Det var tidigt på morgonen och det var dags för min kröning, Jag var väldig nervös, jag hade väntat på den här stunden i hela mitt liv. Det pirrade i hela kroppen som aldrig förr. Samtidigt kände jag också tyngden på mina axlar och förväntningar av mitt folk.
Jag mötte Hermes; min tjänare i korridoren. Jag hade en obehaglig känsla när det gällde honom. Senaste tiden hade saker försvunnit från mitt rum och han var den enda som hade nyckeln till rummet. Eller så kanske jag har börjat få minnesluckor. Men det var något i Hermes blick och i hans kommentarer som gjorde mig otrygg i hans närvaro.
Plötsligt hörde jag hur fler och fler från publiken ropade mitt namn och efterfrågade min närvaro. Jag glömde genast mina tankar om Hermes och gick mot utgången för att möta mitt folk!
Den första jag såg var min fader Philip, han hade blivit gammal. Jag såg hur rynkorna blir tydligare och tydligare på hans ansikte. Jag hade alltid sett min fader stark och orädd men idag såg jag att han i hans leende att han var nervös. Det kändes konstigt att se honom såhär men samtidigt kändes det bra för första gången såg jag den mänskliga sidan hos honom.
Vilken härlig känsla det var när kronan sattes på mitt huvud, jag kände mig lyckligaste i världen och så stolt! Det kändes som allt kretsade kring mig och alla var bara där bara för mig. Min fader var såklart ledsen för att han avgick från sin post, men jag kände att han var stolt och trygg med att det var just jag som blev hans efterträdare.
Ta ett djupt andetag sade min fader. Nu var det dags för min första strid någonsin! Såklart hade jag varit med och krigat förr, men aldrig varit den som har lett ett krig. Mina nerver påverkade mina sinnen, det var som allt blev suddigt min syn och min hörsel. Mina axlar sjönk när jag satte på min skinande guldutrustning. Jag menar bara tänk dig att hela Grekland och Makedonien vilade på dina axlar.
Striden hade börjat, jag red som aldrig förr och försökte komma ihåg allt jag hade lärt mig och tränat för, men plötsligt kände jag mig paralyserad. Jag hörde skrik och vrål, jag såg hur människor blödde till döds.
Plötsligt såg jag hur en riddare kom snabbt upp till mig. Min andning blev tyngre och tyngre. Jag tänkte för mig själv, är det den här stunden då Alexander den store blir dödad.
Hade spågumman rätt hela tiden, skulle ingen komma ihåg mig, skulle jag bli bortglömd?! Alla dessa tankar strömmade runt i mitt huvud. Nu var riddaren bara några meter framför mig, jag tog ett djupt andetag, kände hur luften stormade in i mitt ansikte och jag drog ut mitt svärd. Nästa stund hörde jag hur han skrek och skrek. Jag hade precis dödat en man.
Det var en konstig känsla jag fick, det var inte skuldkänslor som jag trodde jag skulle få. Det här var en känsla av makt och styrka!
Efter att ha dödat första soldaten gick mitt svärd i ett, det var hur enkelt som helst att döda. Som att döda flugor.
Det var då jag visste att jag kommer bli inte bara den största kungen men mäktigaste, jag skulle bli stor och känd, mitt namn kommer aldrig bli bortglömt, jag skulle inte bli kallad Alexander utan Alexander den store!
Av: Nadir