Etikettarkiv: colosseum

En senators fru

Butikens början – 17 oktober, 128 f. Kr.
Idag öppnade jag min butik. Den ligger vid Colosseum och vi säljer massor av bröd med olika smaker. Tack vare min man vet folk om affären. Han hade berättat om mig till sina vänner, som hade kommit och hälsat. Flera patricier beundrar mig för att vi bakar så gott bröd kryddat med världens alla smaker. Vi bakar inte bara bröd utan säljer också fina sjalar gjorda av siden. Med den bästa kvaliteten man någonsin kan hitta, är de så mjuka att hålla i. Alla mina väninnor är glada över att det finns ett stort utbud av sjalar. De tackade mig mycket och jag blev glad över att jag öppnade butiken. Det här skulle aldrig hänt utan gudarna Mercurius och Furrina.

När solen var högt uppe på himlen, överlämnade jag arbetet åt slavarna. De gjorde jobbet flitigt, men jag blev tvungen att klä dem i mina vackra kläder. Slavarna förtjänade inte att bli klädda i tunikor tillverkat av högklassigt material. Tunikorna var en present från Quintus, min man. Han gav mig dem efter jag fött vår första son, Aulus. De hade kommit från Kina och var väldigt dyra. Klädda i flera olika färger, skulle man tro att slavarna var patricier, när de inte var det alls. Men om man inte smyckar slavarna, kommer inga kunder. Jag funderar om hur jag ska lösa problemet.

Sedan hade jag gått runt på gatorna som då var fyllda med människor. Ett par patricier och senatorer jag mött förr var på gatorna. De nickade och jag nickade tillbaks. Quintus var väldigt känd. Jag hade hört rykten om att han kunde ta hand om massor av klienter. Majoriteten i senaten var rädda för honom. Massor av plebejer hade anslutit honom i hopp om att få pengar. Han gav pengar och plebejerna blev glada. Ibland såg jag vissa klienter buga i närheten av mig för att min man var viktig. Resten var plebejer eller slavar klädda i smutsiga, slitna kläder. Somliga hade inga sandaler på sig, kläderna var täckta i damm och det luktade fruktansvärt. Den ofräscha lukten ledde mig hem, där jag efteråt började äta en lätt maträtt.

21 april, 129 f. Kr.
Idag fick jag reda på att Quintus hade blivit en ämbetsman. Han hade kommit hem med ett stolt leende som prydde hans läppar och bakom honom kom ett par andra senatorer. Slavarna tog hand om dem medan de gick till innergården. Utanför vårt hus hade de slagit ner sig på sofforna, där flera slavar hade kommit med mat och tvättat deras fötter. Händerna höll glas av vin som matchade togorna. På bordet fanns tallrikar, importerade från Kina, och mat. Deras händer plockade isär bröd samtidigt som en konversation pågick. Jag gick in i gården och stod bredvid min man som log åt mig. Jag tyckte inte om leendet. Varje gång jag gjorde något han gillade, gav han mig ett äckligt leende som visade kontrollen han hade över mig som kvinna. Jag hälsade snabbt och gick därifrån.

Ute på gatorna vandrade jag överallt tills jag såg butiken. När jag blev ledsen gick jag alltid dit för att samla mina tankar. Den behagliga doften av bröd som fyllde luften med en mysig känsla och synen av sjalar som skimrade i solskenet roade mina tankar. Kulörer reflekterade min butik i regnbågens färger och mummel målade stämningen. Det var mitt enda sätt att fly från allt stress som torterade sinnet.

Ett par minuter senare såg jag min väninna Claudia gåendes mot mig. Hon hade mörkblont hår som var uppsatt och folk tittade på henne vart hon än gick. Den blåa tunikan svajade i takt med hennes fotsteg och en röd sjal prydde axlarna. Lik mig var hennes man också med i senaten, men Quintus hade inte talat med honom förr. Vi var bra vänner som litade på varandra och hon fick syn på mig ståendes inne i affären. I ett ögonblick stannade tiden då hon omfamnade mig. Claudia hade kramat hårt för att trösta mig från de tankar som plågade minnet. Tårarna strömmades och jag berättade om rädslan jag hade inför min man. Rädslan som var som kedjor. Rädslan som aldrig gick bort. Hon lyssnade medan alla andra ignorerade mig. När jag sedan gick hem hade jag aldrig varit så tacksam mot min kära vän.

10 juli, 130 f. Kr.
Vi flyttade till vårt sommarhus idag som ligger utanför Rom och har stora rum likt vårt hem. Istället för att ha en innergård har vi en gård som sträcker sig vart man än kollar. Gården grönskar med massor av växter i olika nyanser, vinden bär med sig dofter av blommor och fåglar kvittrar mycket. Atmosfären var lugnande som ett litet vattendrag som porlade när vi anlände hit. Det var som en helt annan värld. Jag hade längtat så mycket för att komma hit efter sommaren börjat. Stanken av skräp och plebejer gjorde det omöjligt att bo i Rom, då de orsakade bränder som förstörde höghusen vi byggde åt de. Kunde de inte vara mer tacksamma åt oss patricier, undrar jag.

Efter vi nått vår destination, gav jag order till slavarna för att få alla uppgifter klara innan jag slappnade av. Slavar bar våra dyrbara saker in i huset, medan solen stod högt på himlen. Aulus hade tittat på mig med de bruna ögonen som gnistrade med nyfikenhet och jag undrade vad han tänkte. Vissa dagar stirrade han ut i det tomma, hans tankar någon annanstans. Detta hade hänt efter vi nyligen fått en grekisk slav som skänkte Aulus kunskap. Hans sätt att tänka hade utvecklats och jag såg inte samma pojke från förra året framför mig. Den lekfulla, vita togan hade ersatts mot en röd toga fylld med detaljer. Det började bli dags att han skulle gifta sig för att hedra vår familj, men innan dess måste han plugga retorik. Utan retorik kan han inte bli en mäktig senator vars namn kommer finnas kvar.

Solen hade börjat gå ner, efter uppgifterna blivit klara. Jag hade gått långt ifrån huset själv och omgivit mig i växtlighet. Ingen skulle någonsin hitta mig i skogen under kvällen för att allihopa var rädda för mörkrets klor. Månen kom långsamt upp då jag promenerade och ljuset ledde mig till en sjö blänkande i kvällen. Det var helt tyst, inte ett ljud hördes förutom mina fotsteg. Djuren var de enda i skogen. Ibland längtade jag bort från oljudet som skapade dystra känslor inom mig. Framför mig var ett ställe jag kunde återvända till då hemmet inte gav mig trygghet. Ett ställe för mig själv. Ingen annan.

Av: Sneha

Källor:
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/liv-och-dod-i-rom
Att leva i Rom PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romerska-matvanor
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romersk-arkitektur-och-vattenforsorjning http://www.grundskoleboken.se/wiki/Rom_de_vanliga_m%C3%A4nniskorna
Levande historia 7
Romarriket blir stormakt PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/antikens-rom-en-varldsmetropol https://romarna7c.wikispaces.com/Hur+romarna+levde http://antikensrom.se/Samhalle_och_religion.html
http://www.fornamn.se/Latinska-namn/sida,1.html https://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_namn
http://www.mytologi.nu/romersk-mytologi.html https://www.so-rummet.se/kategorier/religion/forntidens-och-antikens-religioner/romersk-religion-och-mytologi
http://popularhistoria.se/artiklar/antikens-rom
http://www.tonysmynt.se/orm.html http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/romarnas-popularaste-namn http://lisasinclair.se/mode-och-kladhistoria-antikens-rom/

Livet i Rom

328 e.Kr. Rom tisdag 21 maj
Idag är det ovanligt varmt för att vara maj. Fåglarna kvittrade så vackert när jag satt där i innegården med benen vilandes i poolen. I mitten av poolen står en vacker staty av Afrodite – gudinnan av kärlek och skönhet, det är från henne jag fick mitt namn efter. Idag ska jag träffa honom igen, åh va jag längtar, dock vet jag att far och mor aldrig skulle tillåta detta. Jag önskar att vi en dag bara kunde fly iväg, någonstans långt, långt borta, då menar jag till exempel Lutetia eller Londinium. Däremot kommer det ta en lång tid att samla ihop pengarna för att ens kunna ta oss dit… Jag är även rädd för att far kommer hitta en man åt mig snart, jag vill inte bli bortgift. Jag förstår ju att det är bara för mitt bästa men ändå, jag kommer aldrig riktigt vara glad i hans sällskap om jag inte får vara med den jag älskar. Far har sökt efter en man till mig sedan två månader sedan, då det var min tolfte födelsedag.

Idag tog han med mig till Colosseum och vi tittade på gladiatorerna, vi fick så klart sitta längst upp eftersom, vad skulle de tro om jag tog med honom och vi satt längst fram? Fast egentligen är det skönare att sitta här uppe eftersom jag inte får något blodskvätt på mig. Jag har aldrig riktigt förstått varför någon vill titta på när två personer slår ihjäl varandra, jag menar, är det här vad mänskligheten har kommit till? Aja, de får väl göra det om de vill, jag ska inte lägga mig i. Efter det gick vi till marknaden och jag köpte varsin macka till oss, det är det ända som jag kan ge honom just nu, han är ju en plebej och jag är en patris. Om jag än kunde så skulle jag köpa honom världen, jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra det.

329 e.Kr. lördag 11 juli
Idag var far på extra bra humör, vid frukostbordet utropade han stolt för mig, min mor och min bror Ares nöjt att han ”äntligen hade hittat en man åt Afrodite”. Mitt hjärta sjönk men mor log brett och sa att ”det här skulle vi fira”. Far berättade också att han skulle komma imorgon vid gryningen och spendera dagen med oss så att jag inte skulle smita iväg med ”fattiga ungkarlen Adonis” innan, far ville även att jag skulle bete mig bra och artigt. Jag funderade på att rymma med honom ikväll, vi hade planerat väldigt länge nu för det här ögonblicket – faktiskt lite mer än ett år. Så efter middagen den dagen skrev jag ett kort farväl på en bit papyrus jag hittat i min låda. Jag snyftade till men intalade mig själv att när allt det här var över så skulle det bli bra. I en av väskorna jag äger packade jag ner lite kläder och saker vi skulle behöva. Med en sista suck lämnade jag huset där jag växt upp, lärt mig gå, sa mitt första ord och såg min bror för första gången, här hade jag spenderat mina 13 år och troligtvis skulle jag inte se det igen, någonsin. Jag tittade tillbaka på huset och bestämde mig för att i alla fall säga farväl till min bror, jag tassade tyst upp för trappan som ledde till hans rum. Plötsligt knarrade en planka jag råkat trampa på och jag stelnade till men ingen hade hört det så jag fortsatte upp. Jag böjde mig ner bredvid min bror och viskade: ”Farväl” han började då röra sig så jag skyndade ut och vände mig en sista gång mot huset, det här var mitt sista farväl.

334 e.Kr. tisdag 21 mars
Idag var det min 18:de födelsedag och han uppvaktade mig i vår sängkammare. Jag kan inte fatta att det redan har gått nästan 5 år sedan jag rymde hemifrån, jag har inte hört något från mina föräldrar sedan dess vilket är förståeligt eftersom jag gjorde något som ingen tonåring skulle ha gjort men… Jag är glad här och vi har fått ett tillskott i familjen också, han heter Ares efter min bror och är nu 3 år. Han är liksom ljuset i familjen, full av skratt och har alltid ett brett leende. Vägen hit var tuff och svår men vi klarade av det, 1 helt år tog det att ta sig hela vägen från Rom till Londinium. Vi liftade med olika personer, stannade till i Lutetia på vägen och bodde hos en väldigt trevlig familj där i en månad. Under den tiden kunde vi få jobb och samla ihop pengar för att kunna fortsätta vår resa. Men nu är vi här och har fått en jättefin lägenhet för inte mycket pengar. Här i Londinium är det kallare än i Rom och människor är blekare och ser inte ut som oss, det var svårt i början eftersom ingen förstod oss när vi talade. Adonis och jag gifte oss nyligen i en kristen kyrka och det var den bästa stunden av mitt liv, att gå igenom ceremonin, att lämna kyrkan och veta att den här personen kommer jag spendera resten av mitt liv med. Självklart kunde vi inte säga att han var en plebej och jag var en patricier så vi hittade på andra efternamn åt båda oss. Adonis är ute just nu och handlar mat och han kommer komma tillbaka alldeles strax så jag måste tyvärr gå nu.

336 e.Kr. söndag 11 augusti
Idag har det varit en av de svåraste dagarna av mitt liv och jag ska berätta varför. För 5 månader sedan fick Adonis en erbjudan till att bli soldat. Han tackade ja till erbjudandet på grund av hur mycket pengar han skulle få för det. Han, tillsammans med flera andra personer från Londinium skulle åka ner till ett militärläger som låg på gränsen till Rom för att utbilda sig. Han var så stolt över att de hade valt honom och log när han sa farväl till mig, han lovade att komma tillbaka när utbildningen var slut men så skulle det tydligen inte bli… Idag på morgonen fick jag ett brev från Rom där det stod ”Tyvärr attackerade Perserriket den blivande Legionen utanför Rom, de hade inte en chans och det fanns inga överlevande”. Det kändes som om hela mitt liv rasade ihop och vi som just hade fått tvillingarna Jupiter och Juno som vi döpte efter Adonis syster och bror. Vi hade allt vi kunde önska oss och så skulle det här hända? Ingenting kommer vara densamma längre. Men jag har tre barn som jag måste ta hand om så det är inte rätt tillfälle att tänka på det här nu… Nu hör jag Juno gråta så jag måste gå…

Av: Ebba

Gladiatorn Lucius

På väg till Colosseum – Tredje dagen på veckan 29 Mars 44 f.kr

Jag åker emot den största och mest kända arenan som någonsin har gjorts i Rom. Jag känner mig så hedrad. Men den enda nackdelen är ju att jag måste bo i ett hyreshus som ligger nära Colosseum där jag ska vila i ungefär 2 dagar. Jag ser en stor akvedukt som leder in mot Terme de Caralla som är ett av de största badhusen i Rom. Jag har varit där några gånger men här ifrån såg den mycket större ut.

Inuti Colosseum – Sjätte dagen på veckan 44 f.kr

Jag har vilat i ett hyreshus och är nu utvilad men jag är ändå inte så redo inför fajten. Just nu sitter jag i ett mörkt rum som ligger i Colosseum och funderar över vad som skulle kan hända. Kommer jag att överleva eller dö? Vem kommer min motståndare att vara? Jag tänker tillbaka på min senaste fajter som jag har kört. Min senaste match var mot Velius Matinus som var en slav från Makedonien. Jag kommer ihåg att jag slog ner Velius med min sköld och sedan väntade jag på publikens svar. Alla hade tummarna pekandes neråt mot den sandiga och hårda marken. Det betydde att jag vinner matchen men måste avsluta en oskyldig mans liv. Jag svingade mitt svärd in i luften så att solens varma strålar reflekterades av mitt svärd av järn och anföll Velius med mitt svärd och han dog.

Men nu fokuserar vi mer på vad som händer just nu. Jag väntar på att mitt namn ska bli kallat men jag är inte riktigt säker på vem jag ska slåss emot. Jag såg en soldat kalla på mig. Jag hörde honom viska ” Det är dags Lucius”. Jag vet fortfarande inte om jag är redo men jag antar väl att det är för sent nu. Nu är det dags att antingen vara en respekterad person som folk ser som en förebild eftersom att detta är min sjunde match på en vecka nu. Eller ett misslyckan som Roms onda medborgare hatar. Jag väntade på att min motståndare skulle komma ut. Sedan så jag en man med en djup röst säga” Nu kommer Favion även kallad den store!”. Namnet lät oroande men när jag väl såg min motståndare blev inte bara jag men alla som satt i publiken chockade.

Oväntad motståndare – Sjätte dagen på veckan 44 f.kr

Från andra sidan kom en ilsken tiger ut. Men nu vet jag varför den kallades den store. Tigern var stor och hade väldigt tung och bra utrustning som var gjord av guld och silver som kostade en förmögenhet. Jag kände hur flera kalla droppar svett rinna nerför min panna och hörde hur publiken jublade Favion. Jag drar ner masken skydd och tittar på hur vakterna släpper kedjorna och springer in och stänger porten efter sig. Favion kommer rusandes mot mig och hoppar men jag lyckades ändå att ducka undan honom. Jag tänker för mig själv att min taktik är att få tigern trött så att jag kan attackera den med mitt svärd. Jag springer runt i cirklar och han jagar mig. Men jag är inte tillräckligt snabb och Favion river mig med sina vassa klor och jag får ett stort rivsår på ryggen. Men jag lyckas äntligen få honom trött jag hugger honom och han blöder från flera ställen på kroppen. Nu jublar folket ” Lucius” flera gånger och pekar sina tummar neråt. Men jag slänger ner svärdet och låter Favion leva. Favion lider och jag tittar upp på alla patricierna som slänger ner saker och skriker fula ord. Jag skriker ” Kom ner hit och så får ni se hur enkelt det är att döda ett oskyldigt djur som är tvingad att slåss mot män med svärd”. Jag lämnar arenan utan någon tvekan och ska nu åka tillbaka hem och ska vänta på min nästa fajt.

Av: Sulaiman

Källor:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Colosseum
http://www.romulus.nu/roms-sevardheter/rom_caracalla.htm
https://www.so-rummet.se/kategorier/gladiatorer http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-vaningar-hade-romarnas-hus