63 e. Kr. (Maius, maj, tidig kväll)
Idag var jag ute nästan hela dagen, men så klart så bryr sig mor och far knappt om mina handlingar eller var jag befinner mig. Trots allt hatar de mig för att jag inte är en kille, att jag inte kan ärva tronen om min äldre bror skulle dö. Jag hade spenderat min dag utanför staden Rom, tidigt när solen steg hade jag lämnat palatset och försvunnit långt borta, mot gränserna. På vägen ut från staden hade jag passat på att kvickt köpa en limpa bröd. Sedan hade jag pumpat ut några skinnlägel vatten ur en gatubrunn som låg undangömt i en gullig liten gränd med vinrankor runt om, som från en saga. När jag nått gränserna hade jag anslutit mig med de soldater som är del av den legionen utanför Rom. De övervakar Roms gränser och är vana vid att jag kommer och är med de, samma tid varje dag går jag med de längs Roms gränser. Gränserna såg helt normala ut, när jag var liten hade jag hört om de läskiga varelser utanför, men utanför ser allt detsamma ut. Det luktar förvisso renare utanför Rom, speciellt under sommaren, då hela Rom är som en ugn där alla hus och invånare är mat. Vi delade mat och vatten när halva dagen hade gått åt och solen stod i mitten av himmeln. Att försvinna bort från allt i en hel dag har inneburit en säkerhet, att inte vara i närheten av min mor och far, all den tid som spenderas i palatset är bortkastad tid.
Min broder hade hjälpt mig att hitta till den här platsen, jag hade följt med honom flera gånger när jag var liten och kollat på när han tränat med soldaterna. Gränserna hade alltid varit läskiga när jag var liten, slutet på det säkra inom staden, fullt med banditer och farliga typer. Fast nu ser jag inte på de stora murarna som slutet av något underbart, men början av ett äventyr. Utflykterna upphörde för några år sedan, fast minnet av de fanns kvar.
Minnena kom till nytta för några månader sedan när hade mor blivit missnöjd med hur jag uppfört mig under kvällsvarden. Det hela hade börjat med att mor slagit till en av tjänsteflickorna och mumlat att hon förtjänade att bo med hundarna för att hon ställt maten fel framför henne. Då hade jag försökt beskydda henne men mor hade blivit missnöjd och skickat mig till mitt cubiculum (kammare) utan kvällsvarden. Dagen efter hade jag vaknat tidigt och försvunnit ut i staden, när solen fortfarande höll på att vakna och himlen var en målning som inte kunde målas. Men jag hade då råkat springa in i en av min broders lärlingar och lyckats tappa medvetet på grund av den hårda rustningen. När jag vaknat hade han tagit mig till Roms utkanter, han hade märkt att något var fel eftersom jag sprungit in i honom hårt nog att förlora medvetet. Han hade därför börjat prata med mig om bråket dagen innan samtidigt som vi gått igenom lägret där soldaterna som övervakar Roms gränser bor, med tält, övervakningstorn och träningsläger beströdda här och där. Jag hade befunnit mig där tills månen stigit upp från samma linje där båtarna försvinner vid horisonten. Constantin (min broder) hade tagit mig tillbaka till palatset
Själva minnet av hur jag kom hit för några månader sedan, hade fått tiden att rinna iväg som sand i ett timglas. Men Constantin hade kommit och hämtat mig när han var klar med träningen, han brukar träna med de nya soldaterna eftersom han själv är högsta befälhavare. Mor och far hade bestämt att han skulle bli befälhavare när han fyllde XVI (sexton), men hans träning påbörjades som liten. Nu är han lika stark som en oxe, brukar jag oftast höra från bekanta som känt honom som liten. På vägen tillbaka hade jag märkt hur han verkar vara svag runt dottern till en av de rika familjerna i Rom, kanske blir hon min syster? Nog med skvaller, natten nalkas och jag måste vila nu, så att all energi till nästa dag är tillbaka.
63 e.Kr. (Iunius, juni, eftermiddag)
Min mammas broder hade kommit till Rom idag, en överraskning för mig, men något som alla andra i familjen hade vetat. Han hade stått och fört en konversation med min fader angående hans blindhet mot de hot utanför staden, någonting om illasinnat män som ville att senaten skulle komma i makten igen. När han hade märkt att jag tjuvlyssnade hade han snabbt hunnit krama om mig, sedan hade vi försvunnit ut ur staden. Tillsammans hade vi kul idag, utanför staden. Vi har pratat om kriser och situationer medans vi gått längs kusten. Domitius, min mors bror, har alltid behandlat mig som en äldre och kunnigare, när ingen annan har det. Han har alltid varit den fader jag aldrig haft, han förlorade sitt första barn i en
oförklarad sjukdom, hans hustru dog i förlossningen av sitt andra barn. Barnet dog tillsammans med sin mamma. Sedan dess har han behandlat mig som sitt barn när mor och far inte såg mig som deras barn utan en förbannelse.
Domitius hade nyss kommit tillbaka från fredsavtal i Greklands stadsstater, det hade varit uppror. Med sig hade han ett halsband av pärlor och snäckor, till mig. En klänning lika vacker som himlen och stjärnorna hade han också haft med sig till mig från en annan av stadsstaterna. Den bestod av nyanser lika som eftermiddags himmeln och en nyans min mor har på en av sina juveler, likadan som natten. Det började vid nacken och blev mer till den mörka himmeln vid midjan där ett bälte av guld slingrade runt midjan. Guld bältet hade några av gudarna inristade på den, men inte de jag växt upp runtom utan de mäktiga gudarna från Grekland.
För många år sedan hade jag suttit i Pantheon och bett till gudarna Securitas och Neptunus för säker och bra resa tillbaka till Aten för Domitius. Han hade då letat upp mig i templet och väntat tills jag var klar. När han väntat hade jag hört honom muttra surt över något när han gått runt i det sfär formade templet. Senare när jag hade avslutat så hade han berättat att mina gudar är imitationer av de riktiga gudarna i Grekland. Vi hade skrattat åt hans fåniga kommentar, speciellt jag eftersom han tydligt var sur på att folket i Rom beundrar imitationer av hans folks riktiga gudar. Han hade lovat att nån gång skulle han och jag åka till Aten, då skulle han lära mig om de ’riktiga gudarna’, som han hade kallat de. Jag ser verkligen fram emot att åka till Aten.
64 e.Kr. (Sextilis, augusti, förmiddag)
Denna morgon hade jag vaknat av att någon ruskat till mig ordentligt, Domitius. Han hade dragit upp mig ur sängen och genom de långa korridorerna av palatset. Han hade dragit mig till det området där de lagar morgonmål, middagsmål och kvällsvarden. Rummet har en stor stenugn, en springbrunn, en stort-förråd med mat som skulle kunna mätta hela Rom i ett helt år, viner som har färdats från andra sidan världen från mäktiga kungar, glas-tallrikar och bägare som hade det allra vackraste smycket, det vackraste kacklet med små färgade glas bitar i väggarna och stora fönster som hade utsikt över hela Rom. Domitius hade börjat dra ner hyllor och köksredskap. Så fort han dragit ner de, började en dörr urskiljas. Han hade öppnat dörren våldsamt och dragit mig igenom den mystiska dörren. Jag hade då varit för trött för att fråga några frågor, men jag var inte alls rädd. Efter dörren hade en oändligt lång korridor väntat, korridoren var helt täckt i damm och spindelnät. Men efter en lång stund av att Domitius hade dragit på mig, hamnade vi långt utanför Rom, för att inte nämna från palatset. Domitius hade tagit mig till en hamn! Lukten hade varit både ljuvlig men ändå Han då vänt sig om och gastat att han och jag skulle till Aten. Redan vid det laget hade jag fattat att någonting sådant väntade efter de långa korridorerna. Vi hade i alla fall kramats och han fick minst CX (100) gratifikationer.
Domitius hade sedan gått ombord på det mest storslagna skepp jag någonsin lagt ögonen på. På framsidan var en stor kvinna av träd som föreställde en Amor (kärleksguden), med färger som fick henne att se riktigt ut. Hela skeppet hade dekorationer och färger som jag aldrig sett förut. Längs hela skeppet fanns det flera mönster och målningar med de grekiska gudarna och zodiaken. Flera år av jobb på denna båt, kostnaden skulle nog kunna göra varje fattig i Rom till patricier. Jag hade stått på beundrat skeppet så mycket att jag inte ens hade märkt att Domitius hade dragit på mig och att skeppet hade börjat lämna hamnen. Till slut hade jag vaknat till liv igen för att ljudet av de skriande måsarna hade dött ut. Nu är jag på väg till Aten.
Av: Alexandra