Etikettarkiv: sparta

Mitt liv som krigare i Sparta

Fredag 18 augusti 405 f.Kr
Jag är en krigare från Sparta och vill bli en legendarisk krigare som alla ska komma ihåg under en lång tid. Min vän Perseus är en briljant smed och tjänar jättemycket pengar. Han skapade min rustning som var övermäktig och gjord av järn och stål. Rustningen hade två stålspikshandskar som vapen. Den här rustningen var gjord för att hoppa på fiender. Beslutsam gick jag till hans smedsverkstad och frågade om rustningen var klar. Perseus sa rustningen behövde mer tid att bli klar och det var hans mästerverk. Han berättade också att den skulle vara bekvämt på insidan av rustningen. Han föreslog att jag skulle gå till en teater så länge.

Beslutsam gick jag ut från smedverkstan och promenerade till en teater som höll på runt gatan. Jag tog min plats och såg pjäsen. Pjäsen var en tragedi för att man kunde se på skådespelarna att någonting sorligt händer. Plötsligt ropade någon från utposten att en armé var på väg. Alla sprang direkt till vapenverkstan och beväpnade sig.

Springande kom jag till smedverkstan och bad Perseus att jag måste använda rustningen genast. Perseus påpekade att rustningen behövde lite mer justeringar och varnade mig att min rustning kan gå sönder i kriget. När personen från utposten skrek oväntat att det var en atensk armé då blev alla uppumpad och redo mot armen för att kungarna över Sparta hade haft lite konflikter mot Aten efter kriget mot perserna.

Perseus mutrade med ett förvånat uttryck om att jag skulle få använda rustningen för det här kriget men undrade om jag skulle ta risken. Jag var tvungen att ta risken för att ingen av oss spartaner visste om hur stark Aten var. Jag gick in i rustningen och fick känslan av att jag var jättekraftfull. Perseus hade lagt till något slags skönt material inuti rustningen.

Perseus uppmanade mig att gå till militär chefen Gordios. Jag löpte till militär förberedningsplatsen och såg på Gordios som planerade motstånd, attack och formation mot den atenska armén. När Gordios fick syn på min rustning gick han direkt mot mig. Gordios sa bestämt att jag var deras mega vapen. Gordios framförde till alla att när den atenska armén håller på att vinna, då skulle alla retirera sig mot porten och sen kommer jag som blev kallad för ”Mega riddare” landa i planen och förgöra allihopa som krigar för Aten. Soldater rusade till fältet och krigade mot Aten. Det kom sig att den atenska armén var jättestark för att de höll på att vinna. Men soldaterna retirerade till porten och Perseus skojade inte när han sa att rustningen var gjord för att hoppa därför att jag hoppade över porten och kom flygande ner på 5 atenska soldater på hästar. Alla atenska krigare stod still, gapande och rädda.

Jag hoppade på 3 andra atenska soldater. Den atenska armén gav på mig. Deras vapen var ingen match mot min rustning. Deras general hojtade på hans armé att retirera men jag hoppade på generalen och efter när generalen dog, släppte alla hans soldater sina vapen på marken och höll händerna uppe. Hastigt öppnade Spartas port och soldaterna kom rusande med hästar till den atenska armén som gav upp. Springande på en häst kom Gordios till mig och sa komplimanger till mig. Han föreslog att jag kan gå tillbaka till porten och vila. Jag gick tillbaka till porten och in i smedverkstan.

Perseus såg överraskande ut att rustningen inte har tagit någon skada och frågade mig om vi vann kriget. När jag sa med en glad röst att vi hade vunnit kriget, såg Perseus belåten ut och frågade om vi skulle gå ut och äta något för att fira. Jag tacka nej, gav Perseus rustningen och vandrade hem.

Onsdag 14 maj 405 f.Kr
Jag och min vän Telamon skulle till en komediteater idag. Plötsligt kom Perseus springande till mig och meddelade mig med en lycklig röst att rustningen var klar. Jag ville genast se rustningen och frågade om Telamon om han ville komma. Han ville komma och då började jag, Perseus och Telamon löpa till smedsverkstan. Jag kom dit först och fick syn på något otroligt. Vi stod framför rustningen gapande. Rustningen var svart med silver som sekundär färg. Rustningen hade en spikhjälm så att ingen skulle kunna hoppa på mitt huvud och ta ut hjälmen. Rustningen hade jättemycket skydd på baksidan för att det var ungefär 10 lager av metall där och hade små, svarta spikar också. Perseus förklarade att han hade lagt till extra skydd och mer beväpning. Jag ville så gärna testa rustningen och frågade honom om om lov. Han protesterade och sa att rustningen skulle bara användas på krig. Jag frågade även hur skulle dräkten hoppa när den har så mycket lager av metall på dräkten.

Perseus klargjorde att under mina fötter på rustningen så finns det jättekraftfulla springfjädrar som lät mig hoppa på fiender. Jag gnällde på honom att få testa rustningen. Innan Perseus hann säga något så kom Gordios till smedverkstan. När Gordios fick en glans på rustningen blev han GAPANDE överraskad. Gordios sa till mig att vi skulle attackera Aten idag.

Jag blev så glad för att använda rustningen. Jag och Gordios vandra ut från smedverkstan och till militärförbrednings platsen. Alla soldater var där och väntade på att Gordios skulle ge order. Gordios sa att vi skulle bara rusa mot porten och vår mega riddare skulle ta sönder den. Allihopa rusade med hästar ut från Sparta. När vi kom vid Aten så hörde vi utposten ropa till Atens soldater. Deras port öppnades och ut kom hästar med soldater. Två elitsoldater kom ut med jättestarka dräkter. Gordios sa till mig att de skulle ta hand om soldaterna och jag skulle knycka de där elitsoldaterna. Båda elitsoldaterna rusade på mig. Jag kunde inte hoppa på elitsoldaterna för att de inte var i min räckvik. Perseus sa till mig innan vi gick att jag inte skulle hoppa om soldaterna var inte minst 7 meter ifrån mig. Soldaterna kom och attackerade mig med sina klubbor. Man kunde knappt känna något genom den kraftfulla rustningen. Med mina stålspikshandskar dödade jag båda soldaterna med mina stålspik handskar. Jag kände mig så kraftfull att jag bedrog Sparta och dödade Gordios och allt i min väg. Jag ville bara krossa allt i min väg. Jag hoppade över Atens port och landade på två människor. Min ilska ville krossa allt som var i min väg. Jag förstörde många Atenska byggnader och dödade människor. Aten gav upp och bedde mig att sluta. Undrande frågade vem skulle jag döda. Aten bönade att jag skulle gå ut och krossa vad jag ville förutom Aten. Tveksam gick jag ut från Aten och till Sparta. Deras port öppnades och Perseus stod väntande. Han undrade vad de andra soldaterna är. En lögn passerade min mun till honom att de inte klara sig under kriget. Han bad mig att ta av rustningen men jag vägrade. När Perseus skrek på mig så hotade jag honom att jag skulle döda honom. Perseus backa undan och sprang till hans smedsverkstad. Jag vandrade till konungarnas slott. Kungarna undrade vad jag ville. Jag skrek ilsket på de att jag är den nya kungen i Sparta. Kungarna skrattade och hans högsta vakter attackerade mig. Deras vapen var ingen match för min rustning och jag dräpte vakterna och mördade kungarna. Det blev natt och jag blev så beroende av rustningen att jag somna inuti den.

Fredag 14 november 405 f.Kr
Det var en vacker morgon i Sparta. Rustningen har varit på mig ungefär i två månader och inte har rört mig ur fläcken. Jag tog av den när jag skulle duscha. Plötsligt uppstod ett bullrande. Det var den armé som höll på att komma hit. Jag sprang till porten och hoppade över den. När jag landade såg jag att det var romarna. Det var myter om att romarna regerar hela världen. Jag tänkte bli den första skulle som besegrade de. De rusade och jag hoppade på de.

Romarna hade katapulter ungefär 1 kilometer bort och katapulten slängde stenbumlingar med eld. En bumling som flög brinnande ner och träffa mig så höll den på att brinna. Branden slocknade snabbt för att min rustning är resistent till eld för att den har så mycket lager av metall på sig. Jag fortsatte döda folk tills plötsligt mina öron hörde ett kras inuti rustningen när jag var mitt i luften. Katapulterna fortsatte kasta bumlingar. Jag försökte hoppa på bumlingen men jag kunde inte. Jag märkte snabbt att en fjäder har gott sönder inuti dräkten. Från ingenstans kom Perseus hoppande med en dräkt som såg ut att vara skapad för att förstöra min. Jag gjorde ett idiotiskt drag att gå på honom men när han svängde sitt svärd då gick splittrade och flygande i bitar. Jag kunde inte tro att hans svärd borrade genom 10 lager av metall. Perseus sa till mig att han visste att han hade jobbat så hårt med hans dräkt i de senaste två månaderna och för att jag bedrog Sparta så skulle jag betala priset för det. Här är jag skriver mina sista ord innan jag blir avliden. Det var ett misstag att bedra Sparta och jag hoppas att ni förlåter mig.

Av: Rhythm

Livet som en soldat

7 Maj 405 f.kr. Aten
Jag brukar inte må dåligt men det här är en helt annan grej, om bara en vecka ska vi, Aten krigas mot Sparta. Vi har också hört om att Sparta är OTROLIGT stark och vi förväntar oss mycket starka motståndare, vi har till och med hört om deras krigarkvinnor. Kvinnor i Aten krigar inte, de sköter hushållet och sånt och jag visste inte att kvinnor kunde slåss. Jag är egentligen inte mer än en vanlig soldat. Men alla borde ändå börja träna för kriget nu, för vi vill inte förlora… Ingen vill väl det, eller? Detta är det första kriget mellan de två största stadsstaterna, i alla fall vad jag vet. Det är rätt så sent nu och jag behöver nog sova, bara en vecka till…. fingrarna korsade.

14 Maj 405 f.kr. Aten
Kriget ska börja snart… jag är väldigt, väldigt nervös. Vår arme hade tränat varenda dag sen förra året och känner oss ganska redo, men det hindrar inte mig från att fortsätta vara nervös. Jag är en skicklig båg-skytte och min specialitet är min förmåga att sikta. Men själv klarar jag inte en hel KOLONI. Men som tur är Atens arme mycket stort och är väldigt starkt – Oj nu ser jag skeppen vid horisonten, det måste väl vara Spartas krigsskepp. Måste gå, önska mig lycka till!

28 april 384 f.kr. Kreta
Kriget går uselt, men ja, jag lever fortfarande och jag lyckades fly. Jag var en av de få som lyckades att fly. Det har varit ett väldigt stort krig och jag dog nästan, jag hade blivit träffad av en pil i vänstra arm och det har fortfarande inte läkt. Min utrustning i rött och svart hade blivit splittrad i två halvor av en man med stålspikshandskar och mycket stark utrustning som hoppade på mig, jag spelade död för att han inte skulle mosa mig och gissa vad som hände? Det funkade! Jag hade vikt undan just i tid och det såg ut som om att han träffade mig med handskarna. Sparta hade tydligen samlat andra grekiska imperium för att kriga emot oss. Det var som 10 mot 1, gud vet om det var ett mirakel eller inte, men ändå överlevde jag kriget, jag antar att man får tacka Gud. Just nu ser det rätt så dåligt ut för oss. Det var mycket blod och döda människor låg överallt, torget var en skräphög fullt med döda soldater och husen hade rasat, det gick faktiskt helt okej på början men när vi till slut upptäckte att det var mer än EN stadsstat… jag vill nog inte gå in fler detaljer för det var hemskt…så tillslut övermannade de oss. Vi är nu under deras kontroll men allt kan hända och man vet inte när, så man får väl bara hoppas på det bästa.

Av: Kevin

KÄLLOR:
SO-RUMMET
MIMERS BRUNN
WIKIPEDIA
LEVANDE HISTORIA BOKEN

Peloponnesiska kriget

12 maj 431 år f.Kr.

Jag lyckades inte falla i Morfeos armar på hela natten igår. Det var oerhört obekvämt att ligga på skölden som enligt sägnen skulle ge oss tur inför morgondagens kamp. Även fast jag hade förberett mig för denna dag praktiskt taget hela mitt liv kändes det som om jag inte var redo. Under tio år hade jag tränats i allt från löpning, brottning, spjutkastning och disciplin tills jag slutligen kunde bli en hoplit i den spartanska armén. Men när vi marscherade mot halvön Peloponnesos, för att enas med våra allierade stater var allting annorlunda. Inte ens i mina häftigaste drömmar hade jag kunnat trott att våran militära kraft var så mäktig.

På den vidsträckta vägen stod nästan lika många fotsoldater, både män och kvinnor, som stjärnor på himlen. Vilket håll jag än vred blicken till såg jag en ändlös här av långa spjut och massiva sköldar med ett upp-och-ner vänt V på. Det var ett bevis på att vi tillhörde Spartas armé. De flesta krigarna bar även en himation, harnesk av brons, benskenor och till och med hjälmar som fick folk att darra när de mötte oss. Det enda som inte var lika märkvärdigt med våran klädsel var de enkla, bekväma skinnsandalerna. Men även de var väldigt praktiska då vi fick gå i flera timmar om dagen. Det klarade jag faktiskt utan större problem eftersom löpning har jag övat på varje dag ända sedan min sjunde födelsedag då jag påbörjade träningen som soldat.

Innan solen hade hunnit gömma sig bakom molnen var vi redan framme. En av våra två kungar, Archidamos den II, skulle skriva på en allians som alla stater från Peloponnesos hade gått med på. Alla, förutom Argos. Det hade ryktats om att de inte ville erkänna Sparta ära och trohet utan tänkte hålla sig borta från kriget som snart nog skulle bryta upp. Medan jag väntade på att officierna och de andra som stod högre upp i samhällsklassen utförde sitt jobb, fick vi hopliter konstruera ett läger där vi skulle stanna för natten.

Bivacken vi lyckades bygga upp var rätt imponerande. Vi valde att stationera oss mellan två omfattande berg som verkade resa sig nästan upp till himlen och som gav oss skydd ifall fienden skulle attackera. Varje officerare fick sitt eget tält i en djup, blodröd färg medan de enklare fotsoldaterna fick nöja sig med att vila på det grönskande gräset och återhämta krafterna där. Även fast det nästan var sommar blåste vinden ganska starkt och gav mig gåshud. Doften av nylagad tomatsoppa och färskjäst vin, fyllde hela lägret och fick min mun att vattnas. Det var skönt att kunna värma kroppen med en mustig soppa innan det var dags att somna. Jag måste vara utvilad för imorgon. Då är det dags för krig. Riktigt krig.

30 september 428 år f.Kr.

Aldrig har jag känt mig lika utmattad som idag. Under de senaste tre åren har tiotals strider utkämpats, hundratals byar och städer utplundrats och tusentals människor dött i hemska omständigheter. Själv har jag varit tillräckligt nära att dö flera gånger att jag inte längre är rädd för bortgången. Men denna dag var annorlunda. När ödet för hela vår armé låg i mina händer behövde jag vara förskräckt. För vad skulle hända om jag misslyckades?

Jag vaknade som vanligt några timmar innan solen steg upp, för att hålla min dagliga vaktpost. Tillsammans med Ares skulle vi övervaka hela östra och södra sidan av lägret. Ares är några år äldre än mig, fast jag är definitivt en bättre krigsman än honom. Man kan direkt begripa på hans runda mage att han uppskattar en kunglig måltid och avskyr svettig träning. Utrustningen som alla hopliter bär måste smidas speciellt för honom, eftersom han är alltför kort och mullig för att någon av de vanliga storlekarna ska passa. Jag har ingen aning vem det var som valde hans namn, men att kalla honom efter stridsraseriets gud var inte heller ett passande val.

Plötsligt hörde jag ett märkligt ljud. Först liknade det bara ett djur som tassade omkring i det daggbestänkta gräset men det blev allt tydligare och till slut insåg jag vem det var. Fast då var det redan för sent. Två fientliga soldater hade hoppat på oss bakifrån och kastade varsin säck på våra huvuden. De drog oss längs det öppna gräsfältet och jag uppfattade att vi närmade oss havet då bruset av vågorna som slog mot bergen nådde mina öron. Det Attiska Sjöförbundet samlade hela sin armé där, för att kunna attackera oss under natten. Och på toppen av kakan kunde bara jag och Ares varna Sparta.

Paniken fyllde mig från topp till tå. Blodet började pumpa snabbare i mina ådror och jag fick en obeskrivlig kick av energi. Jag tog i allt vad jag kunde och sparkade till soldaten som höll ett hårt grepp om mina armar. Utan att vända mig om rusade jag hela vägen tillbaka till lägret, för att rädda mina vänner. Hela tiden tänkte jag på Feidippides som hade sprungit 42 kilometer från Marathon till Aten under Persiska kriget och det gav mig drivkraft. När jag äntligen kom fram till bivacken, ropade jag med hela rösten att fienden skulle anfalla oss närsomhelst. Och tro mig eller inte, men när de kom hade vi redan hunnit gömma oss i skogen och väntade på att kontrattackera. Allt var tack vare mig! Jag lyckades bärga hela Sparta och blev dagens hjälte! Men kriget är ju fortfarande långt innan slut…

2 april 404 år f.Kr.

Fred! Det är fred! Äntligen! Redan på morgonen skvallrades det att Aten har kapitulerat och på eftermiddagen var det bekräftat. Vi, alltså det Peloponnesiska förbundet stod som segrare efter 27 år av barbariskt krig. Under alla dessa år har det varit jämnt mellan motståndarna, eftersom vi var okuvliga på land men det Attiska Sjöförbundet hade en starkare flotta. Det övervägande slaget kom då vi bestämde oss för att söka ekonomiskt stöd hos perserna. Det kanske låter tvivelaktigt med tanke på att de har varit våra största fiender ända sedan Persiska kriget, men eftersom de var villiga att stärka vår krigsmakt till sjöss gick vi med på det.

Det har faktiskt redan gått tre månader sedan det sista slaget vid Aigospotamos utkämpades fast ändå minns jag allt som om det hände igår. Bilden av hur havet slukade in sig de brinnande båtarna, likt ett monster som äter sitt offer håller fortfarande mig vaken om nätterna. Mitt i sömnen brukar jag ryckas upp av plågsamma skrik som döende män hade gett ifrån sig innan Hades tog dem till sitt rike. Även lukten, en obehaglig blandning av blod, havsvatten och brand ger mig kräksmak i munnen när jag tänker på den. Kommer jag någonsin kunna glömma dessa minnen? Egentligen borde jag vara sorglös och lycklig efter en sådan seger, men det går bara inte. Det är nog sant vad de säger- i krig finns inga vinnare, bara förlorare. För just nu är jag den som har blivit besegrad.

Av: Marta

Källor:

http://www.sol.lu.se/grekiska/smorgasbord/peloponnesiska-kriget/
https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/antikens-grekland https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta https://rimlighetensgranser.wordpress.com/tag/peloponnesiska-kriget/ http://www.mimersbrunn.se/article?id=2362 http://www.wikiwand.com/sv/Peloponnesiska_kriget
https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spartas_kungar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hoplit
http://varldenshistoria.se/civilisationer/greker/spartanerna-gar-till-sjoss https://historiskt.wordpress.com/2014/06/18/sparta/
http://www.babyhjalp.se/namn-grekiska-mytologin
Levande Historia 7

Mitt liv som krigare i Sparta

Torsdag den 29 februari 451 f.Kr Sparta
Mitt liv har inte varit det bästa livet som finns för att i Sparta brukar man ha ett väldigt tufft liv. Tills jag blev fem år gammal var mitt liv väldigt bra, sen kändes det som att jag ville ta självmord. Att leva i Sparta var inte enkelt man fick bara bo med sina föräldrar tills man blev fem år gammal. Efter det fick man gå till militärskola för att i Sparta var det en lag för killar och tjejer, vilket många hatade. De sa att de hade det för att fler i Sparta skulle bli starka krigsmän.

Första dagen när jag gick dit trodde jag att det var ett slags gladiatorsspel som jag var med i. Därför blev jag rädd och det kändes som att jag ville ta mitt liv. Efter förklarade de att det var en militärskola. De visade runt i skolan, vad man skulle göra, vad man skulle äta, när man ska vakna, vilka övningar vi skulle träna. Flickorna skulle vara i militärskolan med killar och träna med dem. När man var där så var naturen ganska bra då menar jag att det inte fanns sopor i naturen. Militärskolan var ganska stor det fanns en stor byggnad med 8 våningar 4 våningar var för sov-plaster, 2 våningar för läran alltså där man lär sig att skriva och läsa, 2 våningar för matsal. Sedan fanns det 4 planer för hinderbanor fast det var olika för olika nivåer., det fanns en löpningsbana, en plan för att fäkta. 4 planer för brottning och spjutkastning. Alla hade normala kläder på sig. För killar hade de fibula som täckte magen, det var en brosch som fungerar som säkerhetsnålar vi använder idag. Fillet var ett tygband som knutits fast i håret. De hade ett bälte av läder vid midjan. Chition var vad som täckte den nedre delen av kroppen, det var ett linnetyg som viks längs kroppens vänstra sida och hålls på plats vid skuldrorna med fibulor. Flickorna hade också på sig fibula, chition och ett bälteläder vid midjan som killar. Till skillnad hade flickorna himation som var en rektugual schal som kan draperas på olika sätt.

Andra dagen skulle vi vakna klockan 6:00 på morgonen, då åt vi lätt kornsgröt eller bröd och vin som pålägg skulle vi ha getost och oliver. Sedan skulle vi i 4 timmar lära oss skriva, läsa, sjunga och hålla tal(retorik). Sedan skulle vi klara en hinderbana, vilket tog en och en halv timme. Sedan vid klockan 12:00 skulle vi äta kött. Sedan skulle vi para ihop oss och fäkta i 3 timmar och jag brukade para ihop mig med Socrates. Han var en annan kille i vår militära skola. De flesta i vår militära skola brukade säga att jag och Socrates var för starka, jag brukade svara att mina föräldrar tränade mig innan jag gick i den här militär skolan fast Socrates brukade träna sig på nätterna när han inte kunde sova. Sedan skulle man springa 200 meter och vila i 5 minuter i 2 timmar. Sedan skulle man träna spjutkastning i en halv timme. Sedan skulle man äta mat vid klockan 19:00 då åt man fisk med ris. Klockan 20:00 skulle vi träna brottning i en och en halv timme. Klockan 22:00 skulle vi sova.

Det här skulle vara vår rutin tills vi blev 20 år gamla, fast ju äldre man blev skulle man göra mer fys. Då menar jag att t.ex. när man var 5 år gamla skulle man göra 10 armhävningar fast när man var 15 skulle man göra 25 armhävningar. Sparta var republik, de ville ha en stark armé och det var därför de ville ha militär skola från barn som var 5 år till vuxna som var 20

år. När jag och Socrates blev 20 år gamla och skulle gå till militär skolan för sista dagen kom chefen av militärskolan. Han ville berömma oss och säga att vi var vald till den Spartanska armé när de behövde kriga mot andra länder.

Fredag den 21 Juli 430 f.Kr Sparta
Jag hade äntligen fyllt 30 år. Det var en speciell dag jag skulle komma ihåg. Det var så viktigt för att det från idag kan jag gifta mig. Efter 3 dagar så hittade jag en kvinna jag skulle gifta mig med. Hon var bara 15 år gammal och hon hette Selene. Män brukar gifta sig med kvinnor som är hälften så gamla än dem. Selene hade mycket jobb att fixa tills hon gifte sig med mig. Spartanska kvinnorna brukade vara de snyggaste kvinnorna. Selene hade gått i min militärskola innan fast eftersom hon gifte sig med mig fick hon skippa att gå i militärskolan och för att hon var redan för stark. Selene och jag skulle gå ut på krig om det behövdes. När hon var hemma skulle hon städa rummen. Selene var en av de starkaste spartanska kvinnor hon var så stark att hon kunde vara starkare än några killar i den spartanska militär skolan. När hon inte skulle vara på krig skulle hon vara hemma. När hon var hemma skulle hade hon många uppgifter. Hennes viktigaste uppgift var att föda barn som var friska och starka, om man hade tur så fick man en pojke och om man hade otur fick man en tjej. Man brukar säga det för att man tyckte att om man hade en kille var den stark och slapp att ta hand om hemmet medans flickorna behövde göra det. Om man hade tre barn och en av de var killar, två av de var flickor brukade föräldrarna lämna de vid havet så de dog för att de hade uppgifter att ta hand om. Förutom att föda barn hade kvinnorna mer uppgifter att ta han om, t.ex. som att de behövde bland annat städa rummen, laga mat(om männens släkt skulle komma hem behövde hon laga maten helt själv). Kvinnorna skulle också ta hand om hushållet.

Tisdag den 10 augusti 425 f.Kr Sparta och Aten
En dag bjud jag Socrates och hans fru Kosmo hem till oss, så att de kunde hälsa på varandra för att det var länge sen jag och socrates träffades sist. Efter vi hade pratat skulle vi äta mat, Selene gick irriterad till köket och lagade mat. Hon lagade Kött med vin och bröd med oliver som pålägg i brödet. Kosmo och Socrates tyckte att maten var gott, de ville berömma Selene. Efter en liten stund skulle Kosmo och Socrates gå hem fast sen kom det ett brev till oss. I brevet stog det att det kom från kungarna i Sparta, där skrev de att alla kvinnor och män skulle samlas vid en plats. Sedan springde vi dit , de två kungarna höll ett tal om att vi skulle kriga mot Aten efter vad de gjorde i kriget mot perserna. Kungars taktik var att atteckera från baksidan av Aten eftersom där vid baksidan har de inte mycket skydd och de skulle också inte vara bereda på kriget. De delade in oss i krig armé. Krig armé ett var de som var längst fram och krig armé 20 var längst bak. Selene och Kosmo var i krig armé 14,

Jag och Socrates var med i krig armé 20. Till Aten seglade vi båt, varje båt var stor det fick plats med 500 människor, fast varje armé var bara 300 människor så båten blev inte full.

När vi kom dit kändes det inte som en seger för att våra 7 första armé blev dödade och då hade vi lika mycket folk som krigade. De dog av spjutar. Sedan efter kändes det som att vi kom tillbaks för att vi började döda folk och 30% av Atens befolkningsarmé dog. Jag hade med mig 20 spjutar, Jag började sikta på en person fast missade sedan efter märkte jag att jag inte siktade några. Sedan efter siktade jag några och med kraft efter träffade jag honom exakt på hans hjärta. Sedan sprängde jag snabbt till armé 14 och en stor stark människa skulle döda Selene med ett spjut fast efter putade jag henne och dödade den starka människan med min ena spjut. En annan kille kastade spjut på Selene och jag hann se det snabbt så kastade jag en sköld på henne som räddade henne från att dö. Sedan pillade någon på mig bakom, jag blev rädd fast det var bara Socrates. Han sa har du sett Kosmo, jag sa nej vänta där ser jag henne en man försöker döda henne. Spring snabbt dit sa jag, så jag tar hand om Selene. Han sprängde snabbt dit och kastade spjut från långt håll och det träffade honom sedan dog han. Efter det dödade vi nästan hela Atens befolkning, det var bara typ 20% av deras befolkning kvar. Fast vi hade bara 4 armé kvar. Jag såg en man rida på en häst jag sprängde snabbt dit och dödade honom med ett spjut. Jag tåg hästen och hämtade Selene. Sedan sprängde jag och såg Socrates med en annan häst med Kosmo. Vi sprängde ifrån kriget men då ramlade Selene och Socrates. Hästen ville inte gå tillbaks till dem och de hade skadat sig väldigt ila att de inte kunde resa upp. Kosmo hoppade på min häst och efter kom Atens armé och dödade många personer i vår armé och vi hade bara 1 armé kvar. Aten hade bara också en armé kvar. Det kom en stor man och dödade både Socrates och Selene. Han blev rädd för mig och sprängde iväg från mig. Han blev rädd för mig och sa döda inte mig och då sa jag jo, efter tog han livet av sig. Efter det dödade vår armé och deras armé många personer. Det var typ 10 personer kvar från deras armé och fem personer från vår armé med oss.

Kosmo väntade långt från krigade med hästen. Jag gick och krigade det kom 2 personer mot mig och höll i mina händer så att jag kunde inte göra mig. Fast sen såg jag en spjut under minna fötter och då tåg jag upp de med mina fötter. Jag dödade en person och sedan dödade jag den andra med samma spjut. Fast det var ju ingen från vår armé som levde förutom jag och det var tre personer från den sista armén. Den ena personen kastade spjut på mig fast sedan så sprängde jag vänster för snabbt, han missade mig och då kastade jag spjuten på honom efter. Av de två sista personerna tog en livet av sig med att gå till vattnet och druckna. Den sista var stor, stark och Atens kung. Han var snabb också. Jag sköt ett spjut på honom fast sen tog han hans sköld och så kom spjuten på skölden. Sedan sköt han en spjut på mig vid mina fötter fast sedan hoppade jag så det hamna på en vit häst fot som dog och i hästen satt Kosmo. Hon ramlade precis nära Atens kung och hon hade med sig ett spjut. Hon sköt den på Kungen och han dog. Sedan vann vi (Sparta) kriget. Vi såg efter att 6 av våra arméer gömde sig bakom någon husar och sedan seglade vi tillbaka till Sparta. När vi kom till Sparta begravde vi Selene och Socrates. Sedan efter blev jag och Kosmo hjältar i Sparta.

Av: Amaan

Källor: Fakta: http://www.grundskoleboken.se/wiki/Grekland,_Athen_och_Sparta#Vad_.C3.A5t_man.3F, https://teams.microsoft.com/
http://www.mimersbrunn.se/article?id=5374, https://tema7a.wordpress.com/2013/03/07/kvinnor-i-atensparta-jacqueline/, http://www.betyder-baby-namn.com/c/Grekiska%20namn,

Livet i Sparta

Farväl broder – 19 augusti 443 f.Kr.
I förrgår for han bort, jag kommer inte att ha möjlighet att få träffa honom förrän jag är tjugo tre. Min mor har suttit och gråtit i köket så att hennes nya peplos har blivit helt blöt av alla tårar, jag som trodde att en människa inte kunde ha så mycket saltvatten i kroppen. Men far han spatserar bara runt och berättar för sina bekanta om att hans son har åkt iväg för att bli en soldat. Jag själv har bara försökt hjälpa till hemma som att tvätta för att mor inte har haft orken för det, däremot vet jag inte hur man tvättar, min chiton har färgat av sig på fars dyra klaina han kommer att bli rasande när har får reda på det. Det känns som att en bit av mig fattas. Jag älskade att rufsa honom i sitt brunna tilltufsade hår, det var nästan som att klappa våran gamla hund Ceasar som tyvärr dog för ett år sedan. Han hade precis fyllt sju år och han hann inte vara med på min tioårsdag. Jag ska fylla tvåsiffrigt om bara en vecka. Åh brodern min, varför behövde han åka han hade precis börjat lära sig läsa. Han var så vänlig mot alla han mötte och behandlade alla med respekt. Jag har hört om de där träningslägren från mors väninna, det låter förfärliga. Damen berättade att pojkarna blir slagna och behandlade väldigt hårt därför att det ska bli en del av en disciplinerad armé. Damen visste detta eftersom att hennes egna man själv har jobbat som ledare för en sådan. Jag hann inte säga farväl, han hade redan åkt när jag kom hem från skolan. Jag hade lärt mig en ny låt som jag trodde att han skulle ha uppskattat. Nu får jag spela den för min mor och far, men de lyssnar inte lika entusiastiskt som han gjorde. Tills vidare adjö.

Min sista natt – 22 juli 438 f.Kr.
Nu har dagen kommit. Imorgon är det sista gången jag ser mitt lilla flickrum mina leksaker som mestadels bestod av dockor mormor gett mig när jag var liten och mitt hem, mitt hem där jag har gråtit, skrattat och allt där emellan. Allt det mister jag. Imorgon åker jag till honom, mannen som mor och far valt ut åt mig. Han heter Alexander och är fem år äldre än mig. Jag har mött honom en gång när hans familj kom över på middag. Han verkade artig och trevlig men jag känner mig inte redo för äktenskap nu. Mor och far har redan betalat en hemavgift och dessutom letat i drygt ett år efter en make till mig, de kommer att bli rosenrasande om jag vägrar. Fast det vet jag inte ens om jag kan mor har sagt att det skulle vara en skam för familjen om jag inte gifte mig innan femton. Min väninna som är ett år äldre än mig, har berättat om hur hon har det nu när hon har gift sig. Hon har beskrivit det som att vara hemma bara att det är hennes man som bestämmer över henne och inte hennes föräldrar. Mor har berättat om hans rum hur stort och fint det är och att jag säkert kommer att trivas där. Jag gav mina leksaker till mors väninnas femåriga dotter. Jag hoppas att hon kommer att uppskatta de lika mycket som jag gjorde. Såklart behövde jag ge bort det jag kunde inte tagit med de till mon blivande mans hus, nu ska jag bli en kvinna och lämna barndomen bakom mig. Men jag är nog bara nervös det här kommer säkert att bli jättebra. God natt.

Kriget – 2 maj 431 f.Kr.

Alexander for till Aten för en vecka sedan det kändes som när min broder åkte till träningslägret. Men jag bestämde mig för att vara stark. Nu har jag tränat i ett halvår för att kunna vara med i armén av kvinnor som ska skydda Sparta när männen är i krig. Förr kunde jag inte ens lyfta maten hem från marknaden utan att armarna ramlade av medans nu kan jag bära hem dubbelt så mycket. Träningen var hård vi sprang två mil om dagen och sedan var det styrketräningen i ca två timmar sen kunde jag komma hem och ta hand om barnen och laga middag. Nu är jag ledig på helgerna men då måste jag städa. Augustus min son har åkt till träningslägret så det är bara jag, Alexandrina och Nikos, mina andra två barn. Alexandrina hjälper mig mycket hemma, när hon inte är i skolan. Hon är en sådan dotter som jag önskade att jag kunde varit när jag var liten. Men Nikos han kan knappt gå så honom har jag inte till stor hjälp. I förrgår började jag med att skydda Sparta. Mitt skift är mellan sju på morgonen och tre på eftermiddagen. Alexandrina kommer hem tidigt från skolan för att ta hand om Nikos. Än så länge har det inte kommit någon och anfallit men i och för sig har det bara gått två dagar. Det är nästintill lite långtråkigt att bara stå där, jag hoppas nästan att det kommer någon så att jag får beskåda hur det ser ut. Jag vet inte ens om Alexander kommer att komma hem, det är en bit till Aten och dessutom var han i den främre delen av tåget, så han är en av de första som går in i krig. Men vi klarar oss nog ändå. Vi har det bra med ekonomin och Alexandrina går det bra för i skolan. Så även om Alexander inte kommer hem så kommer vi att klara oss. Farväl.

Av: Fredrika

Källor:
https://www.so-rummet.se/kategorier/sparta
https://prezi.com/p1c7un7ws36c/livet-i-sparta-och-aten/ http://hem.fyristorg.com/Sofia.och.Johan/Antikt_mode.html