Etikettarkiv: patricier

En senators fru

Butikens början – 17 oktober, 128 f. Kr.
Idag öppnade jag min butik. Den ligger vid Colosseum och vi säljer massor av bröd med olika smaker. Tack vare min man vet folk om affären. Han hade berättat om mig till sina vänner, som hade kommit och hälsat. Flera patricier beundrar mig för att vi bakar så gott bröd kryddat med världens alla smaker. Vi bakar inte bara bröd utan säljer också fina sjalar gjorda av siden. Med den bästa kvaliteten man någonsin kan hitta, är de så mjuka att hålla i. Alla mina väninnor är glada över att det finns ett stort utbud av sjalar. De tackade mig mycket och jag blev glad över att jag öppnade butiken. Det här skulle aldrig hänt utan gudarna Mercurius och Furrina.

När solen var högt uppe på himlen, överlämnade jag arbetet åt slavarna. De gjorde jobbet flitigt, men jag blev tvungen att klä dem i mina vackra kläder. Slavarna förtjänade inte att bli klädda i tunikor tillverkat av högklassigt material. Tunikorna var en present från Quintus, min man. Han gav mig dem efter jag fött vår första son, Aulus. De hade kommit från Kina och var väldigt dyra. Klädda i flera olika färger, skulle man tro att slavarna var patricier, när de inte var det alls. Men om man inte smyckar slavarna, kommer inga kunder. Jag funderar om hur jag ska lösa problemet.

Sedan hade jag gått runt på gatorna som då var fyllda med människor. Ett par patricier och senatorer jag mött förr var på gatorna. De nickade och jag nickade tillbaks. Quintus var väldigt känd. Jag hade hört rykten om att han kunde ta hand om massor av klienter. Majoriteten i senaten var rädda för honom. Massor av plebejer hade anslutit honom i hopp om att få pengar. Han gav pengar och plebejerna blev glada. Ibland såg jag vissa klienter buga i närheten av mig för att min man var viktig. Resten var plebejer eller slavar klädda i smutsiga, slitna kläder. Somliga hade inga sandaler på sig, kläderna var täckta i damm och det luktade fruktansvärt. Den ofräscha lukten ledde mig hem, där jag efteråt började äta en lätt maträtt.

21 april, 129 f. Kr.
Idag fick jag reda på att Quintus hade blivit en ämbetsman. Han hade kommit hem med ett stolt leende som prydde hans läppar och bakom honom kom ett par andra senatorer. Slavarna tog hand om dem medan de gick till innergården. Utanför vårt hus hade de slagit ner sig på sofforna, där flera slavar hade kommit med mat och tvättat deras fötter. Händerna höll glas av vin som matchade togorna. På bordet fanns tallrikar, importerade från Kina, och mat. Deras händer plockade isär bröd samtidigt som en konversation pågick. Jag gick in i gården och stod bredvid min man som log åt mig. Jag tyckte inte om leendet. Varje gång jag gjorde något han gillade, gav han mig ett äckligt leende som visade kontrollen han hade över mig som kvinna. Jag hälsade snabbt och gick därifrån.

Ute på gatorna vandrade jag överallt tills jag såg butiken. När jag blev ledsen gick jag alltid dit för att samla mina tankar. Den behagliga doften av bröd som fyllde luften med en mysig känsla och synen av sjalar som skimrade i solskenet roade mina tankar. Kulörer reflekterade min butik i regnbågens färger och mummel målade stämningen. Det var mitt enda sätt att fly från allt stress som torterade sinnet.

Ett par minuter senare såg jag min väninna Claudia gåendes mot mig. Hon hade mörkblont hår som var uppsatt och folk tittade på henne vart hon än gick. Den blåa tunikan svajade i takt med hennes fotsteg och en röd sjal prydde axlarna. Lik mig var hennes man också med i senaten, men Quintus hade inte talat med honom förr. Vi var bra vänner som litade på varandra och hon fick syn på mig ståendes inne i affären. I ett ögonblick stannade tiden då hon omfamnade mig. Claudia hade kramat hårt för att trösta mig från de tankar som plågade minnet. Tårarna strömmades och jag berättade om rädslan jag hade inför min man. Rädslan som var som kedjor. Rädslan som aldrig gick bort. Hon lyssnade medan alla andra ignorerade mig. När jag sedan gick hem hade jag aldrig varit så tacksam mot min kära vän.

10 juli, 130 f. Kr.
Vi flyttade till vårt sommarhus idag som ligger utanför Rom och har stora rum likt vårt hem. Istället för att ha en innergård har vi en gård som sträcker sig vart man än kollar. Gården grönskar med massor av växter i olika nyanser, vinden bär med sig dofter av blommor och fåglar kvittrar mycket. Atmosfären var lugnande som ett litet vattendrag som porlade när vi anlände hit. Det var som en helt annan värld. Jag hade längtat så mycket för att komma hit efter sommaren börjat. Stanken av skräp och plebejer gjorde det omöjligt att bo i Rom, då de orsakade bränder som förstörde höghusen vi byggde åt de. Kunde de inte vara mer tacksamma åt oss patricier, undrar jag.

Efter vi nått vår destination, gav jag order till slavarna för att få alla uppgifter klara innan jag slappnade av. Slavar bar våra dyrbara saker in i huset, medan solen stod högt på himlen. Aulus hade tittat på mig med de bruna ögonen som gnistrade med nyfikenhet och jag undrade vad han tänkte. Vissa dagar stirrade han ut i det tomma, hans tankar någon annanstans. Detta hade hänt efter vi nyligen fått en grekisk slav som skänkte Aulus kunskap. Hans sätt att tänka hade utvecklats och jag såg inte samma pojke från förra året framför mig. Den lekfulla, vita togan hade ersatts mot en röd toga fylld med detaljer. Det började bli dags att han skulle gifta sig för att hedra vår familj, men innan dess måste han plugga retorik. Utan retorik kan han inte bli en mäktig senator vars namn kommer finnas kvar.

Solen hade börjat gå ner, efter uppgifterna blivit klara. Jag hade gått långt ifrån huset själv och omgivit mig i växtlighet. Ingen skulle någonsin hitta mig i skogen under kvällen för att allihopa var rädda för mörkrets klor. Månen kom långsamt upp då jag promenerade och ljuset ledde mig till en sjö blänkande i kvällen. Det var helt tyst, inte ett ljud hördes förutom mina fotsteg. Djuren var de enda i skogen. Ibland längtade jag bort från oljudet som skapade dystra känslor inom mig. Framför mig var ett ställe jag kunde återvända till då hemmet inte gav mig trygghet. Ett ställe för mig själv. Ingen annan.

Av: Sneha

Källor:
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/liv-och-dod-i-rom
Att leva i Rom PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romerska-matvanor
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/romersk-arkitektur-och-vattenforsorjning http://www.grundskoleboken.se/wiki/Rom_de_vanliga_m%C3%A4nniskorna
Levande historia 7
Romarriket blir stormakt PPT
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/rom-som-republik
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/antikens-rom-en-varldsmetropol https://romarna7c.wikispaces.com/Hur+romarna+levde http://antikensrom.se/Samhalle_och_religion.html
http://www.fornamn.se/Latinska-namn/sida,1.html https://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_namn
http://www.mytologi.nu/romersk-mytologi.html https://www.so-rummet.se/kategorier/religion/forntidens-och-antikens-religioner/romersk-religion-och-mytologi
http://popularhistoria.se/artiklar/antikens-rom
http://www.tonysmynt.se/orm.html http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/romarnas-popularaste-namn http://lisasinclair.se/mode-och-kladhistoria-antikens-rom/

Valeria

Tisdag 8/6-756 f.Kr.
Idag har jag varit ute med mor och far. Vi promenerade till marknaden och jag fick ett silverhalsband av far. Han sa att den skulle göra mig vacker. Jag är yngsta barn till mina två föräldrar, Tillius och Saturnina. Mina två äldre systrar blev övergivna i skogen efter deras födelse. Far tyckte inte att de var något att ha för familjen då de var flickor. De ville ha en son, precis som alla andra. Vi plebejer är i särskilt behov av fler söner för att lyfta familjenamnet till att bli en politiker. Min äldsta bror dog när han var bara några månader. Han klarade inte av kylan och blev förkyld under vinter. Han dog åtta månader innan min andra bror föddes. Han kommer ärva familjens mark och han kommer föra vidare familjens namn. När jag föddes ville min far först lämna mig i skogen men min mor sa att hon inte ville förlora ännu ett barn. Hon övertygade far att jag var viktig, att jag kunde hjälpa henne med städningen och att en till kvinna kunde vara bra för hushållet. Den historien får jag höra varje gång jag inte låter tillräckligt exalterad över en hushållssyssla.

Fredag 7/3-755 f.Kr.
Idag är det en vecka kvar tills att min bror, Drustan kommer gifta sig med Akrisia. Hon är tolv år yngre än Drustan och enligt mor en av de vackraste flickorna i Aten. Drustan är redan 25 år om två månader. Jag själv fyller snart tolv år och far har börjat leta efter en betryggande man för mig att gifta mig med. Fast egentligen så vill jag inte gifta mig än, det är så mycket som jag då måste göra. Jag måste föda barn, ta hand om min man, göra allt som han säger och jag kommer även få allt ansvar i hushållet då jag kommer flytta hemifrån och in till hans hem som enda kvinna där. En av mina största önskningar är att jag skulle kunna få börja om på nytt med samma gällande lagar för mig som en pojke har. Min far tror att det är något fel på mig men män har så mycket mer frihet jämfört med oss flickor. Dom får ärva mark från deras föräldrar, gå ut helt själva, vart och när dom vill. Jag hoppas att det ändras vid nästa val.

Onsdag 9/1-751 f .Kr.
För fyra år sedan gifte jag mig med Christopher Samaras. Han är en rik man med mycket mark, han försörjer sig som en politiker och jag är inte längre en plebej. Min far betalade mycket pengar till hans föräldrar för att jag skulle gifta mig med honom. Jag måste vara tacksam för det, säger han. Jag vet att jag borde uppskatta allt han gjort för mig och det faktum att jag som en tidigare plebej fick gifta mig med en patricier. Jag borde vara tacksam men samtidigt är jag inte lycklig och känner mig inte trygg i mitt egna hem, där jag spenderar min tid varje dag. Jag går sällan ut nu mera, Christopher tycker inte att det är passande. Jag känner mig fast men det är inget jag kan säga.

Jag har ett barn, en pojke. Han heter Petrus och har brunkrulligt hår, långa ögonfransar och granna ögon. Om tre månader firar vi hans fyraårsdag. Christopher säger att Petrus måste börja träna till att bli en krigare så snart som möjligt. Han vill att Petrus ska bli en mäktig man. Att han ska hitta en vacker fru, äga mycket mark och bli välkänd. Det vill jag med, jag har en känsla av att han kommer bli en stark krigare inom armen. Han är redan lång jämfört med alla andra barn som man ser springa omkring ute på torget. Jag tror verkligen att han kan föra vidare vårat familjenamn.

Av: Amanda