Etikettarkiv: peloponnesiska kriget

Peloponnesiska kriget

12 maj 431 år f.Kr.

Jag lyckades inte falla i Morfeos armar på hela natten igår. Det var oerhört obekvämt att ligga på skölden som enligt sägnen skulle ge oss tur inför morgondagens kamp. Även fast jag hade förberett mig för denna dag praktiskt taget hela mitt liv kändes det som om jag inte var redo. Under tio år hade jag tränats i allt från löpning, brottning, spjutkastning och disciplin tills jag slutligen kunde bli en hoplit i den spartanska armén. Men när vi marscherade mot halvön Peloponnesos, för att enas med våra allierade stater var allting annorlunda. Inte ens i mina häftigaste drömmar hade jag kunnat trott att våran militära kraft var så mäktig.

På den vidsträckta vägen stod nästan lika många fotsoldater, både män och kvinnor, som stjärnor på himlen. Vilket håll jag än vred blicken till såg jag en ändlös här av långa spjut och massiva sköldar med ett upp-och-ner vänt V på. Det var ett bevis på att vi tillhörde Spartas armé. De flesta krigarna bar även en himation, harnesk av brons, benskenor och till och med hjälmar som fick folk att darra när de mötte oss. Det enda som inte var lika märkvärdigt med våran klädsel var de enkla, bekväma skinnsandalerna. Men även de var väldigt praktiska då vi fick gå i flera timmar om dagen. Det klarade jag faktiskt utan större problem eftersom löpning har jag övat på varje dag ända sedan min sjunde födelsedag då jag påbörjade träningen som soldat.

Innan solen hade hunnit gömma sig bakom molnen var vi redan framme. En av våra två kungar, Archidamos den II, skulle skriva på en allians som alla stater från Peloponnesos hade gått med på. Alla, förutom Argos. Det hade ryktats om att de inte ville erkänna Sparta ära och trohet utan tänkte hålla sig borta från kriget som snart nog skulle bryta upp. Medan jag väntade på att officierna och de andra som stod högre upp i samhällsklassen utförde sitt jobb, fick vi hopliter konstruera ett läger där vi skulle stanna för natten.

Bivacken vi lyckades bygga upp var rätt imponerande. Vi valde att stationera oss mellan två omfattande berg som verkade resa sig nästan upp till himlen och som gav oss skydd ifall fienden skulle attackera. Varje officerare fick sitt eget tält i en djup, blodröd färg medan de enklare fotsoldaterna fick nöja sig med att vila på det grönskande gräset och återhämta krafterna där. Även fast det nästan var sommar blåste vinden ganska starkt och gav mig gåshud. Doften av nylagad tomatsoppa och färskjäst vin, fyllde hela lägret och fick min mun att vattnas. Det var skönt att kunna värma kroppen med en mustig soppa innan det var dags att somna. Jag måste vara utvilad för imorgon. Då är det dags för krig. Riktigt krig.

30 september 428 år f.Kr.

Aldrig har jag känt mig lika utmattad som idag. Under de senaste tre åren har tiotals strider utkämpats, hundratals byar och städer utplundrats och tusentals människor dött i hemska omständigheter. Själv har jag varit tillräckligt nära att dö flera gånger att jag inte längre är rädd för bortgången. Men denna dag var annorlunda. När ödet för hela vår armé låg i mina händer behövde jag vara förskräckt. För vad skulle hända om jag misslyckades?

Jag vaknade som vanligt några timmar innan solen steg upp, för att hålla min dagliga vaktpost. Tillsammans med Ares skulle vi övervaka hela östra och södra sidan av lägret. Ares är några år äldre än mig, fast jag är definitivt en bättre krigsman än honom. Man kan direkt begripa på hans runda mage att han uppskattar en kunglig måltid och avskyr svettig träning. Utrustningen som alla hopliter bär måste smidas speciellt för honom, eftersom han är alltför kort och mullig för att någon av de vanliga storlekarna ska passa. Jag har ingen aning vem det var som valde hans namn, men att kalla honom efter stridsraseriets gud var inte heller ett passande val.

Plötsligt hörde jag ett märkligt ljud. Först liknade det bara ett djur som tassade omkring i det daggbestänkta gräset men det blev allt tydligare och till slut insåg jag vem det var. Fast då var det redan för sent. Två fientliga soldater hade hoppat på oss bakifrån och kastade varsin säck på våra huvuden. De drog oss längs det öppna gräsfältet och jag uppfattade att vi närmade oss havet då bruset av vågorna som slog mot bergen nådde mina öron. Det Attiska Sjöförbundet samlade hela sin armé där, för att kunna attackera oss under natten. Och på toppen av kakan kunde bara jag och Ares varna Sparta.

Paniken fyllde mig från topp till tå. Blodet började pumpa snabbare i mina ådror och jag fick en obeskrivlig kick av energi. Jag tog i allt vad jag kunde och sparkade till soldaten som höll ett hårt grepp om mina armar. Utan att vända mig om rusade jag hela vägen tillbaka till lägret, för att rädda mina vänner. Hela tiden tänkte jag på Feidippides som hade sprungit 42 kilometer från Marathon till Aten under Persiska kriget och det gav mig drivkraft. När jag äntligen kom fram till bivacken, ropade jag med hela rösten att fienden skulle anfalla oss närsomhelst. Och tro mig eller inte, men när de kom hade vi redan hunnit gömma oss i skogen och väntade på att kontrattackera. Allt var tack vare mig! Jag lyckades bärga hela Sparta och blev dagens hjälte! Men kriget är ju fortfarande långt innan slut…

2 april 404 år f.Kr.

Fred! Det är fred! Äntligen! Redan på morgonen skvallrades det att Aten har kapitulerat och på eftermiddagen var det bekräftat. Vi, alltså det Peloponnesiska förbundet stod som segrare efter 27 år av barbariskt krig. Under alla dessa år har det varit jämnt mellan motståndarna, eftersom vi var okuvliga på land men det Attiska Sjöförbundet hade en starkare flotta. Det övervägande slaget kom då vi bestämde oss för att söka ekonomiskt stöd hos perserna. Det kanske låter tvivelaktigt med tanke på att de har varit våra största fiender ända sedan Persiska kriget, men eftersom de var villiga att stärka vår krigsmakt till sjöss gick vi med på det.

Det har faktiskt redan gått tre månader sedan det sista slaget vid Aigospotamos utkämpades fast ändå minns jag allt som om det hände igår. Bilden av hur havet slukade in sig de brinnande båtarna, likt ett monster som äter sitt offer håller fortfarande mig vaken om nätterna. Mitt i sömnen brukar jag ryckas upp av plågsamma skrik som döende män hade gett ifrån sig innan Hades tog dem till sitt rike. Även lukten, en obehaglig blandning av blod, havsvatten och brand ger mig kräksmak i munnen när jag tänker på den. Kommer jag någonsin kunna glömma dessa minnen? Egentligen borde jag vara sorglös och lycklig efter en sådan seger, men det går bara inte. Det är nog sant vad de säger- i krig finns inga vinnare, bara förlorare. För just nu är jag den som har blivit besegrad.

Av: Marta

Källor:

http://www.sol.lu.se/grekiska/smorgasbord/peloponnesiska-kriget/
https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/antikens-grekland https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta https://rimlighetensgranser.wordpress.com/tag/peloponnesiska-kriget/ http://www.mimersbrunn.se/article?id=2362 http://www.wikiwand.com/sv/Peloponnesiska_kriget
https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spartas_kungar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hoplit
http://varldenshistoria.se/civilisationer/greker/spartanerna-gar-till-sjoss https://historiskt.wordpress.com/2014/06/18/sparta/
http://www.babyhjalp.se/namn-grekiska-mytologin
Levande Historia 7

Husfru i Aten

KVÄLLEN INNAN BRÖLLOP – 17 juli 401 f.Kr.

Imorgon kommer jag att bli en husfru. Det är nämligen så att jag ska gifta mig imorgon. Jag fick inte vara med och bestämma om vem jag ska gå i brudstol med, planeringarna hade redan pågått sedan min födsel. Jag kommer förmodligen aldrig att upptäcka känslan av kärlek, veta hur det är att älska någon. Min mor anser att jag ska vara tacksam över att jag får chansen att äkta mig med någon med sådan hög status. Tyvärr är jag inte tacksam alls. Varför skulle jag, en 12 årig flicka behöva gifta mig med en man som är närmre min mammas ålder än min? DET ÄR JU VANSINIGT! Rent vansinne! Han är patricier precis som oss. Man får inte gifta sig med någon som inte är patricier. Mina föräldrar har sparat pengar väldigt länge till det här bröllopet eftersom det är väldigt dyrt att gifta sig. När en flicka blir bortgift betalar brudens familj till maken

Idag har jag prövat min bröllopsklänning, den är helt fylld med skimrande pärlor så man nästan blir blind så oerhört vackert. Den här dagen är något som alla små ungar drömt om, men för mig är det som en mardröm. Känslan har inte varit bra, har inte orkat äta på hela veckan och när jag väl åt kändes det som det skulle åka ut direkt. Min far tycker att jag överdriver, det kanske inte är så farligt som jag fått för mig. Personligen tycker jag det är väldigt orättvist att vi tjejer inte får bestämma något om våra egna liv. Det är inte bara mig det gäller, det är för alla tjejer i Aten. Vi får inte ens gå ut på gatan själva eller jobba, utan vi är betvingade att jobba som hemmafruar, föda barn och ta hand om hemmet.

GÄSTER – 27 december 403 f.Kr.

Han andas djupt, det är väldigt sent och hela Aten sover. Man kan höra den varma nattvinden susa utanför det stora vita fönstret. Hela dagen har jag slitit, städat och lagat mat. Dessutom har jag samtidigt tagit hand om mina två barn. Igår fyllde jag 14 år men istället för att fira, fick jag förberedda allt för festen ikväll. Romleous, som min make heter, ska fira att han öppnat ännu en bank vid hamnen. Jag är inte säker om någon kommer ihåg min födelsedag. Tro mig eller inte men min mamma födde 12 barn så det kan vara svårt att hålla koll på allas bemärkelsedagar. Affärerna går bra så för det mesta är Romleous på bra humör. De dagarna är bra men när Romleous blir arg är det en mardröm.

Idag skrubbade jag stengolvet och fönsterna tills man såg sin egna reflektion. Sedan la jag in grisen som jag köpte och preparera igår in i stenugnen. Kvinnorna i Aten får inte vara med på fester vi förväntans inte heller att hälsa. Jag blev väldigt förvånad när Romleous sa till mig att lås in mig i rummet, det behövde jag aldrig hemma hos min mor och far. Nu ska jag lägga mig jag har en lång dag framför mig vi ska göra oss redo för krig.

DET BLÅ HAVET – 13 februari 404 f.kr.
Det ända jag kommer ihåg är att höra klockorna ringa, vi va under attack. Sparta hade kommit för att anfalla. Nu hade det Peloponnesiska kriget börjat. Efter den tanken blev jag medvetslös, sedan vaknade jag av den starka havsluften och lukten av fisk. Jag la märke till det långa seglet och kom plötsligt på att ”JAG ÄR PÅ EN BÅT” på väg mot Sparta. De hade tagit mig fången som en slav ett öde värre än döden hade jag fått höra. Nu var det mitt öde, min framtid är att vara en slav. Det kommer inte vara sådan stor skillnad till mitt förra liv, där levde jag som en slav i mitt egna hem.

När man kollade runt och ser alla familjer och deras oro, men för mig var det nästan en lättnad allt jag ville var att komma ifrån det livet. Det var ändå rätt så skönt att vara på havet man kände sig på något sätt fri. Även fast jag är ännu mindre fri än jag var förr. När vinden gjorde så mitt hår flög bakåt kände jag en känsla som jag aldrig känt förr, en känsla där all min oro gick bort. Det var dags kändes det, jag kollade ner i det blåa mystiska havet och ser min egna reflektion titta upp mot mig. Hade det gåt hade jag hoppat ner i havet för att få den där känslan att stanna för alltid.

Av: Diana