Etikettarkiv: aten

Mitt liv som krigare i Sparta

Fredag 18 augusti 405 f.Kr
Jag är en krigare från Sparta och vill bli en legendarisk krigare som alla ska komma ihåg under en lång tid. Min vän Perseus är en briljant smed och tjänar jättemycket pengar. Han skapade min rustning som var övermäktig och gjord av järn och stål. Rustningen hade två stålspikshandskar som vapen. Den här rustningen var gjord för att hoppa på fiender. Beslutsam gick jag till hans smedsverkstad och frågade om rustningen var klar. Perseus sa rustningen behövde mer tid att bli klar och det var hans mästerverk. Han berättade också att den skulle vara bekvämt på insidan av rustningen. Han föreslog att jag skulle gå till en teater så länge.

Beslutsam gick jag ut från smedverkstan och promenerade till en teater som höll på runt gatan. Jag tog min plats och såg pjäsen. Pjäsen var en tragedi för att man kunde se på skådespelarna att någonting sorligt händer. Plötsligt ropade någon från utposten att en armé var på väg. Alla sprang direkt till vapenverkstan och beväpnade sig.

Springande kom jag till smedverkstan och bad Perseus att jag måste använda rustningen genast. Perseus påpekade att rustningen behövde lite mer justeringar och varnade mig att min rustning kan gå sönder i kriget. När personen från utposten skrek oväntat att det var en atensk armé då blev alla uppumpad och redo mot armen för att kungarna över Sparta hade haft lite konflikter mot Aten efter kriget mot perserna.

Perseus mutrade med ett förvånat uttryck om att jag skulle få använda rustningen för det här kriget men undrade om jag skulle ta risken. Jag var tvungen att ta risken för att ingen av oss spartaner visste om hur stark Aten var. Jag gick in i rustningen och fick känslan av att jag var jättekraftfull. Perseus hade lagt till något slags skönt material inuti rustningen.

Perseus uppmanade mig att gå till militär chefen Gordios. Jag löpte till militär förberedningsplatsen och såg på Gordios som planerade motstånd, attack och formation mot den atenska armén. När Gordios fick syn på min rustning gick han direkt mot mig. Gordios sa bestämt att jag var deras mega vapen. Gordios framförde till alla att när den atenska armén håller på att vinna, då skulle alla retirera sig mot porten och sen kommer jag som blev kallad för ”Mega riddare” landa i planen och förgöra allihopa som krigar för Aten. Soldater rusade till fältet och krigade mot Aten. Det kom sig att den atenska armén var jättestark för att de höll på att vinna. Men soldaterna retirerade till porten och Perseus skojade inte när han sa att rustningen var gjord för att hoppa därför att jag hoppade över porten och kom flygande ner på 5 atenska soldater på hästar. Alla atenska krigare stod still, gapande och rädda.

Jag hoppade på 3 andra atenska soldater. Den atenska armén gav på mig. Deras vapen var ingen match mot min rustning. Deras general hojtade på hans armé att retirera men jag hoppade på generalen och efter när generalen dog, släppte alla hans soldater sina vapen på marken och höll händerna uppe. Hastigt öppnade Spartas port och soldaterna kom rusande med hästar till den atenska armén som gav upp. Springande på en häst kom Gordios till mig och sa komplimanger till mig. Han föreslog att jag kan gå tillbaka till porten och vila. Jag gick tillbaka till porten och in i smedverkstan.

Perseus såg överraskande ut att rustningen inte har tagit någon skada och frågade mig om vi vann kriget. När jag sa med en glad röst att vi hade vunnit kriget, såg Perseus belåten ut och frågade om vi skulle gå ut och äta något för att fira. Jag tacka nej, gav Perseus rustningen och vandrade hem.

Onsdag 14 maj 405 f.Kr
Jag och min vän Telamon skulle till en komediteater idag. Plötsligt kom Perseus springande till mig och meddelade mig med en lycklig röst att rustningen var klar. Jag ville genast se rustningen och frågade om Telamon om han ville komma. Han ville komma och då började jag, Perseus och Telamon löpa till smedsverkstan. Jag kom dit först och fick syn på något otroligt. Vi stod framför rustningen gapande. Rustningen var svart med silver som sekundär färg. Rustningen hade en spikhjälm så att ingen skulle kunna hoppa på mitt huvud och ta ut hjälmen. Rustningen hade jättemycket skydd på baksidan för att det var ungefär 10 lager av metall där och hade små, svarta spikar också. Perseus förklarade att han hade lagt till extra skydd och mer beväpning. Jag ville så gärna testa rustningen och frågade honom om om lov. Han protesterade och sa att rustningen skulle bara användas på krig. Jag frågade även hur skulle dräkten hoppa när den har så mycket lager av metall på dräkten.

Perseus klargjorde att under mina fötter på rustningen så finns det jättekraftfulla springfjädrar som lät mig hoppa på fiender. Jag gnällde på honom att få testa rustningen. Innan Perseus hann säga något så kom Gordios till smedverkstan. När Gordios fick en glans på rustningen blev han GAPANDE överraskad. Gordios sa till mig att vi skulle attackera Aten idag.

Jag blev så glad för att använda rustningen. Jag och Gordios vandra ut från smedverkstan och till militärförbrednings platsen. Alla soldater var där och väntade på att Gordios skulle ge order. Gordios sa att vi skulle bara rusa mot porten och vår mega riddare skulle ta sönder den. Allihopa rusade med hästar ut från Sparta. När vi kom vid Aten så hörde vi utposten ropa till Atens soldater. Deras port öppnades och ut kom hästar med soldater. Två elitsoldater kom ut med jättestarka dräkter. Gordios sa till mig att de skulle ta hand om soldaterna och jag skulle knycka de där elitsoldaterna. Båda elitsoldaterna rusade på mig. Jag kunde inte hoppa på elitsoldaterna för att de inte var i min räckvik. Perseus sa till mig innan vi gick att jag inte skulle hoppa om soldaterna var inte minst 7 meter ifrån mig. Soldaterna kom och attackerade mig med sina klubbor. Man kunde knappt känna något genom den kraftfulla rustningen. Med mina stålspikshandskar dödade jag båda soldaterna med mina stålspik handskar. Jag kände mig så kraftfull att jag bedrog Sparta och dödade Gordios och allt i min väg. Jag ville bara krossa allt i min väg. Jag hoppade över Atens port och landade på två människor. Min ilska ville krossa allt som var i min väg. Jag förstörde många Atenska byggnader och dödade människor. Aten gav upp och bedde mig att sluta. Undrande frågade vem skulle jag döda. Aten bönade att jag skulle gå ut och krossa vad jag ville förutom Aten. Tveksam gick jag ut från Aten och till Sparta. Deras port öppnades och Perseus stod väntande. Han undrade vad de andra soldaterna är. En lögn passerade min mun till honom att de inte klara sig under kriget. Han bad mig att ta av rustningen men jag vägrade. När Perseus skrek på mig så hotade jag honom att jag skulle döda honom. Perseus backa undan och sprang till hans smedsverkstad. Jag vandrade till konungarnas slott. Kungarna undrade vad jag ville. Jag skrek ilsket på de att jag är den nya kungen i Sparta. Kungarna skrattade och hans högsta vakter attackerade mig. Deras vapen var ingen match för min rustning och jag dräpte vakterna och mördade kungarna. Det blev natt och jag blev så beroende av rustningen att jag somna inuti den.

Fredag 14 november 405 f.Kr
Det var en vacker morgon i Sparta. Rustningen har varit på mig ungefär i två månader och inte har rört mig ur fläcken. Jag tog av den när jag skulle duscha. Plötsligt uppstod ett bullrande. Det var den armé som höll på att komma hit. Jag sprang till porten och hoppade över den. När jag landade såg jag att det var romarna. Det var myter om att romarna regerar hela världen. Jag tänkte bli den första skulle som besegrade de. De rusade och jag hoppade på de.

Romarna hade katapulter ungefär 1 kilometer bort och katapulten slängde stenbumlingar med eld. En bumling som flög brinnande ner och träffa mig så höll den på att brinna. Branden slocknade snabbt för att min rustning är resistent till eld för att den har så mycket lager av metall på sig. Jag fortsatte döda folk tills plötsligt mina öron hörde ett kras inuti rustningen när jag var mitt i luften. Katapulterna fortsatte kasta bumlingar. Jag försökte hoppa på bumlingen men jag kunde inte. Jag märkte snabbt att en fjäder har gott sönder inuti dräkten. Från ingenstans kom Perseus hoppande med en dräkt som såg ut att vara skapad för att förstöra min. Jag gjorde ett idiotiskt drag att gå på honom men när han svängde sitt svärd då gick splittrade och flygande i bitar. Jag kunde inte tro att hans svärd borrade genom 10 lager av metall. Perseus sa till mig att han visste att han hade jobbat så hårt med hans dräkt i de senaste två månaderna och för att jag bedrog Sparta så skulle jag betala priset för det. Här är jag skriver mina sista ord innan jag blir avliden. Det var ett misstag att bedra Sparta och jag hoppas att ni förlåter mig.

Av: Rhythm

Livet som en soldat

7 Maj 405 f.kr. Aten
Jag brukar inte må dåligt men det här är en helt annan grej, om bara en vecka ska vi, Aten krigas mot Sparta. Vi har också hört om att Sparta är OTROLIGT stark och vi förväntar oss mycket starka motståndare, vi har till och med hört om deras krigarkvinnor. Kvinnor i Aten krigar inte, de sköter hushållet och sånt och jag visste inte att kvinnor kunde slåss. Jag är egentligen inte mer än en vanlig soldat. Men alla borde ändå börja träna för kriget nu, för vi vill inte förlora… Ingen vill väl det, eller? Detta är det första kriget mellan de två största stadsstaterna, i alla fall vad jag vet. Det är rätt så sent nu och jag behöver nog sova, bara en vecka till…. fingrarna korsade.

14 Maj 405 f.kr. Aten
Kriget ska börja snart… jag är väldigt, väldigt nervös. Vår arme hade tränat varenda dag sen förra året och känner oss ganska redo, men det hindrar inte mig från att fortsätta vara nervös. Jag är en skicklig båg-skytte och min specialitet är min förmåga att sikta. Men själv klarar jag inte en hel KOLONI. Men som tur är Atens arme mycket stort och är väldigt starkt – Oj nu ser jag skeppen vid horisonten, det måste väl vara Spartas krigsskepp. Måste gå, önska mig lycka till!

28 april 384 f.kr. Kreta
Kriget går uselt, men ja, jag lever fortfarande och jag lyckades fly. Jag var en av de få som lyckades att fly. Det har varit ett väldigt stort krig och jag dog nästan, jag hade blivit träffad av en pil i vänstra arm och det har fortfarande inte läkt. Min utrustning i rött och svart hade blivit splittrad i två halvor av en man med stålspikshandskar och mycket stark utrustning som hoppade på mig, jag spelade död för att han inte skulle mosa mig och gissa vad som hände? Det funkade! Jag hade vikt undan just i tid och det såg ut som om att han träffade mig med handskarna. Sparta hade tydligen samlat andra grekiska imperium för att kriga emot oss. Det var som 10 mot 1, gud vet om det var ett mirakel eller inte, men ändå överlevde jag kriget, jag antar att man får tacka Gud. Just nu ser det rätt så dåligt ut för oss. Det var mycket blod och döda människor låg överallt, torget var en skräphög fullt med döda soldater och husen hade rasat, det gick faktiskt helt okej på början men när vi till slut upptäckte att det var mer än EN stadsstat… jag vill nog inte gå in fler detaljer för det var hemskt…så tillslut övermannade de oss. Vi är nu under deras kontroll men allt kan hända och man vet inte när, så man får väl bara hoppas på det bästa.

Av: Kevin

KÄLLOR:
SO-RUMMET
MIMERS BRUNN
WIKIPEDIA
LEVANDE HISTORIA BOKEN

Peloponnesiska kriget

12 maj 431 år f.Kr.

Jag lyckades inte falla i Morfeos armar på hela natten igår. Det var oerhört obekvämt att ligga på skölden som enligt sägnen skulle ge oss tur inför morgondagens kamp. Även fast jag hade förberett mig för denna dag praktiskt taget hela mitt liv kändes det som om jag inte var redo. Under tio år hade jag tränats i allt från löpning, brottning, spjutkastning och disciplin tills jag slutligen kunde bli en hoplit i den spartanska armén. Men när vi marscherade mot halvön Peloponnesos, för att enas med våra allierade stater var allting annorlunda. Inte ens i mina häftigaste drömmar hade jag kunnat trott att våran militära kraft var så mäktig.

På den vidsträckta vägen stod nästan lika många fotsoldater, både män och kvinnor, som stjärnor på himlen. Vilket håll jag än vred blicken till såg jag en ändlös här av långa spjut och massiva sköldar med ett upp-och-ner vänt V på. Det var ett bevis på att vi tillhörde Spartas armé. De flesta krigarna bar även en himation, harnesk av brons, benskenor och till och med hjälmar som fick folk att darra när de mötte oss. Det enda som inte var lika märkvärdigt med våran klädsel var de enkla, bekväma skinnsandalerna. Men även de var väldigt praktiska då vi fick gå i flera timmar om dagen. Det klarade jag faktiskt utan större problem eftersom löpning har jag övat på varje dag ända sedan min sjunde födelsedag då jag påbörjade träningen som soldat.

Innan solen hade hunnit gömma sig bakom molnen var vi redan framme. En av våra två kungar, Archidamos den II, skulle skriva på en allians som alla stater från Peloponnesos hade gått med på. Alla, förutom Argos. Det hade ryktats om att de inte ville erkänna Sparta ära och trohet utan tänkte hålla sig borta från kriget som snart nog skulle bryta upp. Medan jag väntade på att officierna och de andra som stod högre upp i samhällsklassen utförde sitt jobb, fick vi hopliter konstruera ett läger där vi skulle stanna för natten.

Bivacken vi lyckades bygga upp var rätt imponerande. Vi valde att stationera oss mellan två omfattande berg som verkade resa sig nästan upp till himlen och som gav oss skydd ifall fienden skulle attackera. Varje officerare fick sitt eget tält i en djup, blodröd färg medan de enklare fotsoldaterna fick nöja sig med att vila på det grönskande gräset och återhämta krafterna där. Även fast det nästan var sommar blåste vinden ganska starkt och gav mig gåshud. Doften av nylagad tomatsoppa och färskjäst vin, fyllde hela lägret och fick min mun att vattnas. Det var skönt att kunna värma kroppen med en mustig soppa innan det var dags att somna. Jag måste vara utvilad för imorgon. Då är det dags för krig. Riktigt krig.

30 september 428 år f.Kr.

Aldrig har jag känt mig lika utmattad som idag. Under de senaste tre åren har tiotals strider utkämpats, hundratals byar och städer utplundrats och tusentals människor dött i hemska omständigheter. Själv har jag varit tillräckligt nära att dö flera gånger att jag inte längre är rädd för bortgången. Men denna dag var annorlunda. När ödet för hela vår armé låg i mina händer behövde jag vara förskräckt. För vad skulle hända om jag misslyckades?

Jag vaknade som vanligt några timmar innan solen steg upp, för att hålla min dagliga vaktpost. Tillsammans med Ares skulle vi övervaka hela östra och södra sidan av lägret. Ares är några år äldre än mig, fast jag är definitivt en bättre krigsman än honom. Man kan direkt begripa på hans runda mage att han uppskattar en kunglig måltid och avskyr svettig träning. Utrustningen som alla hopliter bär måste smidas speciellt för honom, eftersom han är alltför kort och mullig för att någon av de vanliga storlekarna ska passa. Jag har ingen aning vem det var som valde hans namn, men att kalla honom efter stridsraseriets gud var inte heller ett passande val.

Plötsligt hörde jag ett märkligt ljud. Först liknade det bara ett djur som tassade omkring i det daggbestänkta gräset men det blev allt tydligare och till slut insåg jag vem det var. Fast då var det redan för sent. Två fientliga soldater hade hoppat på oss bakifrån och kastade varsin säck på våra huvuden. De drog oss längs det öppna gräsfältet och jag uppfattade att vi närmade oss havet då bruset av vågorna som slog mot bergen nådde mina öron. Det Attiska Sjöförbundet samlade hela sin armé där, för att kunna attackera oss under natten. Och på toppen av kakan kunde bara jag och Ares varna Sparta.

Paniken fyllde mig från topp till tå. Blodet började pumpa snabbare i mina ådror och jag fick en obeskrivlig kick av energi. Jag tog i allt vad jag kunde och sparkade till soldaten som höll ett hårt grepp om mina armar. Utan att vända mig om rusade jag hela vägen tillbaka till lägret, för att rädda mina vänner. Hela tiden tänkte jag på Feidippides som hade sprungit 42 kilometer från Marathon till Aten under Persiska kriget och det gav mig drivkraft. När jag äntligen kom fram till bivacken, ropade jag med hela rösten att fienden skulle anfalla oss närsomhelst. Och tro mig eller inte, men när de kom hade vi redan hunnit gömma oss i skogen och väntade på att kontrattackera. Allt var tack vare mig! Jag lyckades bärga hela Sparta och blev dagens hjälte! Men kriget är ju fortfarande långt innan slut…

2 april 404 år f.Kr.

Fred! Det är fred! Äntligen! Redan på morgonen skvallrades det att Aten har kapitulerat och på eftermiddagen var det bekräftat. Vi, alltså det Peloponnesiska förbundet stod som segrare efter 27 år av barbariskt krig. Under alla dessa år har det varit jämnt mellan motståndarna, eftersom vi var okuvliga på land men det Attiska Sjöförbundet hade en starkare flotta. Det övervägande slaget kom då vi bestämde oss för att söka ekonomiskt stöd hos perserna. Det kanske låter tvivelaktigt med tanke på att de har varit våra största fiender ända sedan Persiska kriget, men eftersom de var villiga att stärka vår krigsmakt till sjöss gick vi med på det.

Det har faktiskt redan gått tre månader sedan det sista slaget vid Aigospotamos utkämpades fast ändå minns jag allt som om det hände igår. Bilden av hur havet slukade in sig de brinnande båtarna, likt ett monster som äter sitt offer håller fortfarande mig vaken om nätterna. Mitt i sömnen brukar jag ryckas upp av plågsamma skrik som döende män hade gett ifrån sig innan Hades tog dem till sitt rike. Även lukten, en obehaglig blandning av blod, havsvatten och brand ger mig kräksmak i munnen när jag tänker på den. Kommer jag någonsin kunna glömma dessa minnen? Egentligen borde jag vara sorglös och lycklig efter en sådan seger, men det går bara inte. Det är nog sant vad de säger- i krig finns inga vinnare, bara förlorare. För just nu är jag den som har blivit besegrad.

Av: Marta

Källor:

http://www.sol.lu.se/grekiska/smorgasbord/peloponnesiska-kriget/
https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/antikens-grekland https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta https://rimlighetensgranser.wordpress.com/tag/peloponnesiska-kriget/ http://www.mimersbrunn.se/article?id=2362 http://www.wikiwand.com/sv/Peloponnesiska_kriget
https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spartas_kungar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hoplit
http://varldenshistoria.se/civilisationer/greker/spartanerna-gar-till-sjoss https://historiskt.wordpress.com/2014/06/18/sparta/
http://www.babyhjalp.se/namn-grekiska-mytologin
Levande Historia 7

En filosof

399 år före Kristus

”Hur har världen blivit till, och varför ser den ut som den gör? Finns det någon intelligent vilja bakom? Vad är det för mening med människornas liv och finns det en Gud?”

Detta är mitt mest berömda citat. Jag är Abderus Samaras, den mest berömde filosofen!

Önskar jag i alla fall.. Hur bra citat man än skriver idag är det ändå bara de kända filosoferna som blir berömda, som Sokrates och Platon. Någon dag önskar jag att få lika mycket berömmelse som de.

Imorgon är det ännu ett nytt år med nya chanser. Det är då man kan inleda året med nya filosofier vid amfiteatern i Akropolisberget. Det är bara en sak som bekymrar mig och det är Sokrates död. Sedan jag var liten har jag och min far suttit och diskuterat Sokrates filosofier vilket har gjort att jag byggt upp denna filosofiska hjärna jag har än idag. Det är tack vare min far jag har denna kärlek till visdom. Imorgon är det 15 år sedan min far Asyrus dog av förgiftning.

Många säger att det var Rådet. Vissa tror att det var planerat. Men det vi vet är att man nu måste tänka på vad man säger för annars finns det risk att man blir dödad. Citatet jag skrivit eller filosofin går emot Rådet och överklassen i Aten. Därför är jag osäker om att jag ska läsa upp filosofin eller inte. Nu är det sent och nu ska jag lägga mig.

399 år före Kristus

Rådets vakter kommer och knackar på min dörr. Jag kliver upp ur min stol och öppnar. Snabbt brottar vakterna ner mig och för mig till amfiteatern i Akropolisklippan. Dom drar av mig ögonbindeln. Jag hör skrikande, massa människors röster.

Jag inser snart att det hänger ett rep ovanför mig vilket strax hängs runt min hals. Mitt hjärta börjar dunka och jag inser snart att jag ska hängas. Det är en fällucka under mig vilket kommer gå ner när som helst. Plötsligt går den ner och jag känner hur jag inte kan andas och folkgruppen som långsamt börjar bli suddig. Jag kan inte andas, Jag börjar sprattla och får panik.

Denna morgon vaknade jag upp i min säng kallsvettig och insåg att allting var en dröm. Ändå var jag fortfarande i chock och orolig att bli dödad av staten. Av någon anledning verkar det som, att desto mer jag tänker på det desto långsammare går solen upp.

Jag gick upp ur sängen och klev ut på min altan som solen sken in på. Jag satte mig ner i min vita handgjorda trässtol och hällde upp ett glas vin och sedan skar jag några bitar fårost. Jag tog fram mitt papyrus papper och började skriva ner mina tankar på grekiska. Vilken tanke som än slår mig verkar det som att någon annan filosof redan har skrivit det. Vad hade min far Asyrus sagt?

Senare på eftermiddagen hördes två knackningar på dörren och mitt hjärta stannade till. Det första jag tänkte på var drömmen. Jag nöp mig själv i armen och hoppades att det var

ännu en mardröm men snart skulle jag inse att detta var verklighet. Jag tog långsamma darrande kliv mot dörren och öppnade till att se två guldklädda krigare med spjut och sköldar. En av dem harklade sig och tog fram ett papyruspapper.

” -Du har blivit till tillkallad av Rådet! ” säger den ena soldaten med hög röst.

Eftersom jag var så rädd för att drömmen skulle bli sann vände jag mig om och sprang in i mitt hem, och då mindes jag ingenting annat en att allt blev svart. Jag vaknade upp med huvudvärk.

Jag befinner i vad som verkar vara en fängelsehåla. Mitt emot ser jag en gammal gubbe med långt grått skägg. Jag går fram och kollar på honom och jag ser att han är alldeles blåvit. Orolig springer jag till andra sidan av hålan och börjar inse att det är ett lik som är framför mig. För att dubbelkolla plockar jag upp ett gruskorn och kastar på honom. Jag får ingen reaktion men jag lägger mig ner för att vila med min rygg vänd mot honom. Helt plötsligt känner jag hur jag får samma gruskorn kastat tillbaka på min nacke.

I chock vänder jag mig om och ser mannen jag trodde var död sitta lutad mot stenväggen.

”-Vad sitter du inne för ? ” frågar den gamle mannen

”-Jag utryckte mina åsikter och förr eller senare hamnade jag här.” svarade jag

”-Vad heter du frågade jag ” och han svarade,

”- Asyrus.” l

”-Blev inte du förgiftad?”frågade jag.

Den gamle verkade inte förstå min fråga.

” -Jag ville utrycka min åsikt och nu har jag varit här dom senaste 15 åren.”

” – Om en vecka ska jag hängas öppet så jag år så gott som död.”

Det var exakt 15 år sedan min far försvann och en vecka senare fick vi brev från Rådet att han blivit förgiftad. Hade rådet ljugit och hållit honom som fånge eller var det bara ett sammanträffande?

”-Hade du en sån som hette Abderus?”

”-Ja hur så? svarade Asyrus.

”-Asyrus, jag heter Abderus Samaras. Jag tror att jag är din son.”

En lång tystnad uppstod. Asyrus blev blekare en vad han redan var och snart så kom han springandes emot mig med tårar av glädje och kramade mig hårt.

Efter en lång stund av pratande och förklaringar så började jag och min far börja prata filosofiskt exakt som när jag var liten. Och tillsammans kom vi på en plan som skulle fria oss båda och starta en revolution i Aten och ena alla samhällsklasser. Vi skulle påbörja planen dagen efter eftersom jag var otroligt trött efter slaget mot mitt huvud.

Dag 3 , 399 år före Kristus.

Far hade kontakter som tänkt lönnmörda Kleisthenes barnbarn,Filip. Bara

för att han var släkt med grundaren av rådet fick han fler att rösta och lyssna på honom och han ledde än ond plan vilket skulle sluta med att han fick makten över Aten och få bort demokratin en gång för alla.

Vakter väcker mig och min far med hårda knackningar, mer som hårda slag som dunkades mot den tjocka trädörren. Dom drar upp mig och far och tar oss ut till en stor publik då Kleisthenes barnbarn Filip sitter i mitten med ett ont leende. Jag hör den exakta visslingen min far sagt till mig att lyssna efter. Då tänkte jag för mig själv, nu händer det.

Tio svart klädda lönnmördare anfaller och hugger Filip till döds. Vakterna och folket blir alldeles galna då dom tror att vi är dom onda. Sedan brottar vakterna ner dom svart klädd männen. Och då fylls jag med motivation och mod.

”- Ordet är mitt! ” skriker jag och en lång tystnad uppstår.

I flera timmar lyckas jag övertala publiken och de andra i Rådet att Filip är ond och mina och fars filosofier om vårt sätt att leva, hur man ska behandla varann och hur det kan utveckla Aten som ett kungarike. Tillslut ställer sig alla upp och jublar av applåder, jag vänder mig till far som får fram ett leende och sedan tårar. Jag märker hur det börjar komma blod från Fars vita skjorta och bakom honom står Filips närmaste assistent som var medveten om planen och skrattar. Snabbt blir assistenten nerskjuten av pilar.

Var det värt det tänkte jag för mig själv? Den människan jag trott var död i alla år har nu dött igen?

Mitt humör vänds helt och hållet och jag inser nu att min Far är död. Mina ögon fylls av tårar men jag vet att jag uppfyllde fars dröm,

Att få ner Filip.

Av: Shannon

Källor: SO rummet och Wikipedia

Husfru i Aten

KVÄLLEN INNAN BRÖLLOP – 17 juli 401 f.Kr.

Imorgon kommer jag att bli en husfru. Det är nämligen så att jag ska gifta mig imorgon. Jag fick inte vara med och bestämma om vem jag ska gå i brudstol med, planeringarna hade redan pågått sedan min födsel. Jag kommer förmodligen aldrig att upptäcka känslan av kärlek, veta hur det är att älska någon. Min mor anser att jag ska vara tacksam över att jag får chansen att äkta mig med någon med sådan hög status. Tyvärr är jag inte tacksam alls. Varför skulle jag, en 12 årig flicka behöva gifta mig med en man som är närmre min mammas ålder än min? DET ÄR JU VANSINIGT! Rent vansinne! Han är patricier precis som oss. Man får inte gifta sig med någon som inte är patricier. Mina föräldrar har sparat pengar väldigt länge till det här bröllopet eftersom det är väldigt dyrt att gifta sig. När en flicka blir bortgift betalar brudens familj till maken

Idag har jag prövat min bröllopsklänning, den är helt fylld med skimrande pärlor så man nästan blir blind så oerhört vackert. Den här dagen är något som alla små ungar drömt om, men för mig är det som en mardröm. Känslan har inte varit bra, har inte orkat äta på hela veckan och när jag väl åt kändes det som det skulle åka ut direkt. Min far tycker att jag överdriver, det kanske inte är så farligt som jag fått för mig. Personligen tycker jag det är väldigt orättvist att vi tjejer inte får bestämma något om våra egna liv. Det är inte bara mig det gäller, det är för alla tjejer i Aten. Vi får inte ens gå ut på gatan själva eller jobba, utan vi är betvingade att jobba som hemmafruar, föda barn och ta hand om hemmet.

GÄSTER – 27 december 403 f.Kr.

Han andas djupt, det är väldigt sent och hela Aten sover. Man kan höra den varma nattvinden susa utanför det stora vita fönstret. Hela dagen har jag slitit, städat och lagat mat. Dessutom har jag samtidigt tagit hand om mina två barn. Igår fyllde jag 14 år men istället för att fira, fick jag förberedda allt för festen ikväll. Romleous, som min make heter, ska fira att han öppnat ännu en bank vid hamnen. Jag är inte säker om någon kommer ihåg min födelsedag. Tro mig eller inte men min mamma födde 12 barn så det kan vara svårt att hålla koll på allas bemärkelsedagar. Affärerna går bra så för det mesta är Romleous på bra humör. De dagarna är bra men när Romleous blir arg är det en mardröm.

Idag skrubbade jag stengolvet och fönsterna tills man såg sin egna reflektion. Sedan la jag in grisen som jag köpte och preparera igår in i stenugnen. Kvinnorna i Aten får inte vara med på fester vi förväntans inte heller att hälsa. Jag blev väldigt förvånad när Romleous sa till mig att lås in mig i rummet, det behövde jag aldrig hemma hos min mor och far. Nu ska jag lägga mig jag har en lång dag framför mig vi ska göra oss redo för krig.

DET BLÅ HAVET – 13 februari 404 f.kr.
Det ända jag kommer ihåg är att höra klockorna ringa, vi va under attack. Sparta hade kommit för att anfalla. Nu hade det Peloponnesiska kriget börjat. Efter den tanken blev jag medvetslös, sedan vaknade jag av den starka havsluften och lukten av fisk. Jag la märke till det långa seglet och kom plötsligt på att ”JAG ÄR PÅ EN BÅT” på väg mot Sparta. De hade tagit mig fången som en slav ett öde värre än döden hade jag fått höra. Nu var det mitt öde, min framtid är att vara en slav. Det kommer inte vara sådan stor skillnad till mitt förra liv, där levde jag som en slav i mitt egna hem.

När man kollade runt och ser alla familjer och deras oro, men för mig var det nästan en lättnad allt jag ville var att komma ifrån det livet. Det var ändå rätt så skönt att vara på havet man kände sig på något sätt fri. Även fast jag är ännu mindre fri än jag var förr. När vinden gjorde så mitt hår flög bakåt kände jag en känsla som jag aldrig känt förr, en känsla där all min oro gick bort. Det var dags kändes det, jag kollade ner i det blåa mystiska havet och ser min egna reflektion titta upp mot mig. Hade det gåt hade jag hoppat ner i havet för att få den där känslan att stanna för alltid.

Av: Diana

Hefaistos

Guld Tronen – 9 december 689 f.Kr.

Jag tänkte att jag har varit på den här ön i några år nu och det kanske var dags att återvända hem. Den släta sanden och träden med saftiga apelsiner har blivit lite tråkiga. Det var också ett bra tillfälle att hämnas på Hera. Jag avskyr hennes klänning som är vitare än självaste Parthenon och såklart hennes tusentals guldsmycken som hon tycker är så viktiga. Heras personlighet är nog värre för att hon tycker att hon håller ihop gudarna som en familj men ingen ser att hon faktiskt vill ha perfekt familj. Det jag vill säga är att hon egentligen är ganska ond på insidan. Jag fattar nog lite att hon inte vill ha någon som har rostig skrott för ett skägg men att kasta mig ner för ett berg kanske var lite överdrivet. Hon tror såklart att hon är best och om någon inte tycker det, kommer nog hon göra dig till en katt eller något annat värdelöst djur. Hur som helst tänkte jag göra ett nät för att fånga henne men tillslut kom jag på att jag kunde göra en gyllene tron till henne som hon skulle sitta fast i. Däremot kan jag nog inte börja jobba på den än för att jag förstörde min mejsel och det enda guldet när jag gjorde misstaget av att vara i två ställen på samma gång. Medans jag mejslade guldplåten till tronen var jag också på en teater i Aten. Det var en komedi och jag blev lite för intresserad att jag glömde att jag jobbade hemma på guldet. Resultatet var en sönder bit av guld och en trasig mejsel. Jag borde berömma Dionysus för att teater är den enda bra saken han har gjort. Teater kan göra dig så inne i historien den berättar, att det verkligen känns att det är på riktigt.

Heras förnedring – 2 juli 687 f.Kr.

I förmiddags blev jag äntligen klar med tronen till Hera. Den blänkte så mycket att man inte kunde glo på den för länge men så klart kunde inte Hera motstå. Tronen fångade henne och tog hennes krafter också. Skräcken i gudarnas ögon var enorm och de var lite skämda att de inte kunde göra någonting. Även Athena, visdomsgudinnan, försökte få ut henne men hennes försök var patetiska. Det tog inte lång tid tills de insåg att bara jag var den enda som kunde få ut Hera. Om det är en sak som jag vet om gudar är att de känner sig maktlösa och svaga när de frågar andra om hjälp så de skämdes ännu mer när jag kom till Olympus. Såklart ville jag också ha något i gengäld så de lät mig bli en av Olympierna och gav mig Afrodite till fru. Det var lite konstigt för alla vet att Afrodite egentligen gillar Ares. Efter det spendera jag resten av dagen att designa om tronsalen i Olympus för att den såg helt förfärlig ut. Vägarna var bleka och det var den tråkigaste salen jag hade sätt, men tronerna var värre. De var alla samma! Efter jag hade gjort om det lite, såg det mycket bättre ut. Vägarna blev mer färgglada än en skål full av frukt och tronerna reflekterade allas personlighet. Dionysus tron hade vindruvor och växter runt den och Ares såg nästan ut som en blodig stridsvagn. Själv valde jag en mer simpel glänsande tron gjord av guld, koppar och silver.

Perserna besegras – 25 september 490 f.Kr.

I en månad har Perserna och Atenarna krigat så det var lättande när jag vaknade idag och det var över. Efter ett hektiskt krig kunde Aten med hjälp av Plataea driva tillbaka Perserna. Om jag själv får säga, var det här helt onödigt. Aten hade bara skickat lite soldater för stöda Ionia med deras försök att störta Persiska riket och det var nog smart för att alla kunde ha levt utan Perserna. De var liksom inget speciellt. Visst var Perserna de första att tillverka och använda pengar men det skulle någon göra tillslut ändå. Jag tycker inte att det är dåligt at Aten förlora många män för att maskiner kan göra allting mycket bättre. Kriget var nog ändå ganska hektiskt. Båda arméerna stormade mot varandra som flugor flygande mot något starkt ljus. Blod målade gräset mörkrött och män låg livlösa som dockor på marken. Tillslut kunde Atenarna driva tillbaks Perserna och segra. Atenarna skulle nog inte ha vunnit om deras självkänsla inte var så hög. I alla fall, uppe i Olympus har inte mycket hänt de senaste hundra åren. Jag har fortsätt dekorera och förbättra arkitekturen i alla rum med hjälp av Athena. En förmån till att jag nu är en av Olympierna är att personer nu har börjat offra saker till mig och i retur ger jag de idéerna till nya uppfinningar. Det är ganska otroligt hur människornas pluttiga hjärna ens kan tänka för sig själv. Nu har jag inget mer intressant satt säga men jag hoppas någonting spännande händer åter.

Av: Lukas