Etikettarkiv: kvinna

Livet i Rom

328 e.Kr. Rom tisdag 21 maj
Idag är det ovanligt varmt för att vara maj. Fåglarna kvittrade så vackert när jag satt där i innegården med benen vilandes i poolen. I mitten av poolen står en vacker staty av Afrodite – gudinnan av kärlek och skönhet, det är från henne jag fick mitt namn efter. Idag ska jag träffa honom igen, åh va jag längtar, dock vet jag att far och mor aldrig skulle tillåta detta. Jag önskar att vi en dag bara kunde fly iväg, någonstans långt, långt borta, då menar jag till exempel Lutetia eller Londinium. Däremot kommer det ta en lång tid att samla ihop pengarna för att ens kunna ta oss dit… Jag är även rädd för att far kommer hitta en man åt mig snart, jag vill inte bli bortgift. Jag förstår ju att det är bara för mitt bästa men ändå, jag kommer aldrig riktigt vara glad i hans sällskap om jag inte får vara med den jag älskar. Far har sökt efter en man till mig sedan två månader sedan, då det var min tolfte födelsedag.

Idag tog han med mig till Colosseum och vi tittade på gladiatorerna, vi fick så klart sitta längst upp eftersom, vad skulle de tro om jag tog med honom och vi satt längst fram? Fast egentligen är det skönare att sitta här uppe eftersom jag inte får något blodskvätt på mig. Jag har aldrig riktigt förstått varför någon vill titta på när två personer slår ihjäl varandra, jag menar, är det här vad mänskligheten har kommit till? Aja, de får väl göra det om de vill, jag ska inte lägga mig i. Efter det gick vi till marknaden och jag köpte varsin macka till oss, det är det ända som jag kan ge honom just nu, han är ju en plebej och jag är en patris. Om jag än kunde så skulle jag köpa honom världen, jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra det.

329 e.Kr. lördag 11 juli
Idag var far på extra bra humör, vid frukostbordet utropade han stolt för mig, min mor och min bror Ares nöjt att han ”äntligen hade hittat en man åt Afrodite”. Mitt hjärta sjönk men mor log brett och sa att ”det här skulle vi fira”. Far berättade också att han skulle komma imorgon vid gryningen och spendera dagen med oss så att jag inte skulle smita iväg med ”fattiga ungkarlen Adonis” innan, far ville även att jag skulle bete mig bra och artigt. Jag funderade på att rymma med honom ikväll, vi hade planerat väldigt länge nu för det här ögonblicket – faktiskt lite mer än ett år. Så efter middagen den dagen skrev jag ett kort farväl på en bit papyrus jag hittat i min låda. Jag snyftade till men intalade mig själv att när allt det här var över så skulle det bli bra. I en av väskorna jag äger packade jag ner lite kläder och saker vi skulle behöva. Med en sista suck lämnade jag huset där jag växt upp, lärt mig gå, sa mitt första ord och såg min bror för första gången, här hade jag spenderat mina 13 år och troligtvis skulle jag inte se det igen, någonsin. Jag tittade tillbaka på huset och bestämde mig för att i alla fall säga farväl till min bror, jag tassade tyst upp för trappan som ledde till hans rum. Plötsligt knarrade en planka jag råkat trampa på och jag stelnade till men ingen hade hört det så jag fortsatte upp. Jag böjde mig ner bredvid min bror och viskade: ”Farväl” han började då röra sig så jag skyndade ut och vände mig en sista gång mot huset, det här var mitt sista farväl.

334 e.Kr. tisdag 21 mars
Idag var det min 18:de födelsedag och han uppvaktade mig i vår sängkammare. Jag kan inte fatta att det redan har gått nästan 5 år sedan jag rymde hemifrån, jag har inte hört något från mina föräldrar sedan dess vilket är förståeligt eftersom jag gjorde något som ingen tonåring skulle ha gjort men… Jag är glad här och vi har fått ett tillskott i familjen också, han heter Ares efter min bror och är nu 3 år. Han är liksom ljuset i familjen, full av skratt och har alltid ett brett leende. Vägen hit var tuff och svår men vi klarade av det, 1 helt år tog det att ta sig hela vägen från Rom till Londinium. Vi liftade med olika personer, stannade till i Lutetia på vägen och bodde hos en väldigt trevlig familj där i en månad. Under den tiden kunde vi få jobb och samla ihop pengar för att kunna fortsätta vår resa. Men nu är vi här och har fått en jättefin lägenhet för inte mycket pengar. Här i Londinium är det kallare än i Rom och människor är blekare och ser inte ut som oss, det var svårt i början eftersom ingen förstod oss när vi talade. Adonis och jag gifte oss nyligen i en kristen kyrka och det var den bästa stunden av mitt liv, att gå igenom ceremonin, att lämna kyrkan och veta att den här personen kommer jag spendera resten av mitt liv med. Självklart kunde vi inte säga att han var en plebej och jag var en patricier så vi hittade på andra efternamn åt båda oss. Adonis är ute just nu och handlar mat och han kommer komma tillbaka alldeles strax så jag måste tyvärr gå nu.

336 e.Kr. söndag 11 augusti
Idag har det varit en av de svåraste dagarna av mitt liv och jag ska berätta varför. För 5 månader sedan fick Adonis en erbjudan till att bli soldat. Han tackade ja till erbjudandet på grund av hur mycket pengar han skulle få för det. Han, tillsammans med flera andra personer från Londinium skulle åka ner till ett militärläger som låg på gränsen till Rom för att utbilda sig. Han var så stolt över att de hade valt honom och log när han sa farväl till mig, han lovade att komma tillbaka när utbildningen var slut men så skulle det tydligen inte bli… Idag på morgonen fick jag ett brev från Rom där det stod ”Tyvärr attackerade Perserriket den blivande Legionen utanför Rom, de hade inte en chans och det fanns inga överlevande”. Det kändes som om hela mitt liv rasade ihop och vi som just hade fått tvillingarna Jupiter och Juno som vi döpte efter Adonis syster och bror. Vi hade allt vi kunde önska oss och så skulle det här hända? Ingenting kommer vara densamma längre. Men jag har tre barn som jag måste ta hand om så det är inte rätt tillfälle att tänka på det här nu… Nu hör jag Juno gråta så jag måste gå…

Av: Ebba

Antikens kvinna

Torsdag – juni – 649 f.kr.
Tyvärr så föddes jag till kvinna. Jag har ingen frihet. Det ända jag ska få göra resten av livet är att ta hand om barnen och göra precis som min man beordrar. Jag giftes bort för ett tag sedan till en man som jag träffade för första gången dagen innan bröllopet. Petros Arguus heter min nya make, han är otrevlig och 10 år äldre än jag. Första gången jag såg honom ville jag nästan gråta. Han har ett obehagligt utseende. Han är en rik konstnär, men jag vet att det ända han gör på jobbet är att ligga med andra män. Det är jätteäckligt att han håller på så och att han redan är otrogen, när vi har bara varit gifta i två månader. Men jag blir inte avundsjuk, jag gillar inte ens honom. Vi har flyttat till ett litet hus som är extremt motbjudande. Det finns knappt något ljus härinne eftersom det finns så få fönster. Alla rummen är kala och trista. Morgonen jag skulle gifta mig var värsta morgoneni hela mitt liv. Jag visste att om några timmar var jag inte nåt litet barn som fick springa och leka längre. Jag skulle bli en vuxen kvinna som skulle laga mat, tvätta disken och ta hand om barn.

Söndag – december – 648 f.kr.
Idag vaknade jag helt kallsvettig och några stunder senare rusade jag till närmaste hink för att kräkas. Jag kallade på min man men han ville inte hjälpa mig, det ända han gjorde var att stå och glo på mig. När jag hade kräkts upp det sista från min spinkiga ynkliga kropp fick jag en rejäl käftsmäll. Petros skrek på mig att jag var oduglig och vidrig. Han sa att jag borde ha dränkts som barn. Men det var väl inte mitt fel att jag mår dåligt. Jag avskyr honom i alla fall. Det är hemskt att jag är gravid med hans barn. Barn vill jag inte ens få. Jag vill bli en krigare som gudinnan Athena. Men det är bara en töntig dröm som aldrig kommer att uppfyllas.

Tisdag – september – 648 f.kr.
Igår föddes Helena. Jag var övertygad att jag skulle avsky barnet, men i samma ögonblick som jag såg henne, blev jag förälskad. Det var som om tiden stannade sekunden sjuksystern la henne i min famn. Hon var den vackraste varelse jag sett. Hon hade små händer och stora mörkgröna glittrande ögon. Jag visste inte hur jag skulle göra för att ha kvar henne. Petros ville kasta henne i floden men jag ville behålla henne för alltid, men min åsikt ansågs inte som viktig. För samma dag som hon hade kommit, behövde hon gå. Hon hann bara vara i min famn i högst tio minuter innan Petros ryckte Helena ur mina armar, och stormade ut med henne. Några stunder senare kom han tillbaka utan henne, med ett brett ont leende i ansiktet.

Av: Aggie