Man esmam Farhad hast- Jag heter Farhad

Måndag 4 augusti IVVIIX – 469.fk

PIIIIIIIP! Det var militär chefen som visslade i sin pipa för att väcka oss 400 barn, klockan 05.00 på morgonen. Jag och min kompis Nima gick ner från våningssängen, han var på andra våningen och jag var på den tredje. Vi stod i ett led o kolla spikrakt framför oss och vi vågade inte ens svepa förbi en blick på något annat än den ljusbruna väggen mittemot. Generalen gick med bestämda steg tvärs över salen och ropade upp våra namn en efter en. Direkt efter att generalen hade sitt upprop så gick vi ut för att träna i 6 timmar precis som en vanlig dag. Jag var så tröt på att träna så mycket, jag är ju bara ett barn jag ska inte behöva träna till militären när jag är fjorton år. Bode jag och Nima var helt och hållet emot det här med att barn ska träna till krig. Vi ville att det skulle vara fred i landet vi bodde i.

Imorgon ska jag träffa min familj för första gången på fyra år, jag var så nervös. Tänk om min familj inte ens vill se mig eller tänk om de har glömt bort hur jag ser ut. Jag var upp hela natten och tänkte på vad jag skulle säga när jag träffar de. Hoppas bara att det går bra.

__________________________________________________________________

Torsdag 17 mars IVVIIIX 479.fk

Idag var den jobbigaste dagen i mitt liv, snarare veckan. Vi hade vårt fjärde slag för den här veckan mot Turkiet. Vi van tre av slagen överlägset men de två senaste har turkarna vart väldigt starka och de har nästa tagit ner hela vår trupp. Jag kände att det här kan vara mitt sista slag och att det kommer vara slut för mig och mitt hemland Iran. Landet som jag har kämpat för i hela mitt liv, landet jag har växt upp i och landet som jag skulle skyddat med mitt liv. Det vi har tränat för hela vårt liv räcker inte till tänkte jag.

Att se min bästa kompis gå bort framför min näsa är det värsta som hade hänt mig. Det var inte vilken kompis som helst heller det var en kompis som jag hade känt sen jag var liten. Vi sprang upp för en backe och där kom det 7/8 turkar med spjut och kasta de på min kompis Nima. Jag kunde inte göra något åt det och bara var tvungen att evakuera och fly innan de tar mitt liv också. Det kändes dåligt att bara låta min bästa kompis kropp ligga bland de äckliga turkarna medans jag flyr.

Jag ska göra allt för att få min kompis hämnd!

__________________________________________________________________

Söndag 23 oktober IVIIXVI 486.fk

Idag hade vi den stora ceremonin i mitten av staden för att fira vår vinst mot turkarna. Det var en lycklig dag och alla i staden hade samlats för att fira våran vinst. De rika affärsmännen var exalterade för att få nya slavar. Vi hade fått nytt folk i landet med en annan kultur, nya maträtter, nya vapen och ny livsstil. Allt var bara så perfekt idag. Jag som trodde att vi skulle förlora striden mot Turkiet hade nämligen helt och hållet fel. Men vi hade väldigt tur att vi hittade en omväg runt ett berg för att komma bakom motståndarna och vinna kampen.

Jag var så stolt över mig själv, att jag vart med i mitt första krig och kommit hem oskadd och hell. Det kändes också väldigt bra att få träffa sin familj nu igen efter sexton år. Mina föräldrar hade säkert vart jätteoroliga över mig.

Vi firade kvällen i staden och drack massor av vin och åt gott kött. Det vara den bästa dagen någonsin. Men striderna är långt ifrån över, kungen ville alltid ta över mer land och större ytor så därför ska vi fortsätta att träna och så får vi se, det kanske blir ett nytt krig imorgon.

__________________________________________________________________

Av: Robin

Källor:
Klassen (information från lektionerna)
Historia boken
Wikipedia
SO- Rummet