Etikettarkiv: remus

Legenden om Rom

766 före Kristus 21 Juni min uppväxt (7 år)
Idag är det sju år sedan jag (Romulus) och min tvillingbror (Remus) hittades av en Varghona vid floden Tibern. De minnen jag har från den dagen för sju år sedan flyter omkring i mitt huvud än idag. Jag minns hur solen strålande i mina ögon, jag betraktade min broder och såg hur hans isblåa ögon gnistra av solens ljus. Vi låg i en brun korg, där ett handtag separerade mig från min broder. I korgen var det ett litet hål där jag kunde stoppa ner min fot, jag kunde känna hur vattnet forsade fram och tillbaka. Korgen, vår enda livrem, träffades av en stor smäll och det skvätte vatten överallt, och i och med det kände jag hur strömmen drog oss mot ena sidan av floden.

Vid flodkanten öppnade jag mina ögon och framför mig såg jag en varghona, hennes blick var intensiv och hennes ansiktsuttryck var obehagligt skrämmande. Pälsen på varghonan såg mjuk och len ut, med en dyster grå nyans som efterliknade de färger av kraftiga vattenfyllda moln. Det sägs att vargar fruktar människor, eftersom att det finns många jägare och hedrar som dödar de. Men inte den här varghonan, hon kom närmare och närmare korgen, tills hon stod precis framför oss. Plötsligt gav Remus till ett öronbedövande skrik. Varghonan backade två steg, och Remus brast ut i gråt, det tog en evighet för han att sluta gråta tills han äntligen såg att det inte gjorde någon nytta. Hon tog tag handtaget med hennes vassa, vita tänder. Hennes tänder var så vita att solens ljus strålade på de. Varghonan gick och gick, djupare och djupare in i skogen tills hon plötsligt stannade till. Det lät som att några jägare hade korsat hennes väg, men det var bara en hare som trasslade omkring i ett litet grönt träd som hade flera stammar. Varghonan hade en liten koja under en stor ek fylld med gröna löv och många långa grenar. Eken var så pass stor att om man klättrade längst upp kunde man se de sju kullarna. Plötsligt kom jag i kontakt med verkligheten igen. Jag var så törstig, det var som att hela min kropp var uttorkad och det kändes som att all saliv i munnen var borta. Varghonan lade oss i kojan, och gick sedan tillbaka till Tibern för att hämta vatten till mig och min broder. Jag gäspade stort och sträckte på mig, skulle inte varghonan vara tillbaka snart tänkte jag för mig själv, tills jag somnade. Resten av historien är ett minne blott.

753 före Kristus, hittade kungariket 2 Mars (19 år)
Det var en kylig kväll, jag gick ut ur slottet ner vid Tibern. Där allt började, jag gick och gick tills jag var framme vid ett träd, jag satte mig bredvid trädet. Jag började tänka på alla minnena från när vi tog tillbaka makten från Morfars bror. Jag kollade upp när jag kände värmen på mina ben, och till min förvåning såg jag en blodröd stämningsfull solnedgång vid utkanten av bergskedjan. Jag kunde känna den friska luften bland vinden, och bara njuta av den vackra utsikten.

För ungefär 3 månader sedan så hittade en heder mig och min broder, och berättade om allting som hade hänt. Han sa, ”Ni var sönerna till prinsessan Rhea Silvia. Hennes far hade varit kung, men jagats bort av sin bror. Nu när brodern blev kung i landet ville han döda er, eftersom att han trodde att ni sedan skulle ta över makten över han, och därför lades ni i en korg som kastades i Tibern, i hopp om att behålla sin diktatorroll.”

Vi bestämde oss för att gå och avrätta vår morfars bror. Vi kom fram till en kulle, där det frodades högt gräs som var grönt färgat. När vi kom fram till slottet hade vi hedern med oss som sällskap, för att hjälpa oss med att avklara vår färd. Alla ögon vändes mot oss och på en sekund var det som att ingen hade stått upp. Det var som de visste vilka vi var innan vi ens hade sagt något. Längst upp i slottet stod vår morfars bror redo att bemöta oss, jag möte han i blicken. Han hade de isblåa ögonen som min broder hade, sekunden efter var han redan död. Remus min starka och hjältemodiga broder, tog chansen och dödade han med sitt svärd med gulddetaljer vid handtaget, och spetsen med färgen av silver. Vår morfar blev sedan kung igen och som belöning gav han oss ett stycke land vid Tibern, som vi sedan med tiden byggde upp till en stadsstat.

753 före Kristus, dödade min broder, 23 April
Jag vaknade av en kraftig magsmärta, det var som att smärtan förflyttade sig mellan olika organ i magen. Idag skulle vi bestämma vart gränslinjen skall vara. Jag gick för att klä på mig några rena kläder, jag valde att ha min röda mantel och min metall detaljerade väst. När jag gick ut, hittade jag den perfekta gränslinjen. Jag drog ett streck på marken för att sedan visa vart muren runt staden skall gå. Jag kollade bakom mig och bemötte min broders ögon, hans ögon så blåa och hans hår med guldenlockar, som var en onaturlig lysande nyans. Remus retades, han började hoppa över strecket. Jag hade fortfarande kvar magsmärtan från morgonen, och jag var verkligen inte på bra humör. Jag började känna hur all ilska bara kom upp från botten av mina tår upp till hela min kropp, jag blev stört förbannad och hög ihjäl min broder. Sedan sade jag ”Så ska det gå med alla som försöker ta sig över mina murrar”. Känslorna i min kropp var lite olika, jag var både stolt och ledsen samtidigt. Mina axlar sjönk ihop och min blick var mot det gröna gräset, och i mina ögon växte det fram tårar. Det var en tragedi att min broder dog men jag behövde fortsätta framåt i mitt liv.

Det romerska imperiet blev döpt efter mitt namn, Romulus , och jag blev rikets första kung och fick diktatorrollen. Under den tiden jag var kung funderade jag dag och natt på om jag skulle få bevittna ett krig under min styrelse, eller om det skulle förbli en evig pax romana.

Av: Sandra

Källor: Historiska boken, Wikipedia, So-rummet, Ms.Brander, Mr.Karlsson, Ms.Ingeborg.