Matchen på liv och död – Gladiator/krigsfånge och slav

14 juni 390 e.Kr

Idag var min första dag i Gladiatorskolan med andra krigsfångar som vi alla var. Vi lärde oss om hur vi skulle använda vapen och hur man slogs som en riktig gladiator. Vi stod med våra rustningar som var riktigt tunga, samt vapen som var gjorda av tungt metall. Alla hade samma klädsel som bestod av en vit tröja, ett svart bälte av vanligt garn och två benskydd gjorda av metall som var hårt spända på båda vaderna. För de stora och kända gladiatorer fick de snygga kläder som de rika krigarna, svart mantel som täckte hela bakdelen, rustningar som täckte hela kroppen gjort av metall och rent guld samt en hjälm med ett vasst spjut som sticker uppåt från hjälmen. Vi var alla tvungna att slåss mot de bästa deltagarna för att överleva. Jag kan se matchen framför mig, kan se en klar bild i min huvud, när jag vinner och är den enda kvar i arenan som står som en segrare. Som tur så har jag lite kunskap från min pappa som var en gladiator men har inte sätt honom sen han flyttade till rom för att kriga. Ändå så vet jag vet att han var riktig bra på det han gjorde.

4 Nov 390 e.Kr.

Det har gått nu 4 hårda månader med bara träning. Jag kunde se resultat, hade blivit mycket starkare än förr, skickligare än förr, snabbare än förr. Jag var redo, det var imorgon allting stod på spel, mitt liv stod på spel! Men har dock inte heller det bästa vapen eller utrustningen. Allt jag kommer ha på mig är några par ben och armskydd samt en sköljd. Jag har också ett svärd men inte vilken som helst men min legendariska pappas svärd! Jag både rädd, tusentals fjärilar inne i magen, är peppad och har mycket kunskap. Det kommer att vara tusentals människor i läktaren och prinsen samt kungen!! Vinnaren får inte bara bli fri men också tjäna en stor summa guldmynt samt middag men kungen. Imorgon gäller det! Allting gäller!

5 Nov 390 e.Kr, Det avgörande slaget

Idag var den sista dagen det var dags för Match! Vi alla Krigsfångarna marscherade till burarna som ledde till arenan och de stora krigarna uppdelades i burarna. Det bullrade, arenan var full, det var helt galet i läktaren och vi var snart redo för MATCH!! Arenan var rund och slavarna satt längst bak uppe i läktaren, det var de som skrek mest och de rika adelsmännen satt närmast arenan. Det var cirka 50 000 i läktaren, Kungen och drottningen satt med ett par glas vin, där satt två stora soldater för att försvara de. De hade väldigt bra rustning med praktiska vapen. Kungen och drottningen hade en guldmantel på sig och en stor, mäktiga krona ovan på. Drottningen hade en klar, vit klänning medans kungen med en silver-aktig pansar som täckte hela överkroppen och ett guldhalsband som hände över kungen. Det kurrade i magen och kändes som om jag vill nästan spy men nu måste jag fokusera mer på matchen och ge allt. Jag kan inte komma tillbaka från det här, jag är fast här och kan inte fly! tänkte jag.De stora krigarna i andra buren var hungriga, väldigt hungriga! 1000 fjärilar i magen som fladdrar runt som galningar. Alla i läktaren började skrika: ” Luați-le!” Vilket betydde ”ta de!” på rumänska. Det kändes som om att vi krigsfångarna skulle nu slåss mot de största, de omöjligaste! vilket inte finns en chans att vinna över, inte ens det minsta! Jag var nästan en av de sista som skulle ut på fältet, till arenan Colosseum, det var det mest bästa känslan jag hade haft, mest pirrigaste känslan och snart började det som vi alla har väntat för, Matchen! Gladiatorerna började närma oss och vi skulle nu, när som helst börja. Min taktik var att inte gå mot attack först och vänta lite så att när det bästa tiden kommer för mig att gå mot attack! Det pipade i arenan och matchen började, alla sprang som galningar men jättarna var för starka. Redan 2 av krigsfångarna dog och jag som väntade på attack visste exat vad jag gjorde. Det var nu bara 5 personer som stod kvar i arenan, 2 krisfångare som inkluderar mig och 3 gladiatorer. Jag var för skicklig att kunna undvika och försvara mig mot de stora, hungriga jättarna. Det var nu bara 3 män kvar och jag var en ensam krigsfångare mot 2 stora gladiatorer.

Det var den bästa tiden nu, bästa tiden att attackera! Jag kom springande mot de stora gladiatorerna och hoppar… BANG!! Jag tog ner de båda på ett slag och Jag, den segrande vinnaren i den mest kända arenan Colosseum!!! De både jättarna ramlade på knäna först och sen slutade jag matchen med att jag hög av jättarnas stora, feta huvud. 50 000 galna människor skrek i mina öron och den känslan kunde jag aldrig beskriva. Jag var fri! Jag var en normal medborgare! Jag var Roms BÄSTA GLADIATOR!!! Men ändå så ville jag fortsätta med att vara en gladiator även om det var det dummaste man kan göra.

Extra Fakta (404e.KR)

404 f.kr 14 juni bestämdes det att gladiatorspelet ska slutas. Alla arenor stängs och alla gladiatorer är fria. Det var en dag man kan inte kunde beskriva och det firades mycket i Rom. Ingen skulle behöva dö eller se någon dö igen. Slut med allt det hemska!

Av: Ayaan

Källor:

https://translate.google.se/?hl=sv
https://www.so-rummet.se/kategorier/gladiatorer
Romerska riket – Wikipedia sv.wikipedia.org

Peloponnesiska kriget

12 maj 431 år f.Kr.

Jag lyckades inte falla i Morfeos armar på hela natten igår. Det var oerhört obekvämt att ligga på skölden som enligt sägnen skulle ge oss tur inför morgondagens kamp. Även fast jag hade förberett mig för denna dag praktiskt taget hela mitt liv kändes det som om jag inte var redo. Under tio år hade jag tränats i allt från löpning, brottning, spjutkastning och disciplin tills jag slutligen kunde bli en hoplit i den spartanska armén. Men när vi marscherade mot halvön Peloponnesos, för att enas med våra allierade stater var allting annorlunda. Inte ens i mina häftigaste drömmar hade jag kunnat trott att våran militära kraft var så mäktig.

På den vidsträckta vägen stod nästan lika många fotsoldater, både män och kvinnor, som stjärnor på himlen. Vilket håll jag än vred blicken till såg jag en ändlös här av långa spjut och massiva sköldar med ett upp-och-ner vänt V på. Det var ett bevis på att vi tillhörde Spartas armé. De flesta krigarna bar även en himation, harnesk av brons, benskenor och till och med hjälmar som fick folk att darra när de mötte oss. Det enda som inte var lika märkvärdigt med våran klädsel var de enkla, bekväma skinnsandalerna. Men även de var väldigt praktiska då vi fick gå i flera timmar om dagen. Det klarade jag faktiskt utan större problem eftersom löpning har jag övat på varje dag ända sedan min sjunde födelsedag då jag påbörjade träningen som soldat.

Innan solen hade hunnit gömma sig bakom molnen var vi redan framme. En av våra två kungar, Archidamos den II, skulle skriva på en allians som alla stater från Peloponnesos hade gått med på. Alla, förutom Argos. Det hade ryktats om att de inte ville erkänna Sparta ära och trohet utan tänkte hålla sig borta från kriget som snart nog skulle bryta upp. Medan jag väntade på att officierna och de andra som stod högre upp i samhällsklassen utförde sitt jobb, fick vi hopliter konstruera ett läger där vi skulle stanna för natten.

Bivacken vi lyckades bygga upp var rätt imponerande. Vi valde att stationera oss mellan två omfattande berg som verkade resa sig nästan upp till himlen och som gav oss skydd ifall fienden skulle attackera. Varje officerare fick sitt eget tält i en djup, blodröd färg medan de enklare fotsoldaterna fick nöja sig med att vila på det grönskande gräset och återhämta krafterna där. Även fast det nästan var sommar blåste vinden ganska starkt och gav mig gåshud. Doften av nylagad tomatsoppa och färskjäst vin, fyllde hela lägret och fick min mun att vattnas. Det var skönt att kunna värma kroppen med en mustig soppa innan det var dags att somna. Jag måste vara utvilad för imorgon. Då är det dags för krig. Riktigt krig.

30 september 428 år f.Kr.

Aldrig har jag känt mig lika utmattad som idag. Under de senaste tre åren har tiotals strider utkämpats, hundratals byar och städer utplundrats och tusentals människor dött i hemska omständigheter. Själv har jag varit tillräckligt nära att dö flera gånger att jag inte längre är rädd för bortgången. Men denna dag var annorlunda. När ödet för hela vår armé låg i mina händer behövde jag vara förskräckt. För vad skulle hända om jag misslyckades?

Jag vaknade som vanligt några timmar innan solen steg upp, för att hålla min dagliga vaktpost. Tillsammans med Ares skulle vi övervaka hela östra och södra sidan av lägret. Ares är några år äldre än mig, fast jag är definitivt en bättre krigsman än honom. Man kan direkt begripa på hans runda mage att han uppskattar en kunglig måltid och avskyr svettig träning. Utrustningen som alla hopliter bär måste smidas speciellt för honom, eftersom han är alltför kort och mullig för att någon av de vanliga storlekarna ska passa. Jag har ingen aning vem det var som valde hans namn, men att kalla honom efter stridsraseriets gud var inte heller ett passande val.

Plötsligt hörde jag ett märkligt ljud. Först liknade det bara ett djur som tassade omkring i det daggbestänkta gräset men det blev allt tydligare och till slut insåg jag vem det var. Fast då var det redan för sent. Två fientliga soldater hade hoppat på oss bakifrån och kastade varsin säck på våra huvuden. De drog oss längs det öppna gräsfältet och jag uppfattade att vi närmade oss havet då bruset av vågorna som slog mot bergen nådde mina öron. Det Attiska Sjöförbundet samlade hela sin armé där, för att kunna attackera oss under natten. Och på toppen av kakan kunde bara jag och Ares varna Sparta.

Paniken fyllde mig från topp till tå. Blodet började pumpa snabbare i mina ådror och jag fick en obeskrivlig kick av energi. Jag tog i allt vad jag kunde och sparkade till soldaten som höll ett hårt grepp om mina armar. Utan att vända mig om rusade jag hela vägen tillbaka till lägret, för att rädda mina vänner. Hela tiden tänkte jag på Feidippides som hade sprungit 42 kilometer från Marathon till Aten under Persiska kriget och det gav mig drivkraft. När jag äntligen kom fram till bivacken, ropade jag med hela rösten att fienden skulle anfalla oss närsomhelst. Och tro mig eller inte, men när de kom hade vi redan hunnit gömma oss i skogen och väntade på att kontrattackera. Allt var tack vare mig! Jag lyckades bärga hela Sparta och blev dagens hjälte! Men kriget är ju fortfarande långt innan slut…

2 april 404 år f.Kr.

Fred! Det är fred! Äntligen! Redan på morgonen skvallrades det att Aten har kapitulerat och på eftermiddagen var det bekräftat. Vi, alltså det Peloponnesiska förbundet stod som segrare efter 27 år av barbariskt krig. Under alla dessa år har det varit jämnt mellan motståndarna, eftersom vi var okuvliga på land men det Attiska Sjöförbundet hade en starkare flotta. Det övervägande slaget kom då vi bestämde oss för att söka ekonomiskt stöd hos perserna. Det kanske låter tvivelaktigt med tanke på att de har varit våra största fiender ända sedan Persiska kriget, men eftersom de var villiga att stärka vår krigsmakt till sjöss gick vi med på det.

Det har faktiskt redan gått tre månader sedan det sista slaget vid Aigospotamos utkämpades fast ändå minns jag allt som om det hände igår. Bilden av hur havet slukade in sig de brinnande båtarna, likt ett monster som äter sitt offer håller fortfarande mig vaken om nätterna. Mitt i sömnen brukar jag ryckas upp av plågsamma skrik som döende män hade gett ifrån sig innan Hades tog dem till sitt rike. Även lukten, en obehaglig blandning av blod, havsvatten och brand ger mig kräksmak i munnen när jag tänker på den. Kommer jag någonsin kunna glömma dessa minnen? Egentligen borde jag vara sorglös och lycklig efter en sådan seger, men det går bara inte. Det är nog sant vad de säger- i krig finns inga vinnare, bara förlorare. För just nu är jag den som har blivit besegrad.

Av: Marta

Källor:

http://www.sol.lu.se/grekiska/smorgasbord/peloponnesiska-kriget/
https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/antikens-grekland https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta https://rimlighetensgranser.wordpress.com/tag/peloponnesiska-kriget/ http://www.mimersbrunn.se/article?id=2362 http://www.wikiwand.com/sv/Peloponnesiska_kriget
https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spartas_kungar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hoplit
http://varldenshistoria.se/civilisationer/greker/spartanerna-gar-till-sjoss https://historiskt.wordpress.com/2014/06/18/sparta/
http://www.babyhjalp.se/namn-grekiska-mytologin
Levande Historia 7

Mitt liv som krigare i Sparta

Torsdag den 29 februari 451 f.Kr Sparta
Mitt liv har inte varit det bästa livet som finns för att i Sparta brukar man ha ett väldigt tufft liv. Tills jag blev fem år gammal var mitt liv väldigt bra, sen kändes det som att jag ville ta självmord. Att leva i Sparta var inte enkelt man fick bara bo med sina föräldrar tills man blev fem år gammal. Efter det fick man gå till militärskola för att i Sparta var det en lag för killar och tjejer, vilket många hatade. De sa att de hade det för att fler i Sparta skulle bli starka krigsmän.

Första dagen när jag gick dit trodde jag att det var ett slags gladiatorsspel som jag var med i. Därför blev jag rädd och det kändes som att jag ville ta mitt liv. Efter förklarade de att det var en militärskola. De visade runt i skolan, vad man skulle göra, vad man skulle äta, när man ska vakna, vilka övningar vi skulle träna. Flickorna skulle vara i militärskolan med killar och träna med dem. När man var där så var naturen ganska bra då menar jag att det inte fanns sopor i naturen. Militärskolan var ganska stor det fanns en stor byggnad med 8 våningar 4 våningar var för sov-plaster, 2 våningar för läran alltså där man lär sig att skriva och läsa, 2 våningar för matsal. Sedan fanns det 4 planer för hinderbanor fast det var olika för olika nivåer., det fanns en löpningsbana, en plan för att fäkta. 4 planer för brottning och spjutkastning. Alla hade normala kläder på sig. För killar hade de fibula som täckte magen, det var en brosch som fungerar som säkerhetsnålar vi använder idag. Fillet var ett tygband som knutits fast i håret. De hade ett bälte av läder vid midjan. Chition var vad som täckte den nedre delen av kroppen, det var ett linnetyg som viks längs kroppens vänstra sida och hålls på plats vid skuldrorna med fibulor. Flickorna hade också på sig fibula, chition och ett bälteläder vid midjan som killar. Till skillnad hade flickorna himation som var en rektugual schal som kan draperas på olika sätt.

Andra dagen skulle vi vakna klockan 6:00 på morgonen, då åt vi lätt kornsgröt eller bröd och vin som pålägg skulle vi ha getost och oliver. Sedan skulle vi i 4 timmar lära oss skriva, läsa, sjunga och hålla tal(retorik). Sedan skulle vi klara en hinderbana, vilket tog en och en halv timme. Sedan vid klockan 12:00 skulle vi äta kött. Sedan skulle vi para ihop oss och fäkta i 3 timmar och jag brukade para ihop mig med Socrates. Han var en annan kille i vår militära skola. De flesta i vår militära skola brukade säga att jag och Socrates var för starka, jag brukade svara att mina föräldrar tränade mig innan jag gick i den här militär skolan fast Socrates brukade träna sig på nätterna när han inte kunde sova. Sedan skulle man springa 200 meter och vila i 5 minuter i 2 timmar. Sedan skulle man träna spjutkastning i en halv timme. Sedan skulle man äta mat vid klockan 19:00 då åt man fisk med ris. Klockan 20:00 skulle vi träna brottning i en och en halv timme. Klockan 22:00 skulle vi sova.

Det här skulle vara vår rutin tills vi blev 20 år gamla, fast ju äldre man blev skulle man göra mer fys. Då menar jag att t.ex. när man var 5 år gamla skulle man göra 10 armhävningar fast när man var 15 skulle man göra 25 armhävningar. Sparta var republik, de ville ha en stark armé och det var därför de ville ha militär skola från barn som var 5 år till vuxna som var 20

år. När jag och Socrates blev 20 år gamla och skulle gå till militär skolan för sista dagen kom chefen av militärskolan. Han ville berömma oss och säga att vi var vald till den Spartanska armé när de behövde kriga mot andra länder.

Fredag den 21 Juli 430 f.Kr Sparta
Jag hade äntligen fyllt 30 år. Det var en speciell dag jag skulle komma ihåg. Det var så viktigt för att det från idag kan jag gifta mig. Efter 3 dagar så hittade jag en kvinna jag skulle gifta mig med. Hon var bara 15 år gammal och hon hette Selene. Män brukar gifta sig med kvinnor som är hälften så gamla än dem. Selene hade mycket jobb att fixa tills hon gifte sig med mig. Spartanska kvinnorna brukade vara de snyggaste kvinnorna. Selene hade gått i min militärskola innan fast eftersom hon gifte sig med mig fick hon skippa att gå i militärskolan och för att hon var redan för stark. Selene och jag skulle gå ut på krig om det behövdes. När hon var hemma skulle hon städa rummen. Selene var en av de starkaste spartanska kvinnor hon var så stark att hon kunde vara starkare än några killar i den spartanska militär skolan. När hon inte skulle vara på krig skulle hon vara hemma. När hon var hemma skulle hade hon många uppgifter. Hennes viktigaste uppgift var att föda barn som var friska och starka, om man hade tur så fick man en pojke och om man hade otur fick man en tjej. Man brukar säga det för att man tyckte att om man hade en kille var den stark och slapp att ta hand om hemmet medans flickorna behövde göra det. Om man hade tre barn och en av de var killar, två av de var flickor brukade föräldrarna lämna de vid havet så de dog för att de hade uppgifter att ta hand om. Förutom att föda barn hade kvinnorna mer uppgifter att ta han om, t.ex. som att de behövde bland annat städa rummen, laga mat(om männens släkt skulle komma hem behövde hon laga maten helt själv). Kvinnorna skulle också ta hand om hushållet.

Tisdag den 10 augusti 425 f.Kr Sparta och Aten
En dag bjud jag Socrates och hans fru Kosmo hem till oss, så att de kunde hälsa på varandra för att det var länge sen jag och socrates träffades sist. Efter vi hade pratat skulle vi äta mat, Selene gick irriterad till köket och lagade mat. Hon lagade Kött med vin och bröd med oliver som pålägg i brödet. Kosmo och Socrates tyckte att maten var gott, de ville berömma Selene. Efter en liten stund skulle Kosmo och Socrates gå hem fast sen kom det ett brev till oss. I brevet stog det att det kom från kungarna i Sparta, där skrev de att alla kvinnor och män skulle samlas vid en plats. Sedan springde vi dit , de två kungarna höll ett tal om att vi skulle kriga mot Aten efter vad de gjorde i kriget mot perserna. Kungars taktik var att atteckera från baksidan av Aten eftersom där vid baksidan har de inte mycket skydd och de skulle också inte vara bereda på kriget. De delade in oss i krig armé. Krig armé ett var de som var längst fram och krig armé 20 var längst bak. Selene och Kosmo var i krig armé 14,

Jag och Socrates var med i krig armé 20. Till Aten seglade vi båt, varje båt var stor det fick plats med 500 människor, fast varje armé var bara 300 människor så båten blev inte full.

När vi kom dit kändes det inte som en seger för att våra 7 första armé blev dödade och då hade vi lika mycket folk som krigade. De dog av spjutar. Sedan efter kändes det som att vi kom tillbaks för att vi började döda folk och 30% av Atens befolkningsarmé dog. Jag hade med mig 20 spjutar, Jag började sikta på en person fast missade sedan efter märkte jag att jag inte siktade några. Sedan efter siktade jag några och med kraft efter träffade jag honom exakt på hans hjärta. Sedan sprängde jag snabbt till armé 14 och en stor stark människa skulle döda Selene med ett spjut fast efter putade jag henne och dödade den starka människan med min ena spjut. En annan kille kastade spjut på Selene och jag hann se det snabbt så kastade jag en sköld på henne som räddade henne från att dö. Sedan pillade någon på mig bakom, jag blev rädd fast det var bara Socrates. Han sa har du sett Kosmo, jag sa nej vänta där ser jag henne en man försöker döda henne. Spring snabbt dit sa jag, så jag tar hand om Selene. Han sprängde snabbt dit och kastade spjut från långt håll och det träffade honom sedan dog han. Efter det dödade vi nästan hela Atens befolkning, det var bara typ 20% av deras befolkning kvar. Fast vi hade bara 4 armé kvar. Jag såg en man rida på en häst jag sprängde snabbt dit och dödade honom med ett spjut. Jag tåg hästen och hämtade Selene. Sedan sprängde jag och såg Socrates med en annan häst med Kosmo. Vi sprängde ifrån kriget men då ramlade Selene och Socrates. Hästen ville inte gå tillbaks till dem och de hade skadat sig väldigt ila att de inte kunde resa upp. Kosmo hoppade på min häst och efter kom Atens armé och dödade många personer i vår armé och vi hade bara 1 armé kvar. Aten hade bara också en armé kvar. Det kom en stor man och dödade både Socrates och Selene. Han blev rädd för mig och sprängde iväg från mig. Han blev rädd för mig och sa döda inte mig och då sa jag jo, efter tog han livet av sig. Efter det dödade vår armé och deras armé många personer. Det var typ 10 personer kvar från deras armé och fem personer från vår armé med oss.

Kosmo väntade långt från krigade med hästen. Jag gick och krigade det kom 2 personer mot mig och höll i mina händer så att jag kunde inte göra mig. Fast sen såg jag en spjut under minna fötter och då tåg jag upp de med mina fötter. Jag dödade en person och sedan dödade jag den andra med samma spjut. Fast det var ju ingen från vår armé som levde förutom jag och det var tre personer från den sista armén. Den ena personen kastade spjut på mig fast sedan så sprängde jag vänster för snabbt, han missade mig och då kastade jag spjuten på honom efter. Av de två sista personerna tog en livet av sig med att gå till vattnet och druckna. Den sista var stor, stark och Atens kung. Han var snabb också. Jag sköt ett spjut på honom fast sen tog han hans sköld och så kom spjuten på skölden. Sedan sköt han en spjut på mig vid mina fötter fast sedan hoppade jag så det hamna på en vit häst fot som dog och i hästen satt Kosmo. Hon ramlade precis nära Atens kung och hon hade med sig ett spjut. Hon sköt den på Kungen och han dog. Sedan vann vi (Sparta) kriget. Vi såg efter att 6 av våra arméer gömde sig bakom någon husar och sedan seglade vi tillbaka till Sparta. När vi kom till Sparta begravde vi Selene och Socrates. Sedan efter blev jag och Kosmo hjältar i Sparta.

Av: Amaan

Källor: Fakta: http://www.grundskoleboken.se/wiki/Grekland,_Athen_och_Sparta#Vad_.C3.A5t_man.3F, https://teams.microsoft.com/
http://www.mimersbrunn.se/article?id=5374, https://tema7a.wordpress.com/2013/03/07/kvinnor-i-atensparta-jacqueline/, http://www.betyder-baby-namn.com/c/Grekiska%20namn,

Hannibal

Historisk blogg skriven av Hannibal Barca, kartagernas främste fältherre under de puniska krigen mellan Kartago och Rom. Hannibal anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar. Den här bloggen handlar om hans stora seger vid Cannae i Italien 216 f.Kr.

1 augusti 216 f.Kr
Armén sägs vara den största världen nånsin skådat, över 80 000 soldater rapporterar mina spioner. Vi har nu varit i Italien i två år och det är dags att till slut anfalla romarnas huvudarmé. Det här slaget kommer att bli det tredje och förhoppningsvis avgörande slaget. Den som vinner den här gången kommer med säkert att vinna kriget. Min plan är att lura romarna in i en fälla, omringa dem och förinta den sista romerska armén i Italien. Vi är i Cannae i södra Italien. Det är den perfekta platsen för en strid, öppet fält omringat av höga kullar längs med floden Aufidus. Romarna skulle inte kunna fly. I min armé har jag 50 000 soldater av olika nationaliteter, mina män talar många olika språk och kommer från Afrika, Iberien, Gallien och Numida och de har följt med mig hela vägen över alperna till Italien. Vi hade med oss med 80 elefanter vid resans början, 37 överlevde färden över alperna.

2 augusti 216 f.Kr
Efter en tidig frukost var mina trupper redo för strid. Romarna stod redan och väntade på oss. Deras rustningar glänste i den starka morgonsolen. Gräset var brunt och sönderbränt och hästarna rörde upp damm på fältet. Min armé rörde sig i en formation mot romarna. Första fasen av mina stridsplan är att utplåna deras kavalleri. Min plan är att skicka en liten grupp nubiska hästkrigare med pilbågar att anfalla deras soldater på avstånd. Då kommer deras kavalleri följa efter och sen anfaller mina hästkrigare de när de är ur position. Men de vet inte att de då går rakt in i min fälla. När mina nubiska krigare flyr tillbaka har de över 1000 romerska ryttare efter sig som rider rakt in i min fälla.

Jag signalerar till mina män att anfalla och ljudet från ett högt horn hörs tjuta över fältet och hundratals ryttare stormar och omringar de romerska kavallerisoldaterna.

Det blir en blodig sammandrabbning, men det romerska kavalleriet besegras. Mina trupper hade beordrats att snabbt rida bakom romarnas infanteri, som rörde sig närmare mina huvudlinjer i förberedelse för att anfalla. Just då så springer en kort nubisk soldat med en ring i handen. Han ger den till mig och på den står det ”Lucius Aemilius Paullus” namnet på den Romerska konsulen och generalen. Jag beordrar soldaten att rida till den romerska armen och slänga ringen till de. När soldaten återvänder stannar den avancerande romerska armen 150 meter framför mina stridslinjer, chockerade. Ett högt horn tjuter över de bruna fälten och så anfaller romarna. När de bara är 15 meter ifrån stridslinjerna så hörs en ny hornsignal som signalerar mitten rankerna att vika inåt och fånga romarna. Pilar flyger, över skyn, skrik från döende soldater ekar och det gulnande stridsfältet färgas blodrött.

3 augusti 216 f.Kr
Striden har pågått hela natten, det är en riktig slakt. Över 70 000 romerska soldater ligger döda på det nu blodiga fältet. Över 5000 gallier, Iberier och Numidier har också stupat på fältet, men det är ett litet pris att betala när man tänker på hur många fienden som dött. Efter denna enorma seger var det inte bara den romerska armén som besegrats, båda de romerska konsuler hade också blivit dödade.

Av: Elliot

Källor:
https://www.youtube.com/playlist?list=PLkOo_Hy3liEIVg222yBVS38DXAE_EKF-N https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Cannae
SO-boken
Ms Branders lektioner
Andra böcker jag har läst

Sonen

8 april 442 f.Kr.

Igår var det min sista dag jag såg min syster, hon såg sorgsen ut medan hon lämnade oss och det trygga huset med den vackra inne gården som hon älskade att leka i vid polen med sin slitna docka, alla sina egendomar och allt det hon sett varje dag i sitt 14 åriga liv. Far pustade ut nöjt. Han hade Jobbat hårt för att hitta henne en bra och rik make innan syster började bli för gammal. Min mor har jag aldrig träffat, hon sa förväl till denna jord när jag kom. Mina två andra systrar mins jag knappt, de blev bortgifta innan jag hann fylla fem.

14 maj 436 f.Kr.

Fyra dagar sedan fyllde jag 20 år och jag gick på min första folkförsamling i Akropolis, jag förstod inte mycket men min far förklarade vad de pratade om och när jag skulle räcka upp min hand. Det var högljutt men mannen som pratade hördes ändå. Dagen efter gick jag till skolan, vi fick lära oss läsning skrivning matte och retorik, jag förstår matte bra men min röst hörs knappt. Sedan visade min far hur jag skulle ta hand om ärv, slavar och huset när han dör. Jag hade aldrig tänkt på det, vad skulle jag göra när han dör. Det var så mycket att komma ihåg, att göra.

3 augusti 431 f.Kr.

Så mycket har hänt. Sparta har startat krig med oss och jag vet inte hur det här ska sluta, de får stöd av större delen av Grekland och får ekonomiskt och materiellt stöd av perserna vilket gör mig orolig. Min far.. dog föra fredag, det var som om han somnade fast för sista gången, det var lätt och fridfullt för båda honom och mig. Jag gifte mig igår. Min Far sa att han var glad att han hitta mig en fru innan han dog och att vi kommer bli en bra familj, det hoppas jag med. Jag visade min 13-åriga fru hur husets ägodelar ska tas hand om, var alla krukor och skålar ska stå, hur våra kläder ska delas upp och vikas, och berättade att hon skulle se till att vinet hålls kallt och att brödsäden i förrådet är tort. Sedan visar jag vart vävstolen ska stå och husets slavar och slavinnor som satt och span tråd med sländor.

9 juni 425 f.Kr.

Igår var jag och min son på teater. Vi såg på komedi. Jag är mycket stolt över min son, han är stark och modig med rösten av ett lejon, inte som jag när jag var ung då jag inte kunde dölja min naivitet. Orchestran var full med människor som tittade engagerat och slavar längst bak. Vi såg på ’Archarnerna’ av Aristofanes, den handlade om en attisk bonde, Dikaiopolis, som i det peloponnesiska kriget lyckas att sluta ett personligt fredsavtal med spartanerna. Ååh jag hoppas det går lika bra för oss.

Av: Tanja

Källor:

So boken, Ms Brander, SO-rummet, Wikipedia, Mimers brunn.

Dotter till tronen

63 e. Kr. (Maius, maj, tidig kväll)

Idag var jag ute nästan hela dagen, men så klart så bryr sig mor och far knappt om mina handlingar eller var jag befinner mig. Trots allt hatar de mig för att jag inte är en kille, att jag inte kan ärva tronen om min äldre bror skulle dö. Jag hade spenderat min dag utanför staden Rom, tidigt när solen steg hade jag lämnat palatset och försvunnit långt borta, mot gränserna. På vägen ut från staden hade jag passat på att kvickt köpa en limpa bröd. Sedan hade jag pumpat ut några skinnlägel vatten ur en gatubrunn som låg undangömt i en gullig liten gränd med vinrankor runt om, som från en saga. När jag nått gränserna hade jag anslutit mig med de soldater som är del av den legionen utanför Rom. De övervakar Roms gränser och är vana vid att jag kommer och är med de, samma tid varje dag går jag med de längs Roms gränser. Gränserna såg helt normala ut, när jag var liten hade jag hört om de läskiga varelser utanför, men utanför ser allt detsamma ut. Det luktar förvisso renare utanför Rom, speciellt under sommaren, då hela Rom är som en ugn där alla hus och invånare är mat. Vi delade mat och vatten när halva dagen hade gått åt och solen stod i mitten av himmeln. Att försvinna bort från allt i en hel dag har inneburit en säkerhet, att inte vara i närheten av min mor och far, all den tid som spenderas i palatset är bortkastad tid.

Min broder hade hjälpt mig att hitta till den här platsen, jag hade följt med honom flera gånger när jag var liten och kollat på när han tränat med soldaterna. Gränserna hade alltid varit läskiga när jag var liten, slutet på det säkra inom staden, fullt med banditer och farliga typer. Fast nu ser jag inte på de stora murarna som slutet av något underbart, men början av ett äventyr. Utflykterna upphörde för några år sedan, fast minnet av de fanns kvar.

Minnena kom till nytta för några månader sedan när hade mor blivit missnöjd med hur jag uppfört mig under kvällsvarden. Det hela hade börjat med att mor slagit till en av tjänsteflickorna och mumlat att hon förtjänade att bo med hundarna för att hon ställt maten fel framför henne. Då hade jag försökt beskydda henne men mor hade blivit missnöjd och skickat mig till mitt cubiculum (kammare) utan kvällsvarden. Dagen efter hade jag vaknat tidigt och försvunnit ut i staden, när solen fortfarande höll på att vakna och himlen var en målning som inte kunde målas. Men jag hade då råkat springa in i en av min broders lärlingar och lyckats tappa medvetet på grund av den hårda rustningen. När jag vaknat hade han tagit mig till Roms utkanter, han hade märkt att något var fel eftersom jag sprungit in i honom hårt nog att förlora medvetet. Han hade därför börjat prata med mig om bråket dagen innan samtidigt som vi gått igenom lägret där soldaterna som övervakar Roms gränser bor, med tält, övervakningstorn och träningsläger beströdda här och där. Jag hade befunnit mig där tills månen stigit upp från samma linje där båtarna försvinner vid horisonten. Constantin (min broder) hade tagit mig tillbaka till palatset

Själva minnet av hur jag kom hit för några månader sedan, hade fått tiden att rinna iväg som sand i ett timglas. Men Constantin hade kommit och hämtat mig när han var klar med träningen, han brukar träna med de nya soldaterna eftersom han själv är högsta befälhavare. Mor och far hade bestämt att han skulle bli befälhavare när han fyllde XVI (sexton), men hans träning påbörjades som liten. Nu är han lika stark som en oxe, brukar jag oftast höra från bekanta som känt honom som liten. På vägen tillbaka hade jag märkt hur han verkar vara svag runt dottern till en av de rika familjerna i Rom, kanske blir hon min syster? Nog med skvaller, natten nalkas och jag måste vila nu, så att all energi till nästa dag är tillbaka.

63 e.Kr. (Iunius, juni, eftermiddag)

Min mammas broder hade kommit till Rom idag, en överraskning för mig, men något som alla andra i familjen hade vetat. Han hade stått och fört en konversation med min fader angående hans blindhet mot de hot utanför staden, någonting om illasinnat män som ville att senaten skulle komma i makten igen. När han hade märkt att jag tjuvlyssnade hade han snabbt hunnit krama om mig, sedan hade vi försvunnit ut ur staden. Tillsammans hade vi kul idag, utanför staden. Vi har pratat om kriser och situationer medans vi gått längs kusten. Domitius, min mors bror, har alltid behandlat mig som en äldre och kunnigare, när ingen annan har det. Han har alltid varit den fader jag aldrig haft, han förlorade sitt första barn i en

oförklarad sjukdom, hans hustru dog i förlossningen av sitt andra barn. Barnet dog tillsammans med sin mamma. Sedan dess har han behandlat mig som sitt barn när mor och far inte såg mig som deras barn utan en förbannelse.

Domitius hade nyss kommit tillbaka från fredsavtal i Greklands stadsstater, det hade varit uppror. Med sig hade han ett halsband av pärlor och snäckor, till mig. En klänning lika vacker som himlen och stjärnorna hade han också haft med sig till mig från en annan av stadsstaterna. Den bestod av nyanser lika som eftermiddags himmeln och en nyans min mor har på en av sina juveler, likadan som natten. Det började vid nacken och blev mer till den mörka himmeln vid midjan där ett bälte av guld slingrade runt midjan. Guld bältet hade några av gudarna inristade på den, men inte de jag växt upp runtom utan de mäktiga gudarna från Grekland.

För många år sedan hade jag suttit i Pantheon och bett till gudarna Securitas och Neptunus för säker och bra resa tillbaka till Aten för Domitius. Han hade då letat upp mig i templet och väntat tills jag var klar. När han väntat hade jag hört honom muttra surt över något när han gått runt i det sfär formade templet. Senare när jag hade avslutat så hade han berättat att mina gudar är imitationer av de riktiga gudarna i Grekland. Vi hade skrattat åt hans fåniga kommentar, speciellt jag eftersom han tydligt var sur på att folket i Rom beundrar imitationer av hans folks riktiga gudar. Han hade lovat att nån gång skulle han och jag åka till Aten, då skulle han lära mig om de ’riktiga gudarna’, som han hade kallat de. Jag ser verkligen fram emot att åka till Aten.

64 e.Kr. (Sextilis, augusti, förmiddag)

Denna morgon hade jag vaknat av att någon ruskat till mig ordentligt, Domitius. Han hade dragit upp mig ur sängen och genom de långa korridorerna av palatset. Han hade dragit mig till det området där de lagar morgonmål, middagsmål och kvällsvarden. Rummet har en stor stenugn, en springbrunn, en stort-förråd med mat som skulle kunna mätta hela Rom i ett helt år, viner som har färdats från andra sidan världen från mäktiga kungar, glas-tallrikar och bägare som hade det allra vackraste smycket, det vackraste kacklet med små färgade glas bitar i väggarna och stora fönster som hade utsikt över hela Rom. Domitius hade börjat dra ner hyllor och köksredskap. Så fort han dragit ner de, började en dörr urskiljas. Han hade öppnat dörren våldsamt och dragit mig igenom den mystiska dörren. Jag hade då varit för trött för att fråga några frågor, men jag var inte alls rädd. Efter dörren hade en oändligt lång korridor väntat, korridoren var helt täckt i damm och spindelnät. Men efter en lång stund av att Domitius hade dragit på mig, hamnade vi långt utanför Rom, för att inte nämna från palatset. Domitius hade tagit mig till en hamn! Lukten hade varit både ljuvlig men ändå Han då vänt sig om och gastat att han och jag skulle till Aten. Redan vid det laget hade jag fattat att någonting sådant väntade efter de långa korridorerna. Vi hade i alla fall kramats och han fick minst CX (100) gratifikationer.

Domitius hade sedan gått ombord på det mest storslagna skepp jag någonsin lagt ögonen på. På framsidan var en stor kvinna av träd som föreställde en Amor (kärleksguden), med färger som fick henne att se riktigt ut. Hela skeppet hade dekorationer och färger som jag aldrig sett förut. Längs hela skeppet fanns det flera mönster och målningar med de grekiska gudarna och zodiaken. Flera år av jobb på denna båt, kostnaden skulle nog kunna göra varje fattig i Rom till patricier. Jag hade stått på beundrat skeppet så mycket att jag inte ens hade märkt att Domitius hade dragit på mig och att skeppet hade börjat lämna hamnen. Till slut hade jag vaknat till liv igen för att ljudet av de skriande måsarna hade dött ut. Nu är jag på väg till Aten.

Av: Alexandra

En filosof

399 år före Kristus

”Hur har världen blivit till, och varför ser den ut som den gör? Finns det någon intelligent vilja bakom? Vad är det för mening med människornas liv och finns det en Gud?”

Detta är mitt mest berömda citat. Jag är Abderus Samaras, den mest berömde filosofen!

Önskar jag i alla fall.. Hur bra citat man än skriver idag är det ändå bara de kända filosoferna som blir berömda, som Sokrates och Platon. Någon dag önskar jag att få lika mycket berömmelse som de.

Imorgon är det ännu ett nytt år med nya chanser. Det är då man kan inleda året med nya filosofier vid amfiteatern i Akropolisberget. Det är bara en sak som bekymrar mig och det är Sokrates död. Sedan jag var liten har jag och min far suttit och diskuterat Sokrates filosofier vilket har gjort att jag byggt upp denna filosofiska hjärna jag har än idag. Det är tack vare min far jag har denna kärlek till visdom. Imorgon är det 15 år sedan min far Asyrus dog av förgiftning.

Många säger att det var Rådet. Vissa tror att det var planerat. Men det vi vet är att man nu måste tänka på vad man säger för annars finns det risk att man blir dödad. Citatet jag skrivit eller filosofin går emot Rådet och överklassen i Aten. Därför är jag osäker om att jag ska läsa upp filosofin eller inte. Nu är det sent och nu ska jag lägga mig.

399 år före Kristus

Rådets vakter kommer och knackar på min dörr. Jag kliver upp ur min stol och öppnar. Snabbt brottar vakterna ner mig och för mig till amfiteatern i Akropolisklippan. Dom drar av mig ögonbindeln. Jag hör skrikande, massa människors röster.

Jag inser snart att det hänger ett rep ovanför mig vilket strax hängs runt min hals. Mitt hjärta börjar dunka och jag inser snart att jag ska hängas. Det är en fällucka under mig vilket kommer gå ner när som helst. Plötsligt går den ner och jag känner hur jag inte kan andas och folkgruppen som långsamt börjar bli suddig. Jag kan inte andas, Jag börjar sprattla och får panik.

Denna morgon vaknade jag upp i min säng kallsvettig och insåg att allting var en dröm. Ändå var jag fortfarande i chock och orolig att bli dödad av staten. Av någon anledning verkar det som, att desto mer jag tänker på det desto långsammare går solen upp.

Jag gick upp ur sängen och klev ut på min altan som solen sken in på. Jag satte mig ner i min vita handgjorda trässtol och hällde upp ett glas vin och sedan skar jag några bitar fårost. Jag tog fram mitt papyrus papper och började skriva ner mina tankar på grekiska. Vilken tanke som än slår mig verkar det som att någon annan filosof redan har skrivit det. Vad hade min far Asyrus sagt?

Senare på eftermiddagen hördes två knackningar på dörren och mitt hjärta stannade till. Det första jag tänkte på var drömmen. Jag nöp mig själv i armen och hoppades att det var

ännu en mardröm men snart skulle jag inse att detta var verklighet. Jag tog långsamma darrande kliv mot dörren och öppnade till att se två guldklädda krigare med spjut och sköldar. En av dem harklade sig och tog fram ett papyruspapper.

” -Du har blivit till tillkallad av Rådet! ” säger den ena soldaten med hög röst.

Eftersom jag var så rädd för att drömmen skulle bli sann vände jag mig om och sprang in i mitt hem, och då mindes jag ingenting annat en att allt blev svart. Jag vaknade upp med huvudvärk.

Jag befinner i vad som verkar vara en fängelsehåla. Mitt emot ser jag en gammal gubbe med långt grått skägg. Jag går fram och kollar på honom och jag ser att han är alldeles blåvit. Orolig springer jag till andra sidan av hålan och börjar inse att det är ett lik som är framför mig. För att dubbelkolla plockar jag upp ett gruskorn och kastar på honom. Jag får ingen reaktion men jag lägger mig ner för att vila med min rygg vänd mot honom. Helt plötsligt känner jag hur jag får samma gruskorn kastat tillbaka på min nacke.

I chock vänder jag mig om och ser mannen jag trodde var död sitta lutad mot stenväggen.

”-Vad sitter du inne för ? ” frågar den gamle mannen

”-Jag utryckte mina åsikter och förr eller senare hamnade jag här.” svarade jag

”-Vad heter du frågade jag ” och han svarade,

”- Asyrus.” l

”-Blev inte du förgiftad?”frågade jag.

Den gamle verkade inte förstå min fråga.

” -Jag ville utrycka min åsikt och nu har jag varit här dom senaste 15 åren.”

” – Om en vecka ska jag hängas öppet så jag år så gott som död.”

Det var exakt 15 år sedan min far försvann och en vecka senare fick vi brev från Rådet att han blivit förgiftad. Hade rådet ljugit och hållit honom som fånge eller var det bara ett sammanträffande?

”-Hade du en sån som hette Abderus?”

”-Ja hur så? svarade Asyrus.

”-Asyrus, jag heter Abderus Samaras. Jag tror att jag är din son.”

En lång tystnad uppstod. Asyrus blev blekare en vad han redan var och snart så kom han springandes emot mig med tårar av glädje och kramade mig hårt.

Efter en lång stund av pratande och förklaringar så började jag och min far börja prata filosofiskt exakt som när jag var liten. Och tillsammans kom vi på en plan som skulle fria oss båda och starta en revolution i Aten och ena alla samhällsklasser. Vi skulle påbörja planen dagen efter eftersom jag var otroligt trött efter slaget mot mitt huvud.

Dag 3 , 399 år före Kristus.

Far hade kontakter som tänkt lönnmörda Kleisthenes barnbarn,Filip. Bara

för att han var släkt med grundaren av rådet fick han fler att rösta och lyssna på honom och han ledde än ond plan vilket skulle sluta med att han fick makten över Aten och få bort demokratin en gång för alla.

Vakter väcker mig och min far med hårda knackningar, mer som hårda slag som dunkades mot den tjocka trädörren. Dom drar upp mig och far och tar oss ut till en stor publik då Kleisthenes barnbarn Filip sitter i mitten med ett ont leende. Jag hör den exakta visslingen min far sagt till mig att lyssna efter. Då tänkte jag för mig själv, nu händer det.

Tio svart klädda lönnmördare anfaller och hugger Filip till döds. Vakterna och folket blir alldeles galna då dom tror att vi är dom onda. Sedan brottar vakterna ner dom svart klädd männen. Och då fylls jag med motivation och mod.

”- Ordet är mitt! ” skriker jag och en lång tystnad uppstår.

I flera timmar lyckas jag övertala publiken och de andra i Rådet att Filip är ond och mina och fars filosofier om vårt sätt att leva, hur man ska behandla varann och hur det kan utveckla Aten som ett kungarike. Tillslut ställer sig alla upp och jublar av applåder, jag vänder mig till far som får fram ett leende och sedan tårar. Jag märker hur det börjar komma blod från Fars vita skjorta och bakom honom står Filips närmaste assistent som var medveten om planen och skrattar. Snabbt blir assistenten nerskjuten av pilar.

Var det värt det tänkte jag för mig själv? Den människan jag trott var död i alla år har nu dött igen?

Mitt humör vänds helt och hållet och jag inser nu att min Far är död. Mina ögon fylls av tårar men jag vet att jag uppfyllde fars dröm,

Att få ner Filip.

Av: Shannon

Källor: SO rummet och Wikipedia

Afrodite

Torsdag 24 Oktober 1486
Jag och min make Vulcanus ville alltid ha ett barn nära vår sida för-alltid. Både jag och han tycker att det var dags.

Söndag 14 Januari 1487
Nu är jag 3 månader gravid och kunde inte bli mer lyckligare, desto mer vi närmar oss desto mer älskar jag livet. Vulcanus skulle aldrig sluta snacka om vilket typ av kön han vill att barnet skulle ha och vad hen bodde hetta. För mig spelar det ingen roll, jag skulle älska ha både en tjej eller en kille. – Om det kommer va en tjej så bodde hon hetta Vinro, säger Vulcanus. – Men herregud kan du sluta tjata o tänka mest på att skaffa ett rum för barnet. – Oken men vad vill du att barnet skulle hetta? Frågar Vulcanus. – För mig spelar det absolut ingen roll och könet heller, jag är bara 3 månader gravid. När jag kommer bli 8 månader då kan vi snacka om namnet, säger jag.

Onsdag 20 Juni 1487
Nu har det gått 9 månader, både jag och Vulcanos hade tårar av lyckan. Helt enkelt könet blev en pojke och vi nämnde honom för Eros. Han e så fin och vacker, hans händer av mjuka som halvt smält choklad. Hans hår så fluffig och fin, man kan leka med hans hår som en leksak, ifall det vad jag gör när jag tar hand om honom. Alla grattade oss mamma, pappa och andra familjemedlemmar. Förutom Mars, vilken som jag älskar hela mitt hjärta, mannen som jag älskar mer än min make. Och det sårade mig, sen alla fick reda på jag var gravid jag och han förlorade kontakten. Jag skicka brev till honom varje dag som vi brukade göra. Och bara berättar hur vi älskar varandra, men ingen annan visste om det. Vi hade detta hemliga förhållanden mellan oss. Jag förstår situationen. Han är avundsjuk. Och det är jag också för att han e också gift med Bellona. Men jag aldrig var besviken eller sur på honom att jag slutade behålla kontakten mellan oss.

Torsdag 22 November 1487
Det har gått nu över 4 månader, jag gav upp för längesen. Och tänkte flera gånger att jag bodde har haft slutat med det för längesen, för att jag har en familj nu och familjen är stark och vacker. Och att va otrogen är inte heller en bra ide. Så jag tänkte skriva sista brevet till honom för alltid så att han skulle förstå hur jag känner nu. – Hej kära Mars, jag hoppas med hela mitt hjärta att du läser denna brevet nu och på samma gång tänker på mig. För att detta är sista brevet, det kommer inga fler… Vi har holt på med detta en lång period, flera år. Och både du och jag är gifta men tyvärr inte med varandra. Och jag har ett barn som jag älskar och kommer älska för alltid och aldrig tänker sluta. Och jag är gift med killen som jag älskar, varenda dag blir jag mer och mer kär i honom, varenda gång mina ögon kollar i hans känns det som jag flyger i framtiden. Varenda gång när han rör mig känner jag mig trygg, varenda gång jag gråter finns han där. Han är helt enkelt min drömmake, och hans personlighet är som ett dröm hus. Jag hoppas du själv inser misstaget både du och jag gjorde, du har en fin och stark fru som du bodde älska henne mer än du älskar mig. Hejdå.

Tårarna kom från mina ögon och gick ner från kinden till marken. Men jag visste det var rätt vad jag håller på med nu.

Torsdag 5 Maj 1500
Det har gått nu flera år, och jag aldrig fick svaret tillbaka från honom. Som man kan har förstått för längesen vi aldrig kommer träffas nån mer. Men det är okej, jag är över det och det vad som är viktigast. Eros har blivit så stor och stark, jag och min make kunde inte bli mer gladare/lyckligare. Och jag vill spendera hela mitt liv mer honom.

Av: Eldara

Zeus – Överguden

16 Augusti 290 f.Kr – Om mig, Zeus
Hej bloggen! Jag heter Zeus och jag är den störste guden i det antika Grekland. Jag bor på Olympen. Ett högt berg kan man väl säga?

Jag har tre systrar och två bröder, Hera, Hestia, Demter, Hades och Poseidon. Trots att jag är övergud så är jag inte perfekt och har inte koll på allting. Jag är gift med min syster, Hera. Det enda problemet jag har med Hera är att hon försöker stoppa mig från att ha förhållande med andra kvinnor… både gudinnor och vanliga kvinnor. Jag utnyttjar min makt för att imponera på kvinnorna. Ett exempel är att jag blev förälskad i den vackra Leda och för att komma nära henne förvandlade jag mig till en svan. Ett exempel på mina trick. Jag är ju trots allt en gud och kan förvandla mig till vad som helst, vilket jag gör ganska ofta. Jag är ju chef över alla de andra gudarna, jag är ju ändå den högste. Jag får gå in och medla när det är konflikter mellan gudarna.

Jag blev uppfostrad i hemlighet i en grotta på ön Kreta, då nymfen Adamanthea tog hand om mig, det är så kul att Adamanthea hänge upp mig i ett träd så jag var varken på marken i havet eller i himlen. Jag kan ha kommit från ett träd eller mitt ute i havet det kan vad vara vad som helst. Min symbol är blixten. Blixten är ett offensivt vapen jag har.

Jag har många barn, med flera kvinnor… vilket är lite konstigt enligt många men du vet, inte enligt mig 😉

Jag har ett stort tempel i Olympia, där anordnar man till min ära olympiska spel vart fjärde år. Nu har jag skrivit nog, nu måste jag gå och lägga mig.

30 juni 330 f.Kr – Jag ska hämnas

Hej igen! Nu har jag fyllt 70 år och det var ett tag sen vi såg senast, jag har nu gått i pension och jag är fortfarande den störste guden och kommer att förbli den största vilket är kul. Innan jag glömmer så kan jag berätta om vad jag fick veta när jag fortfarande i ungdomen, När jag blev lite äldre så fick jag veta vad som hade hänt med mina systrar som hade försvunnit, det var Kronos som hade slukat de. Så då tänkte jag hämnas. Jag tänkte då ut en bra plan för att lura Kronos genom att först bli hans tjänare. Jag var först så nervös att det skulle gå fel… men. När jag blev hans tjänare fick jag jobbet att ta hand om mat och dryck (d.v.s vin). Min ide var att blanda vinet med giftig murgröna så Kronos skulle spy upp de andra barnen, det lyckades! Men det var inte bara barnen som spyddes ut, utan även andra gudar. Som tack så fick jag blixtar som försvar om nåt skulle hända mig. När jag kom hem så hade Hera nog med att jag hela tiden skulle gå och träffa någon annan.

Vid den tidpunkten så var jag lite orolig med vad som skulle hända sen… Hera hade samlat ett gäng personer som skulle gå emot mig, då han jag inte ens tänka på mina blixtar jag hade fått, nåja de försöker ta ner mig, första gången lyckades de i några sekunder men andra gången var jag redan förbered med mina blixtar så då vände de sig om eftersom de inte vågar… hihi det kanske inte var så dumt att jag fick Kronos att spy upp all olika sorters gudar. Det var ju ändå tack vare det jag klarade mig. Den största uppdateringen är att jag och Hera är kära igen. Livet har gått fort, lite för fort. Det kändes som att jag var 20 igår när det var 40 f.kr emellan. En annan sak som jag fick veta av Hera några dagar sen var att hon hade stått ut med att jag träffade andra kvinnor utan att säga nånting, för att hon inte vågade. Speciellt när det var fel säsong att odla (när man sår frön, allt tar sin lilla tid, eller om det är dåligt väder eller till och med om det skulle översvämma skörden) eftersom nästan allt vi äter kommer från en massa odlingsmark. Utan den så var det ont om mat, och hon trodde väl att jag inte skulle låta henne ta med sig mat om hon skulle vilja ge sig av. Såklart jag skulle ge henne mat!

Av: Love

Källor: Mytologi.nu, Wikipedia, Unga fakta

En senators fru

Butikens början – 17 oktober, 128 f. Kr.
Idag öppnade jag min butik. Den ligger vid Colosseum och vi säljer massor av bröd med olika smaker. Tack vare min man vet folk om affären. Han hade berättat om mig till sina vänner, som hade kommit och hälsat. Flera patricier beundrar mig för att vi bakar så gott bröd kryddat med världens alla smaker. Vi bakar inte bara bröd utan säljer också fina sjalar gjorda av siden. Med den bästa kvaliteten man någonsin kan hitta, är de så mjuka att hålla i. Alla mina väninnor är glada över att det finns ett stort utbud av sjalar. De tackade mig mycket och jag blev glad över att jag öppnade butiken. Det här skulle aldrig hänt utan gudarna Mercurius och Furrina.

När solen var högt uppe på himlen, överlämnade jag arbetet åt slavarna. De gjorde jobbet flitigt, men jag blev tvungen att klä dem i mina vackra kläder. Slavarna förtjänade inte att bli klädda i tunikor tillverkat av högklassigt material. Tunikorna var en present från Quintus, min man. Han gav mig dem efter jag fött vår första son, Aulus. De hade kommit från Kina och var väldigt dyra. Klädda i flera olika färger, skulle man tro att slavarna var patricier, när de inte var det alls. Men om man inte smyckar slavarna, kommer inga kunder. Jag funderar om hur jag ska lösa problemet.

Sedan hade jag gått runt på gatorna som då var fyllda med människor. Ett par patricier och senatorer jag mött förr var på gatorna. De nickade och jag nickade tillbaks. Quintus var väldigt känd. Jag hade hört rykten om att han kunde ta hand om massor av klienter. Majoriteten i senaten var rädda för honom. Massor av plebejer hade anslutit honom i hopp om att få pengar. Han gav pengar och plebejerna blev glada. Ibland såg jag vissa klienter buga i närheten av mig för att min man var viktig. Resten var plebejer eller slavar klädda i smutsiga, slitna kläder. Somliga hade inga sandaler på sig, kläderna var täckta i damm och det luktade fruktansvärt. Den ofräscha lukten ledde mig hem, där jag efteråt började äta en lätt maträtt.

21 april, 129 f. Kr.
Idag fick jag reda på att Quintus hade blivit en ämbetsman. Han hade kommit hem med ett stolt leende som prydde hans läppar och bakom honom kom ett par andra senatorer. Slavarna tog hand om dem medan de gick till innergården. Utanför vårt hus hade de slagit ner sig på sofforna, där flera slavar hade kommit med mat och tvättat deras fötter. Händerna höll glas av vin som matchade togorna. På bordet fanns tallrikar, importerade från Kina, och mat. Deras händer plockade isär bröd samtidigt som en konversation pågick. Jag gick in i gården och stod bredvid min man som log åt mig. Jag tyckte inte om leendet. Varje gång jag gjorde något han gillade, gav han mig ett äckligt leende som visade kontrollen han hade över mig som kvinna. Jag hälsade snabbt och gick därifrån.

Ute på gatorna vandrade jag överallt tills jag såg butiken. När jag blev ledsen gick jag alltid dit för att samla mina tankar. Den behagliga doften av bröd som fyllde luften med en mysig känsla och synen av sjalar som skimrade i solskenet roade mina tankar. Kulörer reflekterade min butik i regnbågens färger och mummel målade stämningen. Det var mitt enda sätt att fly från allt stress som torterade sinnet.

Ett par minuter senare såg jag min väninna Claudia gåendes mot mig. Hon hade mörkblont hår som var uppsatt och folk tittade på henne vart hon än gick. Den blåa tunikan svajade i takt med hennes fotsteg och en röd sjal prydde axlarna. Lik mig var hennes man också med i senaten, men Quintus hade inte talat med honom förr. Vi var bra vänner som litade på varandra och hon fick syn på mig ståendes inne i affären. I ett ögonblick stannade tiden då hon omfamnade mig. Claudia hade kramat hårt för att trösta mig från de tankar som plågade minnet. Tårarna strömmades och jag berättade om rädslan jag hade inför min man. Rädslan som var som kedjor. Rädslan som aldrig gick bort. Hon lyssnade medan alla andra ignorerade mig. När jag sedan gick hem hade jag aldrig varit så tacksam mot min kära vän.

10 juli, 130 f. Kr.
Vi flyttade till vårt sommarhus idag som ligger utanför Rom och har stora rum likt vårt hem. Istället för att ha en innergård har vi en gård som sträcker sig vart man än kollar. Gården grönskar med massor av växter i olika nyanser, vinden bär med sig dofter av blommor och fåglar kvittrar mycket. Atmosfären var lugnande som ett litet vattendrag som porlade när vi anlände hit. Det var som en helt annan värld. Jag hade längtat så mycket för att komma hit efter sommaren börjat. Stanken av skräp och plebejer gjorde det omöjligt att bo i Rom, då de orsakade bränder som förstörde höghusen vi byggde åt de. Kunde de inte vara mer tacksamma åt oss patricier, undrar jag.

Efter vi nått vår destination, gav jag order till slavarna för att få alla uppgifter klara innan jag slappnade av. Slavar bar våra dyrbara saker in i huset, medan solen stod högt på himlen. Aulus hade tittat på mig med de bruna ögonen som gnistrade med nyfikenhet och jag undrade vad han tänkte. Vissa dagar stirrade han ut i det tomma, hans tankar någon annanstans. Detta hade hänt efter vi nyligen fått en grekisk slav som skänkte Aulus kunskap. Hans sätt att tänka hade utvecklats och jag såg inte samma pojke från förra året framför mig. Den lekfulla, vita togan hade ersatts mot en röd toga fylld med detaljer. Det började bli dags att han skulle gifta sig för att hedra vår familj, men innan dess måste han plugga retorik. Utan retorik kan han inte bli en mäktig senator vars namn kommer finnas kvar.

Solen hade börjat gå ner, efter uppgifterna blivit klara. Jag hade gått långt ifrån huset själv och omgivit mig i växtlighet. Ingen skulle någonsin hitta mig i skogen under kvällen för att allihopa var rädda för mörkrets klor. Månen kom långsamt upp då jag promenerade och ljuset ledde mig till en sjö blänkande i kvällen. Det var helt tyst, inte ett ljud hördes förutom mina fotsteg. Djuren var de enda i skogen. Ibland längtade jag bort från oljudet som skapade dystra känslor inom mig. Framför mig var ett ställe jag kunde återvända till då hemmet inte gav mig trygghet. Ett ställe för mig själv. Ingen annan.

Av: Sneha

Källor:
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/liv-och-dod-i-rom
Att leva i Rom PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romerska-matvanor
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romersk-arkitektur-och-vattenforsorjning http://www.grundskoleboken.se/wiki/Rom_de_vanliga_m%C3%A4nniskorna
Levande historia 7
Romarriket blir stormakt PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/antikens-rom-en-varldsmetropol https://romarna7c.wikispaces.com/Hur+romarna+levde http://antikensrom.se/Samhalle_och_religion.html
http://www.fornamn.se/Latinska-namn/sida,1.html https://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_namn
http://www.mytologi.nu/romersk-mytologi.html https://www.so-rummet.se/kategorier/religion/forntidens-och-antikens-religioner/romersk-religion-och-mytologi
http://popularhistoria.se/artiklar/antikens-rom
http://www.tonysmynt.se/orm.html http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/romarnas-popularaste-namn http://lisasinclair.se/mode-och-kladhistoria-antikens-rom/