Etikettarkiv: bortgifte

Bortgiftningen

17 februari år 714f.kr
Idag är det min födelsedag och det var dags för mig att fylla 14 år. Pappa hade redan bestämt sig för vem jag skulle gifta mig med. Tanken av att jag skulle leva resten av mitt liv med en man som är dubbelt så gammal som mig, gav mig en känsla I magen som jag aldrig hade känt förut. Det var som att hela min mage vände sig och jag skulle spy. Vi hade aldrig haft mycket pengar, därför hade mina föräldrar sparat ihop till det här ända sen jag föddes. Självklart var jag tacksam men samtidigt ville jag inte gifta mig med vem som helst. Som pappa beskrev honom verkade han väldigt stilig, snäll, och han arbetade som hantverkare vilket var väldigt bra. Nästan alla tjejer i min ålder blev bortgifta så det var ingen nyhet för mig, jag visste att nån dag skulle det vara min tur och nu var det dags.

”Knack knack knack” hördes det från ytterdörren. Mitt hjärta började dunka fortare och fortare för varje sekund. Pappa öppnade dörren och sa ”τι ευχαρίστηση” (vilket nöje). Eftersom att jag var tjej fick jag inte sitta med under deras pratstund. För att höra vad dom sa ställde jag mig med örat mot andra sidan väggen av vardagsrummet. Mannen sa att jag skulle få det bra med honom och min pappa lät övertygad. Efter ett tag var det min tur att få lära känna mannen, vi slog oss ned i vardagsrummet ensamma. När vi sedan pratat ett tag kom min mamma ner med all min packning. Åsnorna som skulle rida oss till mitt nya hem stod utanför och väntade, dom lastade på alla väskor på åsnorna. Att säga hejdå till min familj var det jobbigaste jag varit med om. Tårarna föll och jag visste att det aldrig skulle bli som förr.

När jag såg huset för försa gången fick jag en chock, det var så lyxigt jämfört med där vi bodde. Allt var vitt, det fanns en stor trädgård, och rinnande dricksvatten. Det fick mig att tänka om lite, kanske skulle jag få det bra där ändå?

26 februari år 714f.kr
Efter lite mer än en vecka i det nya huset hade bröllopsdagen anlänt. Veckan hade gått snabbt och bättre än vad jag hade förväntat mig. Chirstos [mannen] var snäll och oväntat omtänksam. Trotts att jag behövde hushålla hela dagarna, hade jag det bättre än hemma. Mat på bordet, rena kläder och en skön säng att sova i var nått jag hade vant mig vid. På morgonen klev jag upp och öppnade min garderob där bröllopsklänningen hängde. Den var vit med rosa detaljer och inget annat än vacker. Att äga en så fin klänning hade jag aldrig gjort förut. Innan jag satte på mig den gick jag ut till trädgården och plockade en ros, krossade den och la på kinderna för att se mindre blek ut. När jag hade satt på mig klänningen stod en åsna utanför ytterdörren och väntade på att rida mig till bröllopet. När jag var framme stod min pappa där och väntade på att leda mig ned för gången. Mina släktingar satt på höger sida av kyrkan och Christos på vänster, och alla ställde sig upp. Prästen läste ur bibeln och när han var klar bad han oss kyssas. Vi tittade varandra i ögonen och jag kände mig lite illa mående, men det stoppade inte honom. Hela kyrkan applåderade.

Efter ceremonin skulle festen hållas. Massvis med mat och alkohol serverades, levande musik spelades och massa dansande greker dansade. Att få vara samlad med hela min släkt och ha en så trevlig kväll var jag väldigt glad över. Tallrikar flög i golvet medan folk skrek ”OPA!” Och allas glädje spreds runt i rummet, äntligen hade illamåendet försvunnit. Fler och fler började lämna festen för att återvända till sina barn och tillslut var det nästan ingen kvar. När kvällen var helt över var det mitt jobb att städa undan allt. Jag började med att soppa upp allt krossat porslin, sedan duka bort allt och till sist diska alla smutsiga tallrikar, bistick och glas.

12 augusti 713f.kr
Nu hade det gått mer än 1 år sedan bröllopet var. Varenda dag sedan dess hade varit rena helvetet för mig. Christos behandlade mig som ett djur, han hade all makt över mig. Vad han än sa var jag tvungen att göra. Han bestämde när jag skulle sova, äta, gå på toa, vad jag skulle göra och allt annat som handlade om mig. Jag kände mig på riktigt som en fånge. Varje natt låg jag och tänkte på om det fanns något sätt att bli fri från det här livet. Det fanns bara en utväg och det var att döda honom. Utan att Christos visste om det hade jag planterat en giftig frukt ute i trädgården, och äntligen hade den mognat. På kvällarna innan han gick och la sig för att sova bad han alltid om en kopp te med en te skedd honung i. Innan jag serverade det pressade jag ut en matsked vätska från frukten och rörde om noggrant. Han drack upp sitt te och gick sedan in i rummet för att sova. Allt jag kunde göra var att hoppas på att det skulle funka, att han faktiskt skulle dö.

Två timmar efter han hade somnat gick jag upp för att kolla om det hade funkat. ”DET FUNKADE” skrek jag med en glad röst och sprang till mitt rum för att packa allt jag behövde. När jag var klar med packningen sprang jag ut i det fria i hopp om att överleva.

2 november 711f.kr
Två år senare och jag levde fortfarande. Jag hade hittat ett övergivet hus som man fortfarande kunde bo i och startade mitt nya liv där utan pengar eller mat. Att odla allt som gick och slakta fria djur var mitt sätt att överleva. Att jag gjorde det jag gjorde ångrade jag inte ett dugg utan var överlycklig att leva ensam.

Av: Evangelia

Livet i Rom

328 e.Kr. Rom tisdag 21 maj
Idag är det ovanligt varmt för att vara maj. Fåglarna kvittrade så vackert när jag satt där i innegården med benen vilandes i poolen. I mitten av poolen står en vacker staty av Afrodite – gudinnan av kärlek och skönhet, det är från henne jag fick mitt namn efter. Idag ska jag träffa honom igen, åh va jag längtar, dock vet jag att far och mor aldrig skulle tillåta detta. Jag önskar att vi en dag bara kunde fly iväg, någonstans långt, långt borta, då menar jag till exempel Lutetia eller Londinium. Däremot kommer det ta en lång tid att samla ihop pengarna för att ens kunna ta oss dit… Jag är även rädd för att far kommer hitta en man åt mig snart, jag vill inte bli bortgift. Jag förstår ju att det är bara för mitt bästa men ändå, jag kommer aldrig riktigt vara glad i hans sällskap om jag inte får vara med den jag älskar. Far har sökt efter en man till mig sedan två månader sedan, då det var min tolfte födelsedag.

Idag tog han med mig till Colosseum och vi tittade på gladiatorerna, vi fick så klart sitta längst upp eftersom, vad skulle de tro om jag tog med honom och vi satt längst fram? Fast egentligen är det skönare att sitta här uppe eftersom jag inte får något blodskvätt på mig. Jag har aldrig riktigt förstått varför någon vill titta på när två personer slår ihjäl varandra, jag menar, är det här vad mänskligheten har kommit till? Aja, de får väl göra det om de vill, jag ska inte lägga mig i. Efter det gick vi till marknaden och jag köpte varsin macka till oss, det är det ända som jag kan ge honom just nu, han är ju en plebej och jag är en patris. Om jag än kunde så skulle jag köpa honom världen, jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra det.

329 e.Kr. lördag 11 juli
Idag var far på extra bra humör, vid frukostbordet utropade han stolt för mig, min mor och min bror Ares nöjt att han ”äntligen hade hittat en man åt Afrodite”. Mitt hjärta sjönk men mor log brett och sa att ”det här skulle vi fira”. Far berättade också att han skulle komma imorgon vid gryningen och spendera dagen med oss så att jag inte skulle smita iväg med ”fattiga ungkarlen Adonis” innan, far ville även att jag skulle bete mig bra och artigt. Jag funderade på att rymma med honom ikväll, vi hade planerat väldigt länge nu för det här ögonblicket – faktiskt lite mer än ett år. Så efter middagen den dagen skrev jag ett kort farväl på en bit papyrus jag hittat i min låda. Jag snyftade till men intalade mig själv att när allt det här var över så skulle det bli bra. I en av väskorna jag äger packade jag ner lite kläder och saker vi skulle behöva. Med en sista suck lämnade jag huset där jag växt upp, lärt mig gå, sa mitt första ord och såg min bror för första gången, här hade jag spenderat mina 13 år och troligtvis skulle jag inte se det igen, någonsin. Jag tittade tillbaka på huset och bestämde mig för att i alla fall säga farväl till min bror, jag tassade tyst upp för trappan som ledde till hans rum. Plötsligt knarrade en planka jag råkat trampa på och jag stelnade till men ingen hade hört det så jag fortsatte upp. Jag böjde mig ner bredvid min bror och viskade: ”Farväl” han började då röra sig så jag skyndade ut och vände mig en sista gång mot huset, det här var mitt sista farväl.

334 e.Kr. tisdag 21 mars
Idag var det min 18:de födelsedag och han uppvaktade mig i vår sängkammare. Jag kan inte fatta att det redan har gått nästan 5 år sedan jag rymde hemifrån, jag har inte hört något från mina föräldrar sedan dess vilket är förståeligt eftersom jag gjorde något som ingen tonåring skulle ha gjort men… Jag är glad här och vi har fått ett tillskott i familjen också, han heter Ares efter min bror och är nu 3 år. Han är liksom ljuset i familjen, full av skratt och har alltid ett brett leende. Vägen hit var tuff och svår men vi klarade av det, 1 helt år tog det att ta sig hela vägen från Rom till Londinium. Vi liftade med olika personer, stannade till i Lutetia på vägen och bodde hos en väldigt trevlig familj där i en månad. Under den tiden kunde vi få jobb och samla ihop pengar för att kunna fortsätta vår resa. Men nu är vi här och har fått en jättefin lägenhet för inte mycket pengar. Här i Londinium är det kallare än i Rom och människor är blekare och ser inte ut som oss, det var svårt i början eftersom ingen förstod oss när vi talade. Adonis och jag gifte oss nyligen i en kristen kyrka och det var den bästa stunden av mitt liv, att gå igenom ceremonin, att lämna kyrkan och veta att den här personen kommer jag spendera resten av mitt liv med. Självklart kunde vi inte säga att han var en plebej och jag var en patricier så vi hittade på andra efternamn åt båda oss. Adonis är ute just nu och handlar mat och han kommer komma tillbaka alldeles strax så jag måste tyvärr gå nu.

336 e.Kr. söndag 11 augusti
Idag har det varit en av de svåraste dagarna av mitt liv och jag ska berätta varför. För 5 månader sedan fick Adonis en erbjudan till att bli soldat. Han tackade ja till erbjudandet på grund av hur mycket pengar han skulle få för det. Han, tillsammans med flera andra personer från Londinium skulle åka ner till ett militärläger som låg på gränsen till Rom för att utbilda sig. Han var så stolt över att de hade valt honom och log när han sa farväl till mig, han lovade att komma tillbaka när utbildningen var slut men så skulle det tydligen inte bli… Idag på morgonen fick jag ett brev från Rom där det stod ”Tyvärr attackerade Perserriket den blivande Legionen utanför Rom, de hade inte en chans och det fanns inga överlevande”. Det kändes som om hela mitt liv rasade ihop och vi som just hade fått tvillingarna Jupiter och Juno som vi döpte efter Adonis syster och bror. Vi hade allt vi kunde önska oss och så skulle det här hända? Ingenting kommer vara densamma längre. Men jag har tre barn som jag måste ta hand om så det är inte rätt tillfälle att tänka på det här nu… Nu hör jag Juno gråta så jag måste gå…

Av: Ebba

Husfru i Aten

KVÄLLEN INNAN BRÖLLOP – 17 juli 401 f.Kr.

Imorgon kommer jag att bli en husfru. Det är nämligen så att jag ska gifta mig imorgon. Jag fick inte vara med och bestämma om vem jag ska gå i brudstol med, planeringarna hade redan pågått sedan min födsel. Jag kommer förmodligen aldrig att upptäcka känslan av kärlek, veta hur det är att älska någon. Min mor anser att jag ska vara tacksam över att jag får chansen att äkta mig med någon med sådan hög status. Tyvärr är jag inte tacksam alls. Varför skulle jag, en 12 årig flicka behöva gifta mig med en man som är närmre min mammas ålder än min? DET ÄR JU VANSINIGT! Rent vansinne! Han är patricier precis som oss. Man får inte gifta sig med någon som inte är patricier. Mina föräldrar har sparat pengar väldigt länge till det här bröllopet eftersom det är väldigt dyrt att gifta sig. När en flicka blir bortgift betalar brudens familj till maken

Idag har jag prövat min bröllopsklänning, den är helt fylld med skimrande pärlor så man nästan blir blind så oerhört vackert. Den här dagen är något som alla små ungar drömt om, men för mig är det som en mardröm. Känslan har inte varit bra, har inte orkat äta på hela veckan och när jag väl åt kändes det som det skulle åka ut direkt. Min far tycker att jag överdriver, det kanske inte är så farligt som jag fått för mig. Personligen tycker jag det är väldigt orättvist att vi tjejer inte får bestämma något om våra egna liv. Det är inte bara mig det gäller, det är för alla tjejer i Aten. Vi får inte ens gå ut på gatan själva eller jobba, utan vi är betvingade att jobba som hemmafruar, föda barn och ta hand om hemmet.

GÄSTER – 27 december 403 f.Kr.

Han andas djupt, det är väldigt sent och hela Aten sover. Man kan höra den varma nattvinden susa utanför det stora vita fönstret. Hela dagen har jag slitit, städat och lagat mat. Dessutom har jag samtidigt tagit hand om mina två barn. Igår fyllde jag 14 år men istället för att fira, fick jag förberedda allt för festen ikväll. Romleous, som min make heter, ska fira att han öppnat ännu en bank vid hamnen. Jag är inte säker om någon kommer ihåg min födelsedag. Tro mig eller inte men min mamma födde 12 barn så det kan vara svårt att hålla koll på allas bemärkelsedagar. Affärerna går bra så för det mesta är Romleous på bra humör. De dagarna är bra men när Romleous blir arg är det en mardröm.

Idag skrubbade jag stengolvet och fönsterna tills man såg sin egna reflektion. Sedan la jag in grisen som jag köpte och preparera igår in i stenugnen. Kvinnorna i Aten får inte vara med på fester vi förväntans inte heller att hälsa. Jag blev väldigt förvånad när Romleous sa till mig att lås in mig i rummet, det behövde jag aldrig hemma hos min mor och far. Nu ska jag lägga mig jag har en lång dag framför mig vi ska göra oss redo för krig.

DET BLÅ HAVET – 13 februari 404 f.kr.
Det ända jag kommer ihåg är att höra klockorna ringa, vi va under attack. Sparta hade kommit för att anfalla. Nu hade det Peloponnesiska kriget börjat. Efter den tanken blev jag medvetslös, sedan vaknade jag av den starka havsluften och lukten av fisk. Jag la märke till det långa seglet och kom plötsligt på att ”JAG ÄR PÅ EN BÅT” på väg mot Sparta. De hade tagit mig fången som en slav ett öde värre än döden hade jag fått höra. Nu var det mitt öde, min framtid är att vara en slav. Det kommer inte vara sådan stor skillnad till mitt förra liv, där levde jag som en slav i mitt egna hem.

När man kollade runt och ser alla familjer och deras oro, men för mig var det nästan en lättnad allt jag ville var att komma ifrån det livet. Det var ändå rätt så skönt att vara på havet man kände sig på något sätt fri. Även fast jag är ännu mindre fri än jag var förr. När vinden gjorde så mitt hår flög bakåt kände jag en känsla som jag aldrig känt förr, en känsla där all min oro gick bort. Det var dags kändes det, jag kollade ner i det blåa mystiska havet och ser min egna reflektion titta upp mot mig. Hade det gåt hade jag hoppat ner i havet för att få den där känslan att stanna för alltid.

Av: Diana

Antikens kvinna

Torsdag – juni – 649 f.kr.
Tyvärr så föddes jag till kvinna. Jag har ingen frihet. Det ända jag ska få göra resten av livet är att ta hand om barnen och göra precis som min man beordrar. Jag giftes bort för ett tag sedan till en man som jag träffade för första gången dagen innan bröllopet. Petros Arguus heter min nya make, han är otrevlig och 10 år äldre än jag. Första gången jag såg honom ville jag nästan gråta. Han har ett obehagligt utseende. Han är en rik konstnär, men jag vet att det ända han gör på jobbet är att ligga med andra män. Det är jätteäckligt att han håller på så och att han redan är otrogen, när vi har bara varit gifta i två månader. Men jag blir inte avundsjuk, jag gillar inte ens honom. Vi har flyttat till ett litet hus som är extremt motbjudande. Det finns knappt något ljus härinne eftersom det finns så få fönster. Alla rummen är kala och trista. Morgonen jag skulle gifta mig var värsta morgoneni hela mitt liv. Jag visste att om några timmar var jag inte nåt litet barn som fick springa och leka längre. Jag skulle bli en vuxen kvinna som skulle laga mat, tvätta disken och ta hand om barn.

Söndag – december – 648 f.kr.
Idag vaknade jag helt kallsvettig och några stunder senare rusade jag till närmaste hink för att kräkas. Jag kallade på min man men han ville inte hjälpa mig, det ända han gjorde var att stå och glo på mig. När jag hade kräkts upp det sista från min spinkiga ynkliga kropp fick jag en rejäl käftsmäll. Petros skrek på mig att jag var oduglig och vidrig. Han sa att jag borde ha dränkts som barn. Men det var väl inte mitt fel att jag mår dåligt. Jag avskyr honom i alla fall. Det är hemskt att jag är gravid med hans barn. Barn vill jag inte ens få. Jag vill bli en krigare som gudinnan Athena. Men det är bara en töntig dröm som aldrig kommer att uppfyllas.

Tisdag – september – 648 f.kr.
Igår föddes Helena. Jag var övertygad att jag skulle avsky barnet, men i samma ögonblick som jag såg henne, blev jag förälskad. Det var som om tiden stannade sekunden sjuksystern la henne i min famn. Hon var den vackraste varelse jag sett. Hon hade små händer och stora mörkgröna glittrande ögon. Jag visste inte hur jag skulle göra för att ha kvar henne. Petros ville kasta henne i floden men jag ville behålla henne för alltid, men min åsikt ansågs inte som viktig. För samma dag som hon hade kommit, behövde hon gå. Hon hann bara vara i min famn i högst tio minuter innan Petros ryckte Helena ur mina armar, och stormade ut med henne. Några stunder senare kom han tillbaka utan henne, med ett brett ont leende i ansiktet.

Av: Aggie

Livet i Sparta

Farväl broder – 19 augusti 443 f.Kr.
I förrgår for han bort, jag kommer inte att ha möjlighet att få träffa honom förrän jag är tjugo tre. Min mor har suttit och gråtit i köket så att hennes nya peplos har blivit helt blöt av alla tårar, jag som trodde att en människa inte kunde ha så mycket saltvatten i kroppen. Men far han spatserar bara runt och berättar för sina bekanta om att hans son har åkt iväg för att bli en soldat. Jag själv har bara försökt hjälpa till hemma som att tvätta för att mor inte har haft orken för det, däremot vet jag inte hur man tvättar, min chiton har färgat av sig på fars dyra klaina han kommer att bli rasande när har får reda på det. Det känns som att en bit av mig fattas. Jag älskade att rufsa honom i sitt brunna tilltufsade hår, det var nästan som att klappa våran gamla hund Ceasar som tyvärr dog för ett år sedan. Han hade precis fyllt sju år och han hann inte vara med på min tioårsdag. Jag ska fylla tvåsiffrigt om bara en vecka. Åh brodern min, varför behövde han åka han hade precis börjat lära sig läsa. Han var så vänlig mot alla han mötte och behandlade alla med respekt. Jag har hört om de där träningslägren från mors väninna, det låter förfärliga. Damen berättade att pojkarna blir slagna och behandlade väldigt hårt därför att det ska bli en del av en disciplinerad armé. Damen visste detta eftersom att hennes egna man själv har jobbat som ledare för en sådan. Jag hann inte säga farväl, han hade redan åkt när jag kom hem från skolan. Jag hade lärt mig en ny låt som jag trodde att han skulle ha uppskattat. Nu får jag spela den för min mor och far, men de lyssnar inte lika entusiastiskt som han gjorde. Tills vidare adjö.

Min sista natt – 22 juli 438 f.Kr.
Nu har dagen kommit. Imorgon är det sista gången jag ser mitt lilla flickrum mina leksaker som mestadels bestod av dockor mormor gett mig när jag var liten och mitt hem, mitt hem där jag har gråtit, skrattat och allt där emellan. Allt det mister jag. Imorgon åker jag till honom, mannen som mor och far valt ut åt mig. Han heter Alexander och är fem år äldre än mig. Jag har mött honom en gång när hans familj kom över på middag. Han verkade artig och trevlig men jag känner mig inte redo för äktenskap nu. Mor och far har redan betalat en hemavgift och dessutom letat i drygt ett år efter en make till mig, de kommer att bli rosenrasande om jag vägrar. Fast det vet jag inte ens om jag kan mor har sagt att det skulle vara en skam för familjen om jag inte gifte mig innan femton. Min väninna som är ett år äldre än mig, har berättat om hur hon har det nu när hon har gift sig. Hon har beskrivit det som att vara hemma bara att det är hennes man som bestämmer över henne och inte hennes föräldrar. Mor har berättat om hans rum hur stort och fint det är och att jag säkert kommer att trivas där. Jag gav mina leksaker till mors väninnas femåriga dotter. Jag hoppas att hon kommer att uppskatta de lika mycket som jag gjorde. Såklart behövde jag ge bort det jag kunde inte tagit med de till mon blivande mans hus, nu ska jag bli en kvinna och lämna barndomen bakom mig. Men jag är nog bara nervös det här kommer säkert att bli jättebra. God natt.

Kriget – 2 maj 431 f.Kr.

Alexander for till Aten för en vecka sedan det kändes som när min broder åkte till träningslägret. Men jag bestämde mig för att vara stark. Nu har jag tränat i ett halvår för att kunna vara med i armén av kvinnor som ska skydda Sparta när männen är i krig. Förr kunde jag inte ens lyfta maten hem från marknaden utan att armarna ramlade av medans nu kan jag bära hem dubbelt så mycket. Träningen var hård vi sprang två mil om dagen och sedan var det styrketräningen i ca två timmar sen kunde jag komma hem och ta hand om barnen och laga middag. Nu är jag ledig på helgerna men då måste jag städa. Augustus min son har åkt till träningslägret så det är bara jag, Alexandrina och Nikos, mina andra två barn. Alexandrina hjälper mig mycket hemma, när hon inte är i skolan. Hon är en sådan dotter som jag önskade att jag kunde varit när jag var liten. Men Nikos han kan knappt gå så honom har jag inte till stor hjälp. I förrgår började jag med att skydda Sparta. Mitt skift är mellan sju på morgonen och tre på eftermiddagen. Alexandrina kommer hem tidigt från skolan för att ta hand om Nikos. Än så länge har det inte kommit någon och anfallit men i och för sig har det bara gått två dagar. Det är nästintill lite långtråkigt att bara stå där, jag hoppas nästan att det kommer någon så att jag får beskåda hur det ser ut. Jag vet inte ens om Alexander kommer att komma hem, det är en bit till Aten och dessutom var han i den främre delen av tåget, så han är en av de första som går in i krig. Men vi klarar oss nog ändå. Vi har det bra med ekonomin och Alexandrina går det bra för i skolan. Så även om Alexander inte kommer hem så kommer vi att klara oss. Farväl.

Av: Fredrika

Källor:
https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta
https://prezi.com/p1c7un7ws36c/livet-i-sparta-och-aten/ http://hem.fyristorg.com/Sofia.och.Johan/Antikt_mode.html