eftersom av alla gladiatorer inlåsta på gladiatorskolan, så var det bara ca 70 gladiatorer som lyckades bryta sig ut. Det var fler än hälften av oss som dog eller blev fast i den fängelselika skolan. På flykten genom staden Capuas gator hade vi tur och sprang på några kärror med gladiatorvapen, som var på väg till en annan stad. När vi fått tag i vapen var det inga svårigheter alls för oss att ta oss ut från staden. Efter att vi kommit en bit ifrån Capua valdes jag Spartacus till ledare av vår grupp med rebeller. Efter att ha rymt från gladiatorskolan och tagit vapen förstod vi att soldater skulle komma efter oss. En grupp med romerska soldater skickades efter oss, men de besegrade vi och sedan fortsatte vi vår väg bort från Capua letande efter ett ställe att slå läger på. Vi bestämde oss för att fly söderut och vi slog läger vid en vulkan vid namn Vesuvius. Längst vägen plundrade vi gårdar och befriade slavar vi mötte. Många av slavarna anslöt sig till vår grupp av gladiatorer, vilket var bra eftersom vi förlorat många när vi tog oss ut från gladiatorskolan.

27 december, år 73 f.Kr.
Det var ett par månader sedan jag skrev sist. Jag befinner mig nu i hamnstaden Thurioi där jag håller på att träna slavarna och gladiatorerna för strid. Jag tillverkar även vapen. Men jag tvivlar på om vi kan stanna här så länge till. Under hösten har gruppen av rebeller ökat något enormt. Från att vara runt 70 män är vi nu närmare 70,000 personer, både kvinnor, män, gamla och även barn. Vi har plundrat byar och krossat grupper av romerska soldater som skickats efter oss. Det har vart hårt och slitsamt men känslan av frihet är underbar. Vi måste nu ge oss av någon annanstans för att klara oss. Senaten i Rom har skickat ut en ny arme´ efter oss, och jag känner på mig att den här gången är de fler soldater än de andra trupperna vi besegrat. Imorgon ger vi oss av norrut, mot Alperna. Jag kan sedan leda slavarna ut ur Romarriket så att de kan återvända till sina egna länder och hem.

20 december, år 72 f.Kr.
Senast jag skrev berättade jag att vi skulle till Alperna, vilket var nästan precis ett år sedan. Men slavarna övertalade mig att fortsätta plundra i Italien istället. Vi vände och begav oss söderut. På vägen söderut blev vi förföljda av en stor arme´ på ca 50 000 man och vi blev tvungna att fly. Jag bestämde mig att fly till halvön Rhegion i Italien. Jag gjorde en överenskommelse med några pirater att de skulle segla min arme´ över sundet om jag betalde dem. Men jag blev lurad och piraterna tog pengarna och hämtade oss aldrig. Då var vi fast på halvön för att de romerska soldaterna spärrade av Rhegion med en obegripligt lång vall. De tänkte förmodligen att vi skulle svälta ihjäl. Efter ett antal försök att komma igenom vallen så lyckades vi när det var snöstorm. Vi flydde mot Brundisium. Där vi nu är, och vi hoppas kunna erövra fartyg för att kunna fly. Jag hoppas kunna skriva snart igen om goda nyheter…

Av: Lovisa

Gladiatorn Alexandru

Jag heter Alexandru Dicaprio och jag föddes 73 f.Kr. och jag är just nu 6 år gammal och jag har börjat att lära mig att slås och att vara en gladiator. Idag ska jag träna att vara en gladiator med min pappa som är den kändaste och den starkaste gladiatorn som lever just nu. Min pappa tränar mig varje dag och det är inte lätt det är ganska svårt. Min dröm är att bli den bästa gladiatorn som finns och kommer någonsin finnas och det är därför jag ska träna varje dag så när jag blir stor kan jag vara den bästa gladiatorn. Jag har en turnering om 1 dag och den som vinner tävling är den bästa gladiatorn från 6 år gammal till 12 år gammal och om jag vinner så kommer jag vara den bästa barn gladiatorn som finns. Jag har tränat i 1 månad nu för den har turneringen och jag är jättetaggad. Nästa morgon …

Nu har jag vaknat och är på väg att gå till turneringen med min pappa och jag ska först köra gruppspel matcher och sen om jag kommer vidare så ska jag möta nån på final. 1 timme senare … Jag har vunnit alla mina gruppspel matcher och jag är vidare till final jag ska möta en kille som heter Sam Smith och han är 12 år gammal alltså han är 6 år äldre än mig. Det är 1 tusen personer som tittar på mig jag är jättenervös att jag ska förlora mot han och matchen börjar hon kommer rakt med hans svärd framför mitt ansikte men jag räddar han slag med mitt svärd och direkt efter tar jag mitt svärd rakt i hans mage och nu vann jag matchen. Folk börjar storma in till planen och folk bär upp mig och skriker mitt namn. Jag var den minsta i turnamenten och jag är nu den bästa barn gladiatorn som lever just nu. Nästa dag

Min pappa har en match idag mot en av dem längsta gladiatorn och han heter Max. Max har aldrig förlorat en match mot nån han är 2 meter och 20 centimeter lång och ingen vågar möta han. Jag är rädd att han ska döda min pappa eller att min pappa ska förlora. Nu ska pappa möta Max och jag sitter på en sittplats helt själv. 20 minuter senare … Matchen har vart nu i 20 minuter och matchen börjar bli blodig och min pappa kan knappats stå upp mer. Jag ser nu att Max tar upp sitt svärd siktar mot min pappa och sätter den rakt i hans huvud. Jag springer till planen och ser min pappa dö. Alla stormade mot planen och börja hoppa på Max och sen ser vi långsamt att hela Max arme håller på komma mot oss dem är runt 150 personer. Dem kommer nu och alla börjar slås och mer folk börjar dö. Det känns som det börjar bli krig igen efter 1 år och en av pappas vänner tar upp mig och springer till hans hus. Min pappas vän heter Marco och han förklarar till mig vad som håller på att hända just nu. Han säger att min pappa har dött och att Max arme från Rom har kommit hit till Athen, Grekland och att det ska börja bli krig nu igen efter 1 år.

14 år senare
Idag fyller jag 20 år gammal och det är fortfarande krig i Athen och det har vart det i 14 år nu. Båda min mamma och pappa har dött. Det är därför jag bor själv. Idag är det min dag för jag ska möta den bästa gladiatorn som finns just nu och hans arme och min arme ska kriga idag och vi får se vem som vinner för den här matchen har vi väntat på nu i 1 år och det ska vara den bästa matchen som finns säger alla. Matchen börjar nu och vi ser en stor arme komma emot oss och det blir kaos alla börjar slå varandra och folk dör och sen ser vi en person i min arme skrika ut att kolla på den berget och där var det acropolis den var stor och

Han sa den som vinner får äga den alltså Akropolis. Alla började dö och mindre folk började slåss och vi hållde på att vinna golare har inga polareför vi har mer perosoner i vårt lag dem har bara en person och vi har två personer till och det är jag och min vän Max kommer och dödar min vän sen kommer jag med mitt svärd och ligger den i hans magge och Max dör och mitt lag vinner acroplois alltså att vi har acropolis för oss själva. Nästa vecka vi har nu acroplois och om nån arme eller nån kommer nära hit kommer vi börja kriga mot dem.

Vi ser en stor arme komma imot oss och dem kommer för nära acroplois dem skjuter en bomb till oss och den hamnar på acropolis den halva av byggnaden går sönder jag hör en man bakom mig och det var Max pappa och han skrek du dödade min son så sikta han en pistol rakt i mitt huvud och räknade från 3 och direkt efter kom min vän och knivhögg han vid Bennet och sen kommer alla nu och hoppar på honom och dödar han sen kommer hela hans arme och hoppar på oss och ligger bomber runt hela byggnaden så hela byddnaden sprängs. Jag känner en grej som landar på min hand och det var en stor diamant bit och den var värd mycket så jag la den i min fick så ingen kunde se den. Nästa dag … Jag går till en marknad och visar dem diamanten och frågar hur mycket den är värd och dem sa göm den det är Max pappas sten som är värd 100 miljoner kronor och om nån vet från hans arme att jag har den dödar dem mig. Så jag gömde den hemma hos mig under min säng. Jag hör nån knacka på min dörr och den var en man runt 70 års åldern och sa till mig jag vet att du har diamanten och jag fråga vem är du och han sa jag är Max farfar. Jag sprang och tog alla mina saker från mitt hem och springer till acropolis och gömmer mig där så han kan inte ta diamanten. Jag var nervös att han skulle hitta mig eller döda mig eller ta diamanten. Jag ser min kusin nere vid gatan och jag skriver hans namn så han hör mig o springer upp till mig. Jag säger till han att han ska ta diamanten och gömma den nånstans långt borta och då sa han att hans pappa bor i Mesopotamien och det ligger bredvid Irak så sa han kom med mig. Nästa dag … Jag är på en stor båt just nu och är påväg till Mesopotamien med min kusin och båten skakar ganska mycket men det är lugnt tycker jag. Jag ser en stor båt åka emot oss och det är jätte många människor i den båten och dem alla siktar sina pistoler mot oss och tar fram deras stora bomber och skjuter dem mot oss så hela båten sjunks ner och jag är under vattnet. Jag försöker simma upp och jag ser diamanten flyter runt vattnet och jag tar den och ligger den i min ficka. En kille drar upp mig till hans båt dem som sköt mot oss sen säger han att ge oss diamanten eller måste du vara ledaren i vår arme för deras ledare har dött och jag kunde inte välja nåt så jag gick med i deras arme och åkte till Mesopotamien med dem med deras båt. 5 timmar senare … Jag ser Mesopotamien nu och det är en stor flod med många människor som bor bredvid den. Jag springer till mins kusins mammas hem och måste säga att hennes son har dött i båten och jag måste också gömma diamanten hemma hos henne. Jag ger henne diamanten och säger göm den nånstans hemma hos henne och hon gömde den i hennes källare. 1 dag senare … Jag och min nya arme är tillbaka i Athen och ska kriga med min gammla arme i en stor arena och 30 tusen människor kommer kolla på den har matchen. Jag har en stor plan att jag skulle i matchen gå tillbaka till mitt gamla lag och kriga mot det andra laget som försökte döda mig. Nu har matchen börjat jag springer till andra sidan där mitt gammla lag var och sa till dem att jag aldrig skulle svika dem sådär och att jag är fortfarande i deras arme och vi började direkt o kriga emot den andra laget och vi håller på redan att vinna. 1 timme senare … En i deras lag kom mot mig och la en kniv rakt i mitt ben så jag ramlade och jag ut från arenan och jag kunde inte ens stå upp vi förlorade matchen och alla i mitt lag försökte hjälpa mig men det gick inte mitt ben kunde inte ens göra på sig. En av mina vänner sa att jag måste klippa av mitt ben och att det skulle blivit bättre så.

50 år senare
Nu är jag 70 år gammal och jag har bara ett ben och kommer säkert dö snart min sista match är idag i acropolis och det är mot Max son och han kommer säkert vinnna matchen för han är runt 30 års åldern och han är också mycket större än mig om han vinner får han diamanten som har varit gömd i 50 år nu och ingen har hittat den. Matchen har börjat han ligger en kniv i min mage jag faller ner på marken försöker gå upp men ditt gick inte han vann matchen och jag måste ge nu hans diamant som äger till Maxs familj. Jag ger den till han och vi skakar hand tills slut. 1 timme senare … Det känns som jag kommer dö nu. Jag går till min arme som är uppe i acropolis men nu känns det påriktigt att jag dör. Jag ramlar ner och kan inte andas mer. Jag dör nu i acroplois.

Av: Damon